Falkens funderingar 13 Augusti 2021 - Om ett svårmod, ett hopp och en ligastart
Pang!
Då var det så dags. Det man längtat efter. Det som hela sommaren bara varit en lång vandring emot. Alla tankar har riktats emot denna säsong. Säsongen då Arsenal skall återfå sin forna storhet, då kanonen skall skjuta hårdast och Mikel Artéta skall bäras på Kapten Aubas axlar i en parad som är så fylld av bucklor att laget inte har champagne nog att fylla dem med.
Å där vaknade jag.
För jag har ett svårmod som långsamt växer i mig. Jag borde fan veta bättre. Jag har varit Gunners-supporter sedan jag varit fyra år. Sedan jag gjorde min första tunnel på familjens hund och jonglerade upp en plastboll i akvariet så att en svärdbärare fick ont. Jag borde vara mer rutinerad och tänka "det är ju bara en säsong som startar, det här löser sig".. men fan heller. Jag funkar ju inte så. Utåt ja. Jo, här skrattas det och man spelar Fantasy League på jobbet, man skrockar lite lätt när Arsenal nämns som sjua-åtta i ligan och samtidigt gråter man inombords och känner en förtvivlad tår rinner nedför kinden.
De som känner mig- de vet.
Arsenal går utanpå allt för mig. Ok, familjen då. Men sedan. Gunners går utanpå det mesta.
Några av mina lyckligaste stunder i livet har jag tillbringat på gatorna runt Highbury och Emirates Stadium. Som den envetne idiot man är så åker jag upp till North London så fort jag är i staden, oavsett match eller ej. jag brukar gå från Westminster upp via British Museum, King's Cross/St Pancras, Caledonian Road upp till Holloway Road. Här och var hinka i mig någon Carling, men så fort jag närmar mig Holloway Road , ser rymdskeppet som är Emirates Stadium, så stannar jag, känner något fantastiskt tungt i bröstet, nästan gråtfylld glädje och en känsla som inte går att förklara. När jag ser en liten familj med barn , så vill jag gå fram till dem och gratulera dem för att de växer upp här. Jag har suttit i en bar och lyssnat på en kille, som jobbade som bartender, när han berättat om hur han gick i skolan i området, att han gick i samma klass som några som senare hamnade i Gunners akademin och hur han kunde höra ljudet från Highbury från sin egen trädgård. Om jag kunnat adoptera honom då hade jag gjort det. Känslorna ligger utanpå kroppen, en utomjordisk känsla när man är i området och när nu ligasäsongen går igång så är det en kakofoni av ljud som dånar genom skallen. Från bu-rop, till vemodiska gnissel, hopp och triumfer, men samtidigt ljudet av ett kugghjul där kuggarna inte slår i varandra och hjulet hoppar fram. För precis så känns det när Arsenal skall dra igång säsongen.
Mot Brentford. The Bees.
En god väns son var Arsenal-fan, men spenderade en föraktfullt lång tid i London och konverterades till Brentford-fan, då han förfördes av stämningen, litenheten och känslan. Jag har naturligtvis bett dem att anlita en advokat och skriva ut sonen ur testamentet. Men Brentford? Det måste ju bara vara tre poäng och en paradstart, men för att citera Rio Ferdinand häromveckan. "At the moment with Arsenal, I know they’re building and Arteta is trying to build something and he’s setting the foundations there, but they’re in no man’s land.”. han pekade också på det faktum att Gunners kliver ut på planen och det finns egentligen ingen spelare som man skakas om av. Förr, menade den gamle backen, hade Gunners "henry, Vieira, Pires, Cole, Bergkamp" och vad finns nu? Jag håller tyvärr med till stor del. När jag läser spelare som Cedric Soares, Hector Bellerin, Pablo Mari, Mohamed Elneny, Calum Chambers och Rob Holding i en startelva, så kan väl ingen backa? Det är Squad-players och inte mer än så.
Edu och Artéta har haft en sommar på sig att förstärka laget. Jag hade hoppats på att Stan och Josh Kroenke skulle ha fattat hur det hängde till med klubben efter Super league debaclet - att de skulle lägga upp guldkortet på bordet och låta dem handla. Förvisso har tre spelare kommit in och härverkar ju Ben White vara en verkligt intressant och stabil värvning och Sambi Lokonga kan utvecklas till något rejält, men samtidigt läser man - hur mycket stämmer? - om diverse marknadsaktiviteter och ser att samma namn florerar hela tiden, men utan större progress. Gunners har i många år plågats av det faktum att man går in i säsongen med ett lag, där det kommer at ttillkomma två spelare innan fönstret stänger och några försvinner. Sedan tar det fem-sex matcher innan laget är samspelt och då kan tåget redan gått. Förvisso - jag förstår att Brexit, pandemier och bestämmelser om home-grown etc spelar roll och trissar priserna (se bara på Grealish, Kane, White och andra...), men att gå in i en serie med en sådan värvningskarusell känns blekt.
Jag går in i denna säsong med högburet huvud och hoppas på att Mikel Artéta kan rida på att våren ändå gav en hel del resultat och att resultaten faktiskt visade att Arsenal var topp tre efter jul i poäng, men samtidigt - har laget vad som krävs för att städa av lag som Brighton, Wolves, Leeds, Southampton, Norwich etc och ta de nödvändiga poängen för att haka på i toppen och inte ett år till förpassas till åskådare när den europeiska fotbollen drar igång. Svårmodet finns, hjärtat bultar, tankarna går fram och tillbaka.
Ikväll startar säsongen. Tröjan läggs fram. Go Gunners!
