Förväntningarnas Leicester
Vart är vi på väg? En krönika om förväntningar på ”lilla” Leicester.
Leicester har två säsonger på raken slutat femma i Premier League. Bägge säsongerna tappade man en placering i sista omgången och missade därmed chansen att spela Champions League. Återigen i mångt och mycket en besvikelse med tanke på nivån som hållits under större delar av säsongen.
Skulle man berätta för ens dåtida jag, bara sju år tillbaka i tiden, att klubben skulle placera sig femma två säsonger på raken i Premier League så skulle mitt dåtida jag närmast dumklara mitt nutida jag.
Vilka förväntningar om Leicester är befogade? Egna förväntningar och omvärldens förväntningar? Är det fortfarande epitetet ”lilla” Leicester som gäller?
Klubben har alltid ansetts som en jojoklubb i ligasystemet, med en ganska jämn blandning av sejourer i högsta- och nästhögstadivisonen. Den historiskt insatta skulle säkert kunna nämna tre ligacupsegrar innan millennieskiftet. Lägg därtill, som så många andra klubbar av liknande storlek, ekonomiska bekymmer, som så när ledde till konkurs. Annars inte mycket anmärkningsvärt.
Som många andra klubbar blev de även uppköpta av utländskt kapital. Först av den amerikansk-serbiske miljardären Milan Mandaric och för drygt tio år sedan i sin tur av ett konsortier under ledning av Khun Vichai Srivaddhanaprabha.
Khun Vichais vision om att göra Leicester till en toppklubb var tydlig och kanske inte så originell i sig. Men till skillnad från liknande klubbar med liknande ambition började satsningen synas på och utanför planen, vilket övertogs av hans son Khun Aiywatt ”Top” även efter hans tragiska död.
Framgångarna rullade på i en närmast sagolik fart och kulminerade i den sensationella Premier League-titeln säsongen 2015/16.
Spolas bandet fram fem år därifrån kan man konstatera att klubben med ligasegern, en FA-cup-seger, tre femteplatser i Premier League och avancemang till kvartsfinal i Champions League gjort enorma framsteg på kort tid.
Men nöjer man sig där?
Åsikterna bland Leicesterfans går isär på den frågan. Många menar att Leicester är i toppen för att stanna och bör ha siktet högt ställt. Förutsättningarna finns och man har bevisligen utmanat om toppen. Därför är besvikelsen befogad.
Ett annat läger med fans, många med en referensram som sträcker sig till 60-talet eller ännu tidigare, svävar fortfarande på moln på grund av de senaste årens framgång, och med en tacksamhet för vad man har fått. I mångt och mycket en ovana med att Leicester är med och tampas i toppen.
Med det sagt, vad kan eller snarare ska man faktiskt förvänta sig av dagens Leicester?
Prestationsmässigt kan man konstatera att klubben närmar sig traditionella ”Big Six”, det vill säga Arsenal, Chelsea, Liverpool, Man City, Man United och Spurs. Sedan återkomsten till Premier League för sju säsonger sedan har man slutat i snitt åtta, och de tre senaste sexa i tabellen.
Jämfört med övriga klubbar i kategorin ”Best of the Rest”, en rimlig skara är Southampton, Everton, West Ham och Wolves, har Leicester presterat klart bäst sett till snittposition.
Det kan vara lätt att relatera framgången till ett tillskott av pengar från ägare, TV och sponsorer, men det är inte hela sanningen. Med Financial Fair Play i åtanke måste intäkterna komma från verksamhetens omsättning, typ.
Där är Leicester långt ifrån att utmana med de stora drakarna. Klubben omsätter mindre än hälften mot Arsenal, Chelsea och Spurs och en dryg tredjedel mot Liverpool och Manchesterklubbarna (läs rapporten här). De har även 5-10% mindre omsättning än både Everton och West Ham. Med andra ord kommersiellt en rätt medioker klubb i Premier League.
Klyftan ekonomiskt mellan Big Six och Best of the Rest är tydlig och med historisk kontext blir bakgrunden rätt uppenbar. Big Six varit på topp länge och utvecklat helt andra kommersiella värden än exempelvis Leicester, som har en lång väg att gå på bägge fronterna.
Med det kan man konstatera att Leicester överpresterar relativt sina kommersiella muskler och har snabbt erhållit framgång.
Absolut att en del av det är relaterat till tillfälligheter, men i mitt tycke är klubbens starkaste attribut en fantastisk klubbledning, samt en rigorös understödjande verksamhet bestående av tränarstaben, sportmedicin, akademi, scouting och så vidare. Definitivt bland ligans bästa (hur det än mäts).
Så förutsättningarna har funnits.
Vad vill jag ha sagt med allt det här?
Min slutsats är att klubben jobbat hårt på sin ambitiösa satsning att nå toppen och förtjänar de framsteg man gjort. I det långa loppet ska man snarare vara stolt för hur långt man kommit, även om kortsiktigt är det en del besvikelse att leva med särskilt de två senaste säsonger.
Man ska alltid sträva framåt och uppåt, men samtidigt vara ödmjuk för det man fått. Det är en i princip unik position som Leicester som klubben och vi Leicesterfans fått på kort tid, och som Big Six samt fans till dessa lag levt med sedan länge.
Jag märker det själv bland ”nyare” Leicesterfans eller bekanta som hejar på ett Big Six-lag. Förväntningar och inte minst definitionen på en motgång och vad som gör en besviken skiljer sig mycket mot mina egna värderingar där.
Lyxen att kunna vara besviken på en femteplats i en av världens mest utmanande och kommersiellt starka ligor, men så när missar att få spela mot Europas elit. Lyxen att slippa se sitt lag kämpa för ekonomisk eller prestationsmässig överlevnad, en vardag som många fans lever med.
För mig kommer Leicester alltid vara en jojoklubb, i skuggan av giganterna. För mig är det gemenskapen med pappa, på samma sätt som han och farfar hade Leicester som gemensamt intresse. Jag är ändå väldigt nöjd. Men det är kanske en vanesak som ännu inte hunnit ifatt mig.
