Från en trädgård i Belgien till världsscenen
Eden Hazard berättar i en intervju med Chelsea FC sin historia. Från att ha växt upp i Belgien, flyttat till Frankrike och sedan England, och på vägen plockat upp fina priser och utmärkelser - både som individ och lagspelare.
Jag började spela fotboll när jag var väldigt ung. Min gudfar var tränare för laget i min by, och precis angränsande till min trädgård fanns fotbollsplanen. Jag satt i trädgården och såg dem spela, och frågade min far om jag fick gå till dem och vara med. Han sa ja. Jag var 4 eller 5 år gammal, och de var runt 8 eller 9, men jag gick och tränade med dem och jag var ganska duktig. Så pass duktig att min gudfar sade till min far, att han trodde att jag skulle kunna göra bra ifrån mig inom fotbollen.
Jag flyttade till Lille när jag var 14, men jag hade tränat med dem sedan jag var 12. I början åkte jag dit för att spela cuper, men när jag var 14 sade jag till min far att jag behövde åka dit permanent. Mina föräldrar ville att jag skulle stanna eftersom att jag var så ung, så jag åkte dit under veckorna och hem igen under helgerna. Jag var så lycklig över att spela där, för Lille hade under den tiden en av de bästa akademierna i hela Frankrike. När jag var 15 började jag träna med a-laget, och när jag ser tillbaka var det en väldigt fin tid, jag mötte vänner för livet. Jag var 16 år gammal när jag debuterade för Lille.
Säsongen 2010/2011 vann Lille dubbeln, vilket var otroligt. Senast Lille hade vunnit ligan var 1954. När säsongen började hoppades man på att kunna sluta på en fjärde eller femte plats eftersom att PSG, Marseille och Monaco är bättre lag, men när säsongen inletts insåg vi att vi hade något speciellt. Målvakten, Mickael Landreau, var fantastisk. Vi hade Moussa Sow på topp som gjorde 25 mål, jag spelade jämte Gervinho som var glödhet. Spelade för spelare hade vi kanske det bästa laget i Frankrike. För fansen var det speciellt eftersom att de väntat så länge. Att sedan vinna cupen också, var fantastiskt. Vi gjorde ingen superb final, det stod 0-0 och i slutskedet gjorde vi mål på en frispark, som från ingenstans. Jag vann säsongens spelare för andra året i rad, men det handlade inte om individuella priser; som ett kollektiv var vi briljanta. Tränare Rudi Garcia var otroligt duktig, och det är en speciell känsla att vinna med laget du själv startade spelarkarriären med.
Ett nytt land, en ny liga
Min Premier League-debut mot Wigan var fenomenal. I början förväntar man sig inte det eftersom att det är en ny liga, det är annorlunda och det kanske kommer bli svårt. Men efter åtta minuters spel passade jag Branislav Ivanovic, som gjorde mål och därefter fick jag en straff. Under hela försäsongen hade det känts bra, och jag kom bra överens med de andra spelarna vilket gav mig ett gott självförtroende. Och sen på planen försökte jag bara göra mitt bästa.
Jag vann Premier League första gången 2014/2015 och blev dubbelt utnämnd till säsongens spelare. Det var den perfekta säsongen, men både kollektiva och individuella troféer. Didier Drogba kom tillbaka till Chelsea för att hjälpa oss, vi vann många matcher, vi vann Ligacupen och gjorde mängder av mål. Vi hade verkligen roligt och det var därför vi blev krönta mästare.
Vi blev mästare igen 2016/2017. Känslan var densamma men sättet vi vann på var fantastiskt, för i början av säsongen hade vi haft problem. Vi förlorade mot både Arsenal och Liverpool och ändrade sedan fullständigt spelsystem. Vi hade en smått otrolig vinstsvit och i slutet av säsongen var vi lyckliga över att ha vunnit ligan. För tränare Antonio Conte var det speciellt att få vinna ligatiteln under sin första säsong.
Alla tränare jag haft har gett mig något. Från när jag började med Claude Puel i Lille, till nuvarande Maurizio Sarri – alla ser de fotboll på olika sätt vilket bidragit till att jag är den spelare jag är. De har alla gett mig viktiga råd. José Mourinho var speciell, men sättet Sarri och Garcia vill se fotboll spelas är mer min filosofi, men de har alla gett mig så mycket.
Världsscenen
Min debut för Belgien var speciell. Jag var 17, men för 10 år sedan var det lättare att spela i landslaget eftersom att vi inte var lika bra som idag. När du börjar spela fotboll drömmer du alltid om att spela för landslaget. Jag minns att jag satt i bilen när mobilen ringde, det var landslagstränaren som bad mig möta truppen nästa dag. Jag trodde att det var ett skämt.
Jag har spelat stora turneringar med Belgien, men världsmästerskapet förra året var en oförglömlig upplevelse. För mig personligen, att nå semifinal var mäktigt att uppnå för oss spelare och våra fans. 1986 slutade Belgien på en fjärde plats, vilket alla hemma pratade om, men vi slutade trea. Firandet i Bryssel när vi återvände från Ryssland, det var anledningen till att vi ens spelar fotboll. Det fanns ett så starkt band mellan spelarna och fansen, och de var så lyckliga över vad vi åstadkommit.
Vinsten mot Brasilien i kvartsfinalen, var nog min bästa match i karriären. Jag gjorde inget mål och hade ingen assist, men även om folk alltid pratar om mig som målgörare så spelade vi fantastiskt som lag, och att slå Brasilien är alltid svårt. Det är ett enormt land och de har vunnit fem VM-titlar, men vi gjorde en otrolig match och de minnena kommer jag alltid bära med mig.
Nu spelar jag med min yngre bror Thorgan, i landslaget. Den känslan är obeskrivlig. Kylian kanske kommer dit en vacker dag, men att ha två bröder i samma lag är sällsynt. Det är speciellt för oss, men framförallt för våra föräldrar. Vi tycker om att spela tillsammans, som vi gjorde för 20 år sedan hemma i trädgården. Vi vill bara göra vår familj lycklig och se vad vi kan åstadkomma. Det var en match när vi båda gjorde mål. Första matchen han spelade var jag skadad, men när vi är på planen samtidigt är det en fantastisk känsla. Det var inte lätt i början av hans karriär eftersom han är min bror, men han gör bra ifrån sig och jag är stolt över honom.
Källa: Chelseafc.com
