Felix tänker tillbaka och framåt
Felix är ny skribent på West Ham Redaktionen och här kommer en krönika från honom där han tänker tillbaka men även framåt på den nya säsongen.
Det kunde ju inte gå fel nu! Visst, West Ham hade tappat sådana ledningar förut, men i en avgörande match där det definitivt avgörs ifall West Ham ens ska ha en chans att stanna kvar i Premier League eller skickas ner i läskligan direkt kunde man omöjligt tappa en sådan ledning! Jag kommer ihåg hur jag kollade halvtidsresultatet när jag satt i replokalen: Wigan - West Ham 0 – 2, Demba Ba tvåmålsskytt. En salig blandning av glädje och lättnad spred sig i kroppen ända ut i fingerspetsarna. Många supportrar som satt hemma hade nog säkert också redan korkat upp champagnen. Att segerns sötma smakar gott vet alla, men då denna sötma tas ifrån en precis innan man har fått smaka på den borde bara olagligt. Vi var nog många som tog ut segern i förskott. Wigan vände matchen i andra halvlek och vann med 3-2. West Ham var därmed helt klara att åka ur Premier League. Hela tiden hade jag levt i tron om att vi skulle klara oss kvar, det hade vi ju alltid gjort så länge som jag varit supporter av klubben. Men nedflyttningen till Championship var nu ett faktum.
Många visade tidigt missnöje mot Avram Grant, mannen som inte kunde le, men jag trodde faktiskt att han skulle fixa biffen. Det gjorde han inte. Hela säsongen var en berg- och dalbana där större delen av säsongen bestod av så djupa dalar med ett lag som underpresterade att fansen började sjunga sånger om hur dåliga vi var. Det var en riktigt jobbig säsong. Rätt som det var fick man upp hoppet när spelet fungerade som det skulle. Och som det fungerade de få gånger då vi blixtrade till! Jag minns till exempel vinsten i Carling Cup den 30 november mot Machester United med 4-0 där hela startelvan i Manchester United såg ut som ett fem-manna pojklag som såg en fotboll för första gången. Eller de två vinsterna i rad mot Liverpool och Stoke den 27 februari respektive den 5 mars där vi fullständigt spelade ut båda lagen. Den 2 april kom dock verkligheten i kapp oss och början på slutet av säsongen 2010/2011 inleddes. Vi mötte Manchester United på hemmaplan och ledde med 2-0 innan klockan hade nått 25 minuter efter två mål på straffar av Mark Noble. I andra halvlek vände dock United matchen och vann till slut med 4-2. Efter det förlorade West Ham sex av de sju följande matcherna. Men eftersom spelet stundvid blixtrat till och storlag åkt på däng av oss var jag nog inte den ende som trodde att vi skulle klara oss kvar i det engelska finrummet. Jag var nog inte heller den ende som hoppades att den sista matchen för säsongen mot Sunderland skulle bli en triumfens dag då vi skulle besegra dem och hålla oss kvar i den engelska högsta ligan. Tråkigt nog var det då redan klart att vi skulle åka ner och inte så oväntat blev det återigen en plattmatch från vår sida. Ryktena gick att Avram Grant efter matchen fått sparken redan i spelaringången direkt efter slutsignalen. West Ham slutade på 20:e i Premier League den säsongen.
Konstigt nog kände jag mig inte särskilt nedstämd efter domaren blåst av matchen. Det var snarare som om en sten som släpptes från min kropp. Det kändes det som att vi ”äntligen” var nere i Championship”. Äntligen nere… Hur kunde man ens tänka så om sitt lag? Borde jag skämmas? Nej, det borde jag inte. I flera år i rad från och med The Great Escape-säsongen kändes laget skakigt, även om vi till och med slutade som både nia och tia två säsonger i rad. Men egentligen tror jag det var oundvikligt att inte åka ner. Ekonomin var katastrofal och det var allmänt mycket skit i klubben. De flesta värvningar vi gjorde de senare åren verkade knappt genomtänkta utan var mer panikvärvningar – gamlingar som kom in på 1-års kontrakt. Som om det inte var nog med allt gammalt kött som redan fanns kvar i truppen sedan en tid tillbaka. Nu kändes det istället som att West Ham för första gången på riktigt länge kunde starta om på nytt. Ut med gamla spelare och in med nya, unga, pigga, fräscha spelare.
Men trots att West Ham skulle få en ny start i Championship med ett helt nytt lag innebar det också att många bra spelare skulle lämna klubben. Det som framförallt kändes mest sorgligt var när kungen, kämpen, legenden, Scott Parker lämnade oss. Han hade burit West Ham på sina axlar två säsonger i rad och det var definitivt mycket tack vare honom som vi höll oss kvar säsongen 09/10 och nästan höll oss kvar säsongen 10/11. En spelare som Parker förtjänar inte att spela i Championship och det hade nästan varit inhumant att tvinga honom vara kvar. På det sätt Scott Parker kämpade för vårt liv har jag aldrig varit med om. Sådan kvalité i brytningar är sällan skådat. Det var därför inte konstigt alls att han snart efter flytten från West Ham till Tottenham gick direkt in i startelvan i det engelska landslaget och dessutom fick bära kaptensbindeln i några landskamper. Att även Demba Ba sedan lämnade var ett pistolskott i foten. Han hade under sin halva säsong i West Ham vunnit allas hjärtan med sina mål och sitt eviga jagande efter boll.
Även fast en hel drös med både bra och mindre bra spelare lämnade sedan klubben fick vi behålla en hel del nyckelspelare. Framförallt att både Green och Cole stannade kvar var nog det bästa som hände i transferfönstret. Giganten Tomkins stannade även han kvar och detsamma gällde Noble. Flera spelare anlände sedan till klubben där de flestaspelarna var hyffsat unga, men självklart fick vi även in ett och annat stolpskott (läs: John Carew). Dock måste nog den största värvningen ändå ha varit Kevin Nolan som kom in och tog platsen som lagkapten så fort Scott Parker lämnade klubben. Detta var nog det som fick mig att tro att Big Sam var rätt manager för jobbet att ta West Ham upp till Premier League igen. Att lyckas övertyga en spelare av Nolans kaliber att lämna sitt Premier League-lag, där han dessutom var lagkapten, för att spela i championship måste kräva en hel del pondus och karaktär. Jag visste inte speciellt mycket om Big Sam om jag ska vara helt ärlig. Inne på West Ham forumet här på svenskafans.com rådde det dock delade meningar om honom där det dock lät som att medparten inte ville ha Sam vid rodret. Han lirade ju ”tråkfotboll” och det var ju verkligen inte ”The West Ham Way”. Men uppenbarligen hade ”The West Ham Way” de senaste säsongerna inneburit att man under majoriteten av tiden spelat gräsligt dåligt och förlorat på tok för många matcher, till slut så många matcher att vi åkte ut. Helst ville jag väl egentligen se Martin O’Neill, men i stort sett kvittade det vem vi fick så länge vi tog oss upp till Premier League direkt igen! Dock måste jag erkänna att jag redan i tidig dager gillade Big Sam och hans sätt att såga spelarna efter matcher där de varit dåliga och tydligt visat vad han tyckte om spelet generellt. Att det under säsongens gång sedan visade sig att vi spelade mer stabilt än på länge och faktiskt vann matcher försämrade ju inte direkt mitt tycke om honom. I stort sett hela säsongen i Championship låg vi topp tre i tabellen och vi hade det bästa bortafacit av alla lag – vi var ett storlag. Att fotbollen sedan kanske inte alltid var den mest underhållande är däremot en annan femma.
Säga vad man vill om Big Sam och hans syn på att spela fotboll, men han har verkligen kommit in och styrt upp i klubben. Utåt i media verkar det som att spelarna har mycket roligare och trivs bättre i klubben än vad de gjorde under Grants period. Den 28 februari 2012 sa exempelvis Robert Green på West Hams officiella hemsida: ”It’s been good working under the manager this season. He’s turned around a pretty depressed place and got it going in the right direction”. Den 29 juni i år uttryckte vidare Gary O’Neil i en intervju att det inte var kalaskul i West Ham innan Big Sams tid: ”I only joined in the January of the relegation season [in 2011] but you could tell then that something wasn’t quite right. […] It’s much better now and a much better place.”. Big Sam har helt klart ingjutit en vinnarmentalitet i spelarna och det tillsammans med att de fick vinna mer matcher än vad de förlorade har gett spelarna det självförtroende som behövs ifall man ska ha någon chans överhuvudtaget i Premier League. Om vi lyckas hålla oss kvar den kommande säsongen och förbättrar placeringen säsongen därefter står i alla fall jag bakom att Big Sam ska få fortsatt förtroende inför ytterligare säsonger! Om vi däremot håller oss kvar första säsongen och sedan försämrar vår placering säsongen efter tror jag att ett managerbyte är nödvändigt. Men detta är ännu väldigt långt borta, så fokus borde istället läggas på den stundande säsongen.
Premier League, den engelska högsta ligan, det engelska finrummet, är vad det är dags för att blicka fram emot den närmsta framtiden! Som de flesta anhängare till West Ham redan känner till kommer det att bli en riktigt tuff säsong. I nuläget har vi ett okej lag, men det är många spelare som inte riktigt håller Premier League-klass. Framför allt känns det som att det är i vår backlinje som det tryter, så en förstärkning där med en eller två ytterbackar samt en till mittback vore på sin plats. Mittfältet håller däremot Premier League-klass och anfallet likaså även fast anfallet skulle behöva förstärkas med en naturlig målskytt innan transferfönstret stänger. Hur som helst kommer det bli en mycket tuff säsong för vårt kära West Ham där vi verkligen kommer att sättas på prövning. Många lag kommer vilja tvåla till oss ordentligt och visa oss att de anser att vi hör hemma nere i Championships avgrund. Ja, men visst var det väl trevligt att spela i Championship och vinna en massa matcher och vara ett topplag? Och visst var det väl härligt att se att spelarna i Championship faktiskt ställer sig upp efter tacklingarna såvida de inte brutit något ben i kroppen istället för att kalla in med-teamet så fort deras skosnören gått upp så som de gör i Premier League? Och visst finns det väl ingen bättre känsla än att vara på plats på Wembley och uppleva en play-off final vinst över de orangeklädda frukterna? Men West Ham är helt klart ett lag som ska spela i Premier League och det är nu upp till oss att verkligen bevisa att vi är här för att stanna!
Felix Carlsten, Uppsala, 2012-08-14
