Falkens Funderingar - 23 Augusti 2017 - Om Champagne-Charlie och vändpunkter
Känns lite pösmagat att citera Leo Trotskij i början av dessa funderingar, men what-the-heck...det stämmer ju, så "Look back at history - those who guided the revolution in the time of its culmination never kept their leading positions long after the turning point."
Så vad är den gamle-och-havet nu på väg mot? Jo, låt mig prata om en av de klassiska vändpunkterna i mitt liv som fotbollssupporter. I en tid när skiten treäffade fläkten varje år och man gick till högstadie- och gymnasieskola varje dag, bara för att få Liverpool FC ingnodd i ansiktet med en oljetrasa. Varje dag, varje år. Samma sak.
Ni som inte är så gamla som jag, ni som inte är födda när dinosaurierna gick på jorden - ni fattar inte det. Ni som fanns till när FIFA fortfarande var en organisation och inte ett spel och när man fick söka efter infroamtion som alla andra dödliga på sidan 377 på text-Tv. Jo, på den tiden. Framför sömniga Tipsextra-sändningar med en halvljummen Tomas Simson som rapporterade från en arenapub i Derby seendes på TV i baren när Derby County slog Birmingham FC med 1-0 i en lerpöl på Baseball Ground. När benskydden slängdes efter 20 minuter för att de skavde och när sparka-och-spring var modellen. Under denna tid tok-dominerade Liverpool FC. De var utan tvekan världens bästa lag under en tio-års-period. De vann fuck-all under en period. Trots min kompletta Arsenal-ådra så kunde man inte annat än att imponeras av det spel som Kenny Dalglish, Ian Rush, Aldridge, McMahon, Mölby, Souness, Phil Neal, Mark Lawrenson med flera rullade fram. Det gick inte annat än att bocka, buga och tacka för underhållningen. Europacupvinster, ligavinster och FA-cuper. Värst var det nog när man sålde Ian Rush och man hoppades att vinsterna skulle minska. Nä, då köper man en look-alike i John Aldridge som gör lika mycket mål. Fan.
Så hade vi Arsenal då. Ett sorglöst kapital under Terry Neill och Don Howe. 1971 och framåt? En FA-cup-titel och vämjelika försök att ta sig framåt. Man värvade en hot-shot i form av Malcolm Macdonald som mest var skadad. Det plockades in spelare på nedgång i form av Alan Hudson, Tony Woodcock, Paul Mariner med flera. Till inte mycket nytta.
Men så dök han upp.
Charlie Nicholas.
Det kom en ny sheriff till London i mitten av åttiotalet. En långhårig Jesus från Glasgow. Med lyx, flair, goda drinkar, långt hår och pop-look. "Everybody's darling" var åter i London. Efter Charlie George på 70-talet, så hade damerna ånyo fått någon att vila ögonen på. Sedan var han inte oäven på fotboll heller, även fast hans succé uteblev. Mest känd från utelivet i London och några skandalblaskor, men också med några mål som lyfte Highbury Faithful till en tro på något nytt,
Hemma på skolorna i Östergötland gjorde jag vad jag kunde för att stå emot alla kompisar som höll på Liverpool och de var många. Drivor av dem, så tråkade mig, så fort jag yppade "Gunners" och tyckte att det var kul att se dem på tipsextra och de slog ju faktiskt Birmingham med 2-1 på hemmaplan. "När vann ni något senast då?". "Vad är det för fotboll ni spelar?". Jag kunde glädja mig över att Gunners ändå lyfte fram juniorer som Stewart Robson som faktiskt fick några chanser i landslaget, att David Roecastle, Mickey Thomas, Tony Adams och Paul Davis började göra väsen av sig, att Niall Quinn inte bara var lång och att Martin Hayes började visa lite framfötter.
Å så Charlie Nicholas förstås. En av mina första störa idoler. En hipster som gick rakt in i mitt hjärta. En frälsare och ett nytänk. Killen kostade över 700000 pund och var ett klockrent transferrekord för Gunners. i tider när Trevor Francis var den första miljonpundaren några år innan, så var 700 000 stora pengar.
Vi tar oss till våren 1987. Gunners har efter många omspel mot Tottenham - lika legendariska fortfarande - tagit sig till Littlewoods Cup Final. Match mot Liverpool FC på Wembley. Naturligtvis chanslösa. Liverpool gick som tåget, skulle vinna ligan och längst fram hade de brittisk fotbolls bästa striker någonsin(?) i Ian Rush. Få spelare har funnits med liknande målsinne.
För mig hände något just denna dag i April 1987. Inte bara för att jag fyllde år i samma dagar som detta , utan för att tidvattnet vände. Det kom en klockren vändning i min relation till Arsenal och till alla scousers, som jag alltid haft något emot och fortfarande har. En av mina absolut bästa vänner har i alla år tråkat mig och vår relation var god, hjärtlig och någorlunda ansträngd under dessa år. Vi spelade squash, hängde på krogen, spelade på oddset, tippade och såg på tipsextra ihop. Vi diskuterade detta under en semesterresa till Afrika i våras då vi båda fyllde jämnt. När jag sedan stod på toppen av Kilimandjaro och han inte fixade det, så tänkte jag tillbaka på denna vårdag i mars 1987, när tidvattnet vände.
Ni kan historien? Liverpool tar ledningen och historiemedvetna vet att "när Ian Rush gör mål, då vinner Liverpool". Så var det. Någon sade att det inte hade hänt att Ian Rush gjort mål och Liverpoo, förlorat. Men Everybody's Darling ville något annat och efter en kvick uppryckning kom kvitteringen och efter Perry Groves startat ett anfall på vänsterkanten så stod det 2-1 till Gunners. Charlie Nicholas X 2.
Gunners vinner Littlewoods Cup och tar sin första titel på åtta år. Liverpool förlorar när Ian Rush gör mål och när man i efterhand ser tillbaka på historien så är detta en definitiv vändpunkt för båda lagen. Gunners går till Littlewoods Cup Final '88, men förlorar, vinner ligaguld '89 och '91, dubbla cuptitlar '93 och Cupvinnarcupen '94. Liverpool vinner förvisso två ligatitlar till ('88 och '90, men är därefter titellösa i ligan) och FA-cupen '89 och '92), men har därefter somnat in i en märklig och glädjande dvala.
Vi tar fram revolutionären igen. Trotskij som yxades sönder i Mexico. "Look back at history - those who guided the revolution in the time of its culmination never kept their leading positions long after the turning point."
För vad hände med Charlie Nicholas? Champagne-Charlie kallad och den som skulle leda Gunners revolution. Han gjorde det utan att egentligen vara medveten eller vara med om det. George Graham var ingen större vän av den utsvävande skotten och han lämnade Gunners säsongen efter. Graham ledde sedan Gunners till en mäktig tid, som senare satte igång Wengers tidevarv.
För mig är Champagne-Charlie för alltid den hjälte och revolutionär som satte igång vändpunkten för min relation till helgens motståndare Liverpool FC och jag är honom för evigt tacksam.
