Falkens Funderingar: 12 Mars 2015: Om Champions League och guldåldrar
Tur det finns pengar i brittiska fotbollen.
Tur att "Going back to the roots" när det gäller "Kick-and-rush" fortfarande lockar spelare till England.
För när det gäller framgångar så börjar det mattas betänkligt.
2008/2009 var det tre brittiska lag i semifinal i Champions League. United nådde finalen och fick spö av Barcelona.
Efter den säsongen; Sex säsonger har spelats med denna 2014/2015 - en Vinst(Chelsea slog Bayern) en finalplats då United torskade mot Barcelona igen och till det en semifinal. När nu Chelsea - herrejävlar så skönt det var -åkte ur CL igår kväll, så är Arsenal (som alltid) den brittyiska monarkins sista utpost och hopp. Men med 1-3 hemma mot furstendömet Monaco, så är utsikterna lika stora som att hitta en gös i badkaret hemma.
Men det är rätt intressant att konstatera faktum. pengarna rullar in över brittiska klubbar. Spelarna växlar ut sina tre-växlade Crescent-cyklar mot Testarossa. Nya Tv-rättigheterna från Sky gav väl 5 miljarder pund i pengar till klubbarna? Investerare med stora plånböcker kliver in i klubbarna och häller över guldtackor och oljekällor över arenor, tränare och stora stjärnspelare. Mängden fantastiska fotbollsspelare som klivit in på de brittiska arenorna de senaste tio åren är fullkomligt sanslös; men trots det....en mycket medioker insats i Champions League. Som sagt - tur det finns pengar i brittisk fotboll, ty vinna stora titlar - det gör sig inte längre bland Premier League-klubbarna.
Efter att PSG slagit ut Chelsea rättmätigt igår, så vänder man sig nu till London Colney och funderar på hur Wenger tänker vända på 1-3 mot Monaco? Att göra tre mål på Monaco har endast ett lag lyckats med under säsongen. Bordeaux spikade dit fyra stycken den 17 Augusti. I övrigt är det minimalt med insläppta mål. Dock gjorde PSG 2-0 på dem härom veckan, men det var i Paris.
Stade Louis II är mer som en intaglig borg, även fast den är väldigt lite borg-lik.Mer som ett fort eller som ett partytält.
Arenan i Monaco ligger vid havet och är väl aldrig full av folk. Yachterna ligger tätt runt arenan och det är svårare att bli utslängd från arenan än att komma in. Fransk fotboll har gjort vad man kan för att locka dit åskådare genom att lägga allsköns intressanta matcher där och UEFA lade UEFA Super Cup där mellan 1998 och 2012. Jag var där 1991 och såg Monaco spela mot Lille. Wenger som tränare för Monaco och George Weah gjorde målet. Jag såg matchen och min blonda flickvän satt och solade sig i kvällsljuset. Efter ett tag så undrade hon om inte matchen skulle börja ännu och när publiken skulle komma. Uppvuxen i Åtvidaberg, så såg hon ett välfyllt Kopparvallen framför sig, men Stade de Louis visade sig från sin bästa sida och mönstrade ungefär 1500 personer. Det var ungefär lika lätt att få tag på biljetter då, som det lär vara för matchen mot Gunners och detta kan kanske vara en av de viktigare sakerna för Gunners. Det är ingen Maksimir-Stadion de kommer till, ingen Signal Iduna eller en brittisk arena, där man i princip får kliva upp i publiken och be dem flytta på sin pilsner när man tar ansats för frispark. Inte alls. Här sitter Fursten på sitt podium, tjugo meter längre bort sitter Francois, tjugo meter längre bort någon övervintrad Cadillac-ägare och sedan på andra sidan Anja Pärson. Så kanske kan Gunners använda denna icke-publik och fokusera på ett rakt spel med mycket offensiv i början för att få ett snabbt mål och störa Monaco. Jag tror inte en 3-1-vinst är en omöjlighet och sedan förlängning och vi får se. Tyvärr kan Ferreira-Carrascos mål i 93e minuten bli fullkomligt ödesdigert. Varför skulle Mertesacker ha mössan neddragen över ansiktet just denna kväll?
Men Wenger har andra tankar just nu. West Ham kommer på besök. Vid juletid var Hammers uppe och nosade på en topp-placering. Big Sam Allardyce satt och pyste i båset. Nu har man sex raka utan vinst i ligan och WBA krossade dem i FA-cupens åttondel. Ett sargat West Ham dyker upp och expertisen frågar sig om Wenger vågar vila spelare till Monaco-matchen? Kan han det överhuvudtaget, då skadelistan verkar vilja ligga där den legat tidigare. Flamster, Arteta, Wilshere, Debuchy och Diaby fick besök av Gabriel och AOC. Men samtidigt så känns det som det kan vara läge att låta Walcott få lite speltid. Han har nu verkligen fått återhämta sig från sin skada mot Spurs ifjol och borde väl ges en startplats - kan jag tycka.
Tio matcher kvar i ligan och ett spelschema som ser högeligen tilltalande ut. Chelsea och Liverpool hemma; United borta i näst sista matchen. Sedan West Ham, Newcastle, Burnley, Hull, Sunderland, Swansea och WBA i någon form av ordning. Tio matcher = 30 poäng att spela för. jag tycker att detta ser mycket intressant ut och inte för att jag för ett ögonblick tror att Chelsea kan hämtas in, så kan vi definitivt nosa på en andraplats i år. ManCity är fyra poäng bort.
Först är det dock West Ham. Mitt första minne av dem var 1975, då Andy Taylor avgjorde FA-Cup-finalen; mutt andra minne innebar Trevor Brookings nick på Wembley 1980 och Gunners slogs i en FA-cup-final.
Nu är det andra tider och vi får se om West Hams bubblor kring jul fortfarande håller på att spricka. Samtidigt är det skönt med lag som West Ham, för det får mig tillbaka till tiderna av den rejält klassiska brittiska fotbollen. Jag såg brottstycken av Bradford-Reading i helgen och log med hela hjärtat när jag såg planens kvalitet. Gräset var halvt ruttet, lätt gulnande, här och var lerigt. Det enda jag saknade var en raspig Tomas Simson från en bar i närområdet, ivrigt kommenterande matchen medan han röken lade sig över puben. Kick-and-Rush i sin guldålder. På den tiden prenumererade också brittisk fotboll på Europacupernas vinster. Kanske dags för en återgång så att vi får se fler lag i finalerna i Champions League?
Skall vi säga så?
Ha en trevlig morgon.
