Manchester U - Newcastle
3 - 2

Fem tankar om segern mot Newcastle

Säsongens sista hemmamatch är spelad och Manchester United kunde lämna Old Trafford som vinnare. Laguttagningen satt som en smäck, offensiven visade spets och det fanns en kämpaglöd som inger hopp. Det var en härlig onsdagskväll detta.

Erik ten Hag vågade vila på hanen
När Bruno Fernandes, Marcus Rashford och Lisandro Martinez alla tre var tillbaka och redo för spel fanns så klart en lockelse att kasta in dem från start – särskilt med tanke på hur startelvorna har sett ut och resultaten blivit senaste tiden. Men Erik ten Hag stod emot, vilade på hanen och lät både Rashford och Martinez inleda på bänken. Dessutom fick Rasmus Højlund också sätta sig där. Säsongen är snart slut, men här gäller det ändå att tänka ett och två steg framåt. Den som – kanske lite överraskande, även om han var nära spel mot Arsenal – fick starta var Bruno Fernandes.
Erik ten Hag har med rätta fått kritik för en del av den matchcoachning och de byten han gjort under säsongen, men ikväll blev det jackpot på alla plan. Martinez och Rashford fick några viktiga minuter mot slutet inför nästa helg och vad det verkar har inga nya skador uppstått. Inför matchen skakade Ten Hag hand med flera supportrar runt Uniteds bänk, efter matchen tar jag honom i hand och säger; well played!

Vår Bruno är bättre än er Bruno
Alltså, Bruno Guimarães är en väldigt skicklig spelare och en centralpunkt för Newcastle. En ännu större hänförare för sitt lag är Bruno Fernandes. Han är ett nav i detta lag, det har märkts att han saknats senaste matcherna, och än mer märktes det att han idag var tillbaka. Därför var det också extra kittlande att det – framförallt under första halvlek – var lite av en Bruno-strid, där de två framstående speluppläggarna gick upp i ringen mot varandra. Vinnare blev Bruno Fernandes.
Uniteds portugisiske lagkapten gjorde det mesta, och han gjorde det mesta på ett väldigt bra sätt. Han var inblandad i nästan allt i offensiv väg, slog öppnande passningar, kom till skott, styrde och dirigerade medspelare. Han sprang, blev nedsparkad, fortsatte springa, vann en närkamp, sprang vidare och blev nedsparkad igen. Reste sig, slog en finfin passning, och så fortsatte det. Senaste dagarna har det kommit uppgifter om intresse från andra klubbar, men Bruno Fernandes är inte ett problem för United – han är en viktig del av lösningen.

Amad är offensiv spets
De offensiva spelarna, de som ska göra poäng, har haft oerhört svårt att få till någon form av spets under en längre tid. Då är det lätt att fråga sig varför Amad inte fått mer speltid än han fått – särskilt när man ser honom spela på den nivå han gör ikväll. Visst, han var skadad under hösten och han kanske inte blir bäst i världen, men han visar fin form och har en tydligt uppåtgående kurva. När Alejandro Garnacho slarvar i passningsspelet, inte får till varken mottagningar eller avslut och mest trampar vatten – inte så konstigt att han inte lyckats hålla den höga nivå vi såg tidigare med tanke på hur mycket han spelat, pojken behöver vila och ska INTE starta mot Brighton – visar Amad spets. Med sin fart blir han ett ständigt hot och med sin finurlighet och förmåga att hitta kombinationer uppstår heta lägen. Han assisterade Kobbie Mainoo – håll utkik på SvenskaFans vid lunchtid under torsdagen för långläsning om Kobbie – och fick dessutom kröna insatsen med det matchvinnande målet, en sån där härlig halvvolleyträff som knappt känns på foten när bollen skickas iväg. Är det inte så att den offensiva platsen till höger är hans att förlora nu?
Utöver Amad lyckades Rasmus Højlund också hitta målet under sitt inhopp, att inleda på bänken gjorde nog gott och förhoppningsvis kan något liknande vara rätt medicin även för Garnacho. Offensiven behövde vara spetsig, och det var den.

Fighting til the bitter end
I NHL brukar det pratas om att vara ett .500-lag, det vill säga ett lag som åtminstone vinner lika mycket som man inte vinner. Exakt hur det ska räknas ut debatteras utifrån hur övertidsförluster ska inkluderas och om det kanske är vinstprocent som är viktigast. Oavsett så vill du absolut inte vara ett lag som är under .500. I och med segern mot Newcastle tog United sin tionde seger på Old Trafford under säsongen, matematiken säger då att det inte blivit seger i nio av hemmamatcherna. Även om bara tio segrar är på tok för lite är det ändå någon form av tröst att United åtminstone vann mer än hälften. Och framförallt fick vi se ett lag som var beredda att köra på hela vägen till slutsignal. Det behövde inte vara skönspel i matchens alla minuter, Jonny Evans lade inga fingrar emellan i duellspelet, det sprangs och farten i hemåtlöpningarna har vi inte blivit bortskämda med. Det var till och med så att vi nästan fick se prov på en sån där Amrabat vs Mbappé löping. När Newcastle kom tre mot en i andra halvlek lade marockanen huvudet på ryggen och satte fart mot Alexander Isak, kastade sig fram och hindrade avslutet från att hitta mål. Utöver den löpningen gick Amrabat i bräschen för det fysiska spelet, var har kör-över-folk-Amrabat varit under säsongen? Utöver det fysiska spelet lyckades United stå emot efter att ha släppt in en kvittering, och faktiskt också återta ledningen och även utöka den. Det visar prov på moral.
Efter slutsignal talade Erik ten Hag till supportrarna från innerplan, han både tackade för stödet och lovade att laget kommer ge precis allt i de två återstående matcherna och göra vad man kan för att ta FA-cuppokalen till Old Trafford. Efter kvällens insats tror jag honom, om det sedan räcker återstår att se – men Old Trafford fick i alla fall se ett lag som vill avsluta på topp.

Tack och adjö
Vi ska inte skriva något definitivt bokslut här och nu, det får göras efter säsongen. Men vad vi kan konstatera är att några spelare i dagens trupp har gjort sitt i den röda tröjan på Old Traffords gräsmatta. Raphael Varane och Anthony Martial var inte med i matchtruppen med fick en sista gång insupa atmosfären. Rykten har florerat om att detsamma kan gälla för Aaron Wan-Bissaka, Christian Eriksen, Sofyan Amrabat och Casemiro. Kanske, förmodligen, fler. United behöver så klart justera truppen och göra en ombyggnation, men jag kan ändå känna ett visst vemod. Det finns en ambivalens i mig. Jag är fullt medveten om att spelare behöver försvinna och nya behöver komma in för att saker ska utvecklas, och jag kan själv tycka att vissa spelare gjort sitt och vara kritisk till hur de presterat. När det sedan kommer till kritan är de trots allt Manchester United-spelare och då är det svårt att ta farväl. Vissa har det byggts starkare band till än andra – minns till exempel den mäktiga känslan när Varane klev in på Old Trafford och presenterades och den fina fotbollsspelare vi fått se under perioder. Och så minns jag så klart Anthony Martials debut och första mål, ramsan om fransmannen och de 50 miljoner pund som kastats bort är en favorit.
Hur truppen ser ut nästa säsong får vi vänta och se, men till de som nu fick ta del av Old Trafford som Manchester United-spelare för sista gången vill jag säga tack och önska all lycka framöver.

En match kvar på Old Trafford
En bonuspunkt får ni, på lördag spelar Manchester Uniteds damlag sista matchen för säsongen – och den spelas på Old Trafford. United tar emot ligaledande Chelsea, så det finns alla möjligheter att vara en avgörande bricka i spelet om ligasegern (även om United själva inte har något i den striden att hämta). Dessutom vann United ju FA-cupen i söndags och förtjänar att hyllas, så passa på att ratta in Viaplay klockan 16 på lördag.

Sista hemmamatchen för säsongen är spelad och det blev ju en riktigt bra avslutning detta. Vad tänker ni om matchen, dela med er i kommentarsfältet här under!