Falkens funderingar 24 Maj: Riddaren av den sorgliga skepnaden
Som litteraturvetare så är man naturligtvis uppvuxen med kunskapen att Miguel Cervantes och William Shakespeare dog samma år. 1616. Jag sondmatades med böcker av Harry Martinsson, Buddenbrocks av thomas Mann och naturligtvis Idioten av Dostojevskij. Likheten mellan Cervantes och Shakespeare finns och kan naturligtvis diskuteras över en och annan frityrsmet, men vi skall koncentrera oss på Riddaren av den Sorgliga skepnaden och mannen som slogs med väderkvarnarna och som hela tiden räddades av en nobel vapendragare.
Manuel Almunia.
Vem visste vem denne tragikomiske figur var bär han anslöt till Gunners 2004? Albacete, Celta Vigo och Osasuna stod det på hans CV. Inte ens de spanska redaktionerna hade en aning. Vad hette han? Almunia? Ingen aning. Låter som en fiskrätt. Kan man ha ris till? Han dansade i alla in i Gunners som en tänkbar andramålvakt bakom Jens Lehmann och man hade ingen aning. Elddopet kom en het majdag 2006, då Lehmann visades av planen av skogstokig norrman och Almunia visade upp sig. Han gjorde en strålande insats och det fanns hopp om livet.
När sedan tysken - vår tysk - visade upp sina mindre vackra sidor med några rejäla tvätthängningar och schabbel i början av säsongen 2006/2007, så visades spanjoren in från sidan. Efter diverse frågetecken och fram och tillbaka så tog han över spaden från Lehmann och en härlig klassisk pajkastning startade. Att bråka med en tysk egensinnig målvakt måste vara som att leta efter gullvivor i Marianergraven. Hopplöst. Det har sagts om tyska målvakter. "om man låser in en tysk målvakt ensam i ett rum, så slutar det med att han slår sig själv på käften". Så var det nu också. En härlig pajkastning, då Lehmann inte ville fatta att han blivit sidsteppad av en spanjor, som också varvade goda insatser med nattsvarta dagar. Han räddades dock av sin noble vän och Sancho Panza-liknande karaktär-Mr Wenger, som lyfte fram honom, promotade honom som en bra målvakt och som var Gunners etta.
Men Almunia slogs mot väderkvarnarna.
Ordentligt.
Han hade ett internt krig med Lehmann och på fotbollsplanen fortsatte hans korståg mot fans och media om att hävda sig som en acceptabel Premier League-målvakt. Det gick i vågor. Han har gjort storstilade insatser för Gunners. Absolut. 70 0:or på 175 matcher talar sitt tydliga språk. Men hans svajighet i luftspelet och hans inbland fullständigt vansinniga läsning av spelet gjorde honom till ett fantastiskt orosmoln på himlen.
2007/2008 och framåt var han Wengers utpekade förste-målvakt. I och med att Lehmann försvann från målburen, så startade också den fantastiska debatten på nätet om Gunners målvaktsproblem. Alla målvakter av kvinna född drogs fram som tänkbara ersättare. Elisabeth Leidinge var ett av namnen exempelvis. Almunias korståg fortsatte och för mig så framstod han mer och mer som vår egen Don Quijote.
Riddaren av den sorgliga skepnaden.
Det måste ha varit väldigt jobbigt att vara Almunia.
Ständigt ifrågasatt, ständigt i kollision med media, ständigt försvarad av Wenger och av sina lagkompisar, som nog egentligen ville ha något bättre i målet. Samtidigt - väldigt starkt mentalt av spanjoren med det bitvis blonderade håret att stå emot pressen lokalt, internationellt och från supportrar. det tar kraft att hela tiden behöva bevisa att man är en bra målvakt. För han hade sina sidor. Han var en duktig närspelsmålvakt och utrustad med bra reflexer och när han väl läste bollarna i luften så tog han mycket och gjorde mycket rätt och det fanns en tid när man faktiskt började ana viss mognad och att denne spanjor faktiskt kunde ta en hel del bollar också.
Sedan kom säsongen 2010/2011 som skulle vända på allting och då Gunners spelade inte mindre än fyra olika målvakter i buren. Almunia gick sönder ganska omedelbart och sedan kom de på rad. Fabianski, Szczesny och till slut också Lehmann. När säsongen var över hade Szczesny tagit över målvaktsplatsen för gott och Almunia var marginaliserad.
Hans tid i Gunners var över och 2011/2012 säsongen innebär bänk, läktare och utlåning.
Vi skall dock minnas honom för ett par rent spektakulära matcher mot Barcelona, då han var fullständigt fantastisk. I hemmamatchen 2010 var han omutlig och gjorde en av de bästa målvaktsinsatserna jag sett. Han var helt enastående och han hade en period här som gjorde att man började prata om honom som en möjlig målvakt i Englands VM-lag 2010. Han hade en förmåga att glänsa något fantastiskt, när han väl kom in bra i matcherna. Barcelona-matcherna är sådana exempel. Å andra sidan kunde han vara hopplös, som i någon match mot WBA och jag minns första matchen mot Liverpool, när han inte kom fram på N'Gogs skott i taket.
Almunia kom till Gunners under sommaren 2004. vi vann förvisso FA-cupen 2005, men sedan har det varit titellöst. Det beror naturligtvis inte på honom, men symptomatiskt känns det som att denna tid på något sätt blir förknippad med denne spanjor. Målvaktsdiskussionen var konstant, i alla fall från 2007 och framåt och har fullständigt dött då Szczesny tagit hand om målvaktspositionen. Riddaren av den sorgliga skepnaden lämnar Gunners för att slåss mot andra väderkvarnar än de engelska. Vi tackar honom för nedlagt arbete, för 175 matcher och 70:or, halsbrytrande manövrar och magiska matcher mot Barcelona.
Nu rider spanjoren hem.
