Finns intresse för West Ham historik? Del 16-20
Leif Thomas fortsätter att leverera trevliga historier från världen runt omkring West Ham. Han blandar sina alster med dikt, fantasi och verklig historia. Eller vad sägs om en cocktail av AC/DC, Thore Skogman och West Ham? Mycket nöje med din läsning och stort tack till Leif Thomas för hans underhållande alster från West Ham Redaktionen.
Mitt namn är Leif Thomas, min ålder: låt mig säga såhär, när jag var på skolresa i England inträffade något förfärligt, tidningsrubrikerna skrek ut att den osänkbara lyxkryssaren sjunkit, d v s Titanic; så gammal är jag. En annan historisk händelse - som kom att vända Andra Världskriget till britternas fördel - var såklart den hemska dagen då vi alla Hammers supportrar nåddes av den fasansfulla nyheten att "den konstnärlige österrikaren" bombat vårt kära Boleyn Ground.
If it chance your eye offend you,
Pluck it out, lad, and be sound:
`Twill hurt, but here are salves to friend you,
And many a balsam grows on ground.
A.E. Housman
PRESENTATION
Mitt namn: Leif Thomas
Ålder: jämngammal med Winston Churchill
Favoritlag: West Ham United FC
Favoritspelare: Billy Bonds
Intressen: söka livskvalité i poesi, vinylskivor, maltwhisky, gamla filmer,
ölsorter från Storbritannien, resor och självfallet fotboll
Motto: det är viktigare att köpa upplevelser (resor) än att köpa statusprylar.
HAMMERS HISTORIK del 16
Då Billy Bonds tidigt på säsongen 1994 hoppade av <<< för att den moderna fotbollen blivit på tok för försvarsinriktad och för att det saknades kreativitet och fantasi>>> förstod och respekterade Harry Redknapp sin gamle väns beslut. Harry utnämndes till ny manager. Redknapp insåg att här måste göras
någonting för att få alla att känna glädje igen. I omklädningsrummet målade Arry upp en fantasivärld som kretsade kring seriefiguren Blixt Gordon. Glädjen var snart tillbaka i Hammers.
Då Redknapp senare på säsongen hälsade på Alex Ferguson sa Arry: "Se där; den ondskefulle envåldshärskaren Ming, var hälsad till min hemvist." Ferguson som var känd för sin barnsliga humor tyckte att det var lustigt sagt av Redknapp. Den skotska fågelskrämman bjöd på ett lika knastrande som ovanligt skratt och undrade vem han hade äran att tala med? "Det är ju jag - Blixt Gordon," svarade Arry. "Självklart." Gubbarna skakade hand.
Det fanns ingen hejd på Redknapps fantasier. Om han själv var Blixt Gordon och Ferguson var Ming, vem skulle då vara den vackra Dale Arden? Och vilka skulle vara doktor Zarkov, prinsessan Aura och prinsarna Barin och Vultan?
Arry gjorde en liten lista över who´s who: Blixt Gordon=yours truly. Ming=Fergie. Doktor Zarkov=Michael Parkinson. Dale Arden=Jane Asher. Prinsessan Aura=Jane Seymour. Prins Barin=Ian Bishop. Prins Vultan=Trevor Brooking.
Efter en rundringning där Redknapp fick NEJ av samtliga ovanstående, även Bish, la Arry projektet på hyllan. Faktum var att Harry Redknapp hade gjort fotbollen roligare och än idag - många år senare - brukar Sir Alex krama om Arry i spelargången och skratta gott åt Ming-Blixt Gordon storyn.
HAMMERS HISTORIK del 17
Hur formerar man ett West Ham United All Star Team? Man får naturligtvis tänka på att många bra spelare har kommit och gått, men det är väldigt många som konstigt nog inte lyckats alls i Hammers men sedan vuxit ut till bra spelare i andra klubbar. Kan det vara "storstadsfenomenet". Nedan följer 11 spelare som förtjänar att nämnas i, låt oss kalla det för, Hammers historiks All Star Team:
(1) PHIL PARKES - egentligen den enda målvakten efter andra världskriget som varit riktigt stabil. Enligt mig: Given.
(2) RAY STEWART - skotsk landslagsman och straffspecialist, gav alltid allt från sin högerbacksplats. "Tonka" saknar konkurrens på sin plats. Därför: Given.
(3) JULIAN DICKS - den enda i elvan jag personligen inte bara väljer, Frank Lampard senior gjorde ett kanonjobb under dubbelt så lång tid i klubben som Dicks, men var aldrig lika färgstark. Dicks tunga skott väger över. Vänsterback: Dicks.
(4) BILLY BONDS - tog över lagkaptensbindeln från legenden Bobby Moore; började karriären i Hammers som högerback, eftersom Greenwood behövde någon som tog ansvar bakåt då Harry Redknapp som fladdrade runt på högerkanten aldrig besökte egen planhalva, Bonds blev med tiden mittfältare, minns hat-tricket mot Chelsea 1974, för att avsluta karriären med att under lång, lång tid spela mittback. Dessutom, mig veterligen, den enda spelare som fått TVÅ testimonialmatcher!! Given.
(5) ALVIN MARTIN - stabil. Lojal. Given. Vete tusan om inte England besegrat Argentina i VM 1986 med Alvin som markerare av Maradona. Som bekant ville man ha en snabbare innerback och bytte till QPR:s Terry Fenwick, som fick se sig uppsnurrad på läktaren.
(6) BOBBY MOORE - den störste. Inte bara i West Ham utan anses också av många vara Storbritanniens störste genom tiderna. Var lagkapten i det England som vann VM-guldet på hemmaplan 1966. Given.
(7) IAN BISHOP - trollkonstnär, ofta underskattad spelare, som hade det mesta i sitt register. Enligt mig: Given.
(8) FRANK McAVENNIE - sensationell säsongen 1985/86 då han på 41 ligamatcher sköt hela 26 mål, bildade ligans bästa tvåmannaanfall tillsammans med Cottee (som sköt 20 mål i ligan) den säsongen. Bidrog i allra högsta grad till tredjeplatsen bakom Liverpool- lagen. Kom aldrig upp i samma standard efter det, men är en "kult hjälte" för sin generation på samma sätt som Julian Dicks kom att bli en "kult hjälte" för nästa generation. Enligt mig: Given.
(9) TONY COTTEE - en av de kortaste anfallarna i den moderna fotbollen, Cottee debuterade tidigt och hade sin styrka inne i boxen: nästan alla Cottees mål kom till därifrån. Inte lika folklig som säg Alvin, Bonds eller McAvennie och därför heller inte lika populär, men som sniper var Cottee av bästa märke - fullt i klass som samtida storheter som Gary Lineker (Leicester, Everton, Tottenham) och Ian Rush (Liverpool). Given.
(10) TREVOR BROOKING - legend. Anses som hela "spelet fotbolls" elegantaste spelare. Landslagsman som valde att spela hela karriären i West Ham, trots att laget emellanåt befann sig i division 2, vem skulle göra det i nutid? Given.
(11) ALAN DEVONSHIRE - en av de mest sevärda spelarna någonsin i claret and blue, Devs förnedrande uppsnurrningar av Arsenals Pat Rice i FA-cupfinalen 1980 (West Hams senaste stora titel) är nästan lika hysteriskt skrattframkallande som att titta på John Cleese i Pang i bygget. Virvelvinden på vänsterkanten är självfallet Given.
Some can gaze and not be sick
But I could never learn the trick.
There´s this to say for blood and breath,
They give a man a taste for death.
A.E. Housman
HAMMERS HISTORIK del 18
Efter att ha besegrat Arsenal i FA-cupfinalen 1980 åkte några ur laget på välförtjänt semesterresa till Bahamas.
Manager John Lyall delade lyxsviten med eleganten Trevor Brooking och lagets yngsta medlem 17-åriga Paul Allen. Efter att ha snorklat och sedan soltorkat vid vattenbrynet var de nu tillbaka i den lyxiga sviten. Musikälskaren Lyall föreslog att det vore najs att varva ner med en drink till en sjyst låt. Unge mittfältsaspiranten Paul Allen berättade att hans favoritlåt var Highway To Hell. Allen hade sett singeln nere vid beachen i ett stånd och frågade om han skulle springa iväg och köpa den. Det fanns ju en stereoanläggning i sviten. Lyall tyckte att det var en strålande idé. Men Brooking opponerade sig och började rota i sin resväska.
"Ac/Dc:s cover är ingenting jämfört med originalet," sa Brooking och viftade med en singel. "Det här är originalversionen från 1964." Paul Allen och John Lyall påminde om två garageportar som just öppnats. "Det här är grejer det," sa Brooking. "Motorväg Till Helvetet med Thore Skogman."
Plötsligt var de tre snorkelentusiasterna och FA-cupvinnarna uppe och jazzade till den tunga klassikern. Vad herrarna drack? Lyall hade en Gin and T i handen medan Brooking hade en Pimms. Paul Allen, som inte var riktigt torr bakom öronen, fick nöja sig med att sörpla tropisk lemonad. Singeln spelades om och om igen.
Numera spelas låten enbart vid West Hams styrelsemöten.
HAMMERS HISTORIK del 19
Då Andy Carroll vaknade upp på stranden var han fastbunden. Repen såg ut som sytråd, men var så många och dessutom så spända att han inte kom loss. Människorna som bundit fast honom under sömnen var inte större än hans lillfinger. Carroll befann sig i Lilleputtlandet. Men varför hade dessa lilleputtar bundit fast honom?
"Jag ska sluta med fotbollen," sa någon av lilleputtarna som stod på hans bröstkorg. Carroll tyckte sig känna igen den lilla mannen med den pipiga rösten.
"Är det du, Carragher?" frågade Carroll. "Ja. Och jag ska sluta spela fotboll." Carroll råkade säga: "Det var på tiden."
Nästa lilleputt att ställa sig på bröstkorgen var Suarez, som sa: "Kom inte tillbaka, kom inte tillbaka, kom inte tillbaka...." Vips så stod Pepe där och gnällde: "Jag är inte med i nån muthärva. Jag bara släpper in mål på kul. Finns ingen målchans för motståndarna så lämnar jag målet vidöppet och kutar ner till hörnflaggan." Carroll nickade. Sämre målvakt fick man leta efter. Gerrard och Agger stod rätt som det var på bröstkorgen och gjorde fula grimascher.
Plötsligt kom en svanliknande jolle inglidande mot stranden. Brendan Rodgers riktade kanonen, stor som en tändsticksask, mot Carroll och sa att nu var jättens sista stund kommen. Carroll andades in och blåste ut - och blåste bort alla lilleputtarna! Längst bort i fjärran kom en riddare, i illa passande rustning, ridande på en åsna. Holy smoke! Allardyce? "Jag kommer för att befria dig...." ropade managern.
Carroll vaknade svettig och yr. "Har du drömt?" sa Nolan med ett snett leende. "Sitt inte för länge i bastun, din blekfis, för det är bara vi finnar som klarar av det," sa Jussi Jääskeläinen glatt. Carroll gick raka vägen ut i duschen och öppnade en öl Vilken spooky dröm.
HAMMERS HISTORIK del 20
SAVERNAKE CASTLE i grevskapet Wiltshire var platsen för West Hams årliga bal 1994. Platsen var mytomspunnen: i östra skogsdungen låg trollkarlen Merlin begravd och följde man sädesfälten åt nordväst en och en halv kilometer kom man till formationen av bautastenar som utgjorde Stonehenge. Stonehenge - känt som en plats där mysticism och det övernaturliga alltjämt råder.
Framåt småtimmarna vandrade två Hammersspelare, som behövde en nypa luft, ut på sädesfälten i riktning mot Stonehenge. Det var Lee Chapman och Matthew Holmes. Både Chappy och Matty var runda under fötterna. Var det dansen eller drinkarna? Holmes bar på en kruka som herrarna slog av askan
på sina cigarrer i. De båda spelarna vandrade i cirklar. Chapman som var 1.93 lång fick stundom huka sig i vinden för att höra vad Holmes sa som bara mätte 1.60.
Harry Redknapp läste följande i Bristol Evening Post i bussen på vägen hem: Skräckslagna irländska turister, på besök vid Stonehenge, beskådade med fasa hur två väsen ur mytologin vandrade i cirklar på sädesfälten intill Stonehenge: det var den sorgsne jätten VAVTRUDNER med nedböjt huvud och den dvärgliknande LEPRECHAUN som bar på en kruka med guld. Vi kommer aldrig mera att återvända hit! hojtade en irländsk medelålders man från Galway, som ville vara anonym.
Leif Thomas
Här kan du läsa del 11-15: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/Finns-intresse-for-West-Ham-historik-Del-11--468956.aspx
Här kan du läsa del 6-10: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/Finns-intresse-for-West-Ham-historik-Del-6--467885.aspx
Här kan du läsa del 1-5: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/Finns-intresse-for-West-Ham-historik-467209.aspx