Falkens funderingar 28 mars 2023: 10 Finaler och en parad i Norra London
Jag blir 56 år gammal i dag.
Grattis på mig.
Jag känner mig ung, gammal, krokig, jävlig och extremt nyfiken.
Ifjol sprang jag mitt femte marathon och vill lederna gör jag mitt fjärde Lidingo i höst.
Det är mindre viktigt.
Mer viktigt är att jag hoppas på att leva ut min fantastiska glädje för Arsenal dagarna 26-30 Maj.
Flygbiljetten är bokad.
Hotellet är bokat.
Jag har långsamt börjat inse att jag inte kommer att få någon biljett till sista matchen mot Wolves, men gudarna skall veta att jag kommer att göra allt som jag kan i min makt för att leda Gunners fram via de tio återstående matcherna- de tio viktiga finalerna- som återstår innan Gunners äntligen kan få lyfta denna fantastiska buckla igen.
Det är i år det skall ske och förmodligen den chans Gunners har på några år. Jag må vara skeptisk, men jag ser en fullkomlig kross av transferrekord och köp av spelare inför nästa år av ManCity, ManU, LIverpool, Chelsea, Newcastle och en satsning av Spurs med en ny hungrig tränare. Förvisso kan Gunners förstärkas laget också, men att stå inför 10 matcher kvar, leda med åtta poäng och inse att detta kan vara chansen som finns de nästkommande åren. Jävlar, det blir en tuff resa under nästkommande veckor. Varje match är slutspel, varje match är en final och varje seger är ett steg närmare titeln. Samtidigt måste ManCity göra vad de skall, För varje poäng de förlorar ökar Gunners chanser.
Nervositeten kommer att vara brutal de närmaste veckorna. Gunners har ManCity, LIverpool och Newcastle borta och som Gary "storasyster" Neville menar så kan ligan mycket väl avgöras där. Åt något håll, men också innan, för såsom denna liga spelats så kan det mesta ske och man skall inte missta sig- ManCity spelar för tre titlar. De är kvar i FA-cup och Champions League. Vad blir viktigast för dem?
Att Gunners åkte ur Europa league kan visa sig vara det viktigaste som hände under våren.
På morgonen 26 Maj åker jag till London. Min plan är redan satt. Jag bor i Marylebone, lägger tid i norra London - runt Alexandra Palace och hampsted Heath på fredag, plockar en Blues Pub eller en musical på kvällen. Lördagen lägger jag runt Shoreditch, Brick Lane och Wapping och suger tag i den mäktiga historien om romarnas London och "the Great Fire of London", kanske en ny musical. Söndagen? Jo, då är det match. Avgörande eller inte.. jag är uppe vid Arsenal tidigt. Glider runt arenan. Tittar till statyerna, kramar Tony Adams, besöker the Armoury, går till puben, hänger med andra fans och sedan avvaktar resultat och match. Förhoppningsvis ett rejält jäkla firande efter matchen och sedan fortsätta på kvällen och på morgonen efter med parad. Jag ser det framför mig. Men naturligtvis så får jag inte jinxa detta ordentligt utan egentligen är jag fortfarande rejält skeptisk inför de sista tio finalerna. Hur mycket jag än hoppas och tror.. håller det? Hur mycket jag än vill och önskar.. håller det? Hur mycket jag än hejar och skriker.. håller det?
Tio finaler innan paraden. Tröjan läggs fram. Första finalen mot Leeds United i helgen. Nu sätter vi pressen på oljebaronernsa från Manchester.
Nu skall jag fira min födelsedag med glass. Hurra för mig.
