Falkens Funderingar 23 Augusti 2019 - Om ett helt känslospektra
Jag tog en löptur på en mil igår och lyssnade igenom Erik Nivas sommarprat. En riktigt bra insikt i en fotbollsjournalists huvud, vardag och liv. Jag kände igen mycket av det. På tok för mycket egentligen. Hans individualism, glädje, eufori, känslospektra och vådlösa tankar kring Lucas Mouras mål mot Ajax exempelvis. Jag kände igen mig till 100%. Vi fotbollsdårar har gått igenom detta. Mer än en gång. Det finns tillfällen varje säsong när nerver, bortförklaringar, vansinne, glädje, förlustelse, apati och empati kommer på en gång. Imorgon är en sådan dag. Gunners kliver ut på Anfield.
På mitt jobb deltar jag alltsom oftast i diverse ledningsgrupper, sitter och klämmer på stenar, läser i löv, fiskar och vänder ut och in på dig själv tillsammans med konsulter som skall få ut det bästa av en grupp. En av mina gamla klasskamrater gick ännu djupare och deltog i en kurs i det djupaste Småland där man helt frikopplade sig från allt och fick vara med om sin egen födelse. Tjena.
En av de mera intressanta delarna av en individuell analys är att se glädjeämnen och djupa dalar i ens liv. Jag gjorde en sådan livskurva för några månader sedan och man skulle bortse från barns födelse och sådant. Jag har alltid varit en äventyrare- ja en quasi-sådan - och några av mina större bedrifter inbegriper fyra marathons och den 13 Mars 2017 då jag 06:23 stod på toppen av Kilimandjaro(5985m högt). Dessa bedrifter fick bara ett litet gupp i kurvan. Föreläsaren undrade vad som hänt i mitt liv 1979, 1989, 1998 och 2004. Där var det signifikanta toppar med den absoluta toppen 1989.
Jag tittade på honom och sade "Michael Thomas", varpå föreläsaren fick två stora fiskögon och såg ännu mera frågande. När jag sedan förklarat Michael Thomas Day och avgörandet på Anfield 26 Maj 1989 och hur jag gick igång med händer, glädjetårar och energi, så insåg han att denna varelse han hade framför sig var bortom all räddning. Samtidigt - när han förstod hur känslomässig jag var när det gällde detta rödvita lag, så log han med större delen av ansiktet.
Mitt första minne av Gunners är från 1971 cirka. Då var jag fyra år.Tipsextra, Gunners hade vunnit dubbeln, började med "A" och jag tog helt enkelt första laget. Sedan har det varit en kärlekshistoria blandad med alla känsloyttringar man kan tönka sig. Samtidigt är jag ingen extrem fan, som klär rum i färger, bara köper rödvita bilar, bara dricker hallonsaft när det är match och döper mina barn till Gunnersnamn. Det kan man göra om man vill, men att vara fan är ingen tävling. I så fall, var kan man anmäla sig? För viss är supporterskap en tävling. Man måste helt enkelt visa för omvärlden hur mycket man gillar ett lag. Jag fattar aldrig detta. Jodå, jag har en Gunners-musmatta, Gunnersmugg, jag har tröjor, dusch-handukar och mina barn har sovit i Gunnerslakan. Jodå, det finns ett vansinne där också, men det är väl ingen tävling.
Värst blir det när Gunners möter Liverpool. Jag avskyr dessa scousers. Innerligt. Om man skall prata höjdpunkter i livet, så var en av mina absoluta bottennapp den dagen då Spurs mötte Liverpool i Champions league-finalen. Fy fan vad dåligt jag mådde. jag var på tjänsteresa i USA och helt plötsligt började det dundra in SMS från alla mina glada Liverpool-kompisar och Spursare. Jag kröp ned i mitt skal. jag vägrade svara på frågorna "vem håller du på?" "vem tror du vinner?". Jag tokvägrade. Jag lade ut på facebook "bara så att ni vet, så hoppas jag på dubbeldiskning á brottning och oavsett vem som vinner, så kommer jag inte att gratulera eller lyckönska någon". När jag väl tänkte till, så fanns det kanske en viss förhoppning att Spurs skulle vinna, men det var mera åt sannolikhetslära. Om saker sker är så osannolika att de inte kan ske och ändå sker, så har det väl inte hänt?
För mig går denna avsky långt bak i tiden. Sedan jag minns det egentligen. Min bror var Liverpool-supporter, men han brydde sig föga. Han gladdes mest åt Keegans, Toshacks och allt vad de hette. Att jag sedan stillasittande var tvungen att se hur Liverpool radade upp ligasegrar, europacupvinster och akapade en glorifierande stämpel kring laget som sedan spreds av mina kompisar, som trots att de kanske inte var hard-core Scousers älskade att tgrycka in det i mitt Gooners-ansikte. Gång-på-gång-på-gång. Närman sedan kom upp i högstadiet och gymnasiet så fortsatte det. man skall minnas att Liverppol var överdjävligt bra dessa år. Det gick inte ett år utan att de plockat in liga, cup eller någon europacuptitel. Gunners vann egenbtligen ingenting. Dubbeln 1971 och FA.cupen 1979. Däremellan? Någon gång hoppades man på en cup, men rasdade ut i kvartsfinal mot lag man aldrig hört talas om. Det var ett gyckel.
Sedan kom 1989. George Graham hade lyckats knipa Littlewood's Cup 1987 efter seger mot Liverpool och hade ett riktigt bra lag på gång. Gunners gick som tåget, men hade tappat mot slutet och Liverpool kom bakifrån, gick om och ledde ligan med tre poänbg och fyra mål inför den 25 maj 1989. Liverpool kom från en sargad tid med Hillsborough-katastrifen i färskt minne, man skulle kunna ta dubbeln för andra gången.
Ni kan alla historien.
AlanSmith gör 1-0 på nick i andra halvleken och Michael Thomas gör 2-0 i sista sekunden. Uppslitande, vanmäkrigt. När jag lyssnade på Erik Nivas sommarprat om Lucas Mouras mål mot Ajax¨, så erinrade jag mig samma känsla 1989.
Man skall dock vara medveten om möjligen att följa matcherna. Jag kom hem från fotbollsträning.Bodde i en studentlägenhet. Klockan var halv elva(typ) och jag slängde på text-TV. 377!. Liverpool- Arsenal 0-1. jag tittade på det. kan det vara möjligt? Leder Gunners`Hur mycket är det kvar? jag tittade på klockan. Det kan inte vara mycket. Vad händer? Är det slut? Så plötsligt blinkade det till. 0-2. !!
En sådan känsla går inte att uppbringa. Ni som sett "Fever Pitch" eller läst boken. Ni vet. Eller kanske inte. Jag påstår att de som inte upplevt de jävliga 70- och 80-talen inte kan uppbringa dessa känslor. Efter 20 år av ren jävla pina och nedmontering menatlt och känslomässigt, så betydde denna 0-2 på sidan 377 den 26 maj 1989 precis allt. Precis jävla allt.
En av mina bästa kompisar som varit en av mina största Liverpool-antagonister vägrade att prata med mig i två veckor. Jag fick till slut tag på honom hemma hos föräldrarna, men då sade hans mor "han vill inte prata med dig".
Matcherna mot Liverpool ger mig alltid något extra. Ibland vill jag inte ens se dem, för att jag helt enkelt inte orkar känslomässigt. Någon match när det har blivit straff, så har jag gått ut och stått och tittat med ett öga genom fönstret. Precis hur dumt som helst..
Hur det blir imorgon? Jag vet inte. Någonstans har den innerliga avskyn lagt sig. Jag gillar fortfarande inte Liverpool det minsta, men jag kanske inte skulle vara den första personen att slå släggan i Anfield om det skulle rivas. Eller, jo..faktiskt. Dagens Liverpool saknar spelare att verkligen ogilla. Att som tidigare se snubblande, filmande Steve G( å vad jag njöt när kraken snubblade och lämnade bollen till Demba Ba) och Jamie Carragher - å hur jag njöt när Henry vände så ut och in på honom att han satte sig så hårt på ändalykten att det blev hål i jordskorpan - då gick verkligen topplocket.Dagens Liverpool saknar spelare man verkligen kan tycka illa om. Det gör möjligen avskyn mindre. Att jag fortfarande inte unnar dem en enda tital, utan återigen hoppas mer på att köpelag som City och Chelsea (f. ö är inte Liverpool mycket bättre), skall smita före och ta titeln, den känslan går inte att ta bort. De-skall-inte-vinna-något-nå¨gon-gång. Om jag fick bestämma.
Dags att börja ladda? Jodå. Redan igång.
