Från Grant till Villas-Boas (del 4 av 5)
Past Mourinho har Chelsea varit svältfödda på framgång. In kom Carlo Ancelotti och ändrade på det.
Carlo Ancelotti 2 Juni 2009 – 22 Maj 2011
Två dagar efter Hiddink lämnat klubben stod Ancelotti klar som tränare. Den meriterade Italienaren hade gjort bra ifrån sig i Serie A, både på plan och utanför, men hade aldrig testat vingarna utomlands. Till sitt förfogande hade han en något åldrande, men kvalitetsfylld, trupp.
Det blev en omedelbar succé. En frenetisk offensivlusta och en ruggigt stabil defensiv, där Avram Grants signing, Branislav Ivanovic, verkligen blommade ut. Framåt upplevde Didier Drogba en återfödelse (som visserligen startat under Hiddink) och gjorde mål på allt och lite till. Understödd av Lampard, Anelka och en stundtals fantastisk Malouda så skördade Chelsea enorma framgångar.
Hela laget verkade harmoniskt och Ancelottis något mer klassiska 4-4-2 uppställning passade Chelsea som handen i handsken.
Ancelotti var smart nog att förädla det som Hiddink gjort så bra. Det kollektiva samarbetet var påtagligt under den första säsongen. Även när Chelsea spelade dåligt spelade laget oftast ändå tillräckligt bra för att ta poäng eller till och med vinna.
Under våren gick Chelsea fram som en slåttermaskin. Aston Villa, Stoke och Wigan fick alla se sig överkörda av den blåa maskinen från London. När Drogba och Joe Cole, uppbackade av en formidabel Malouda, dessutom knäppte United på näsan i deras hemmaborg, vilket för övrigt var den senaste segern något lag tagit mot United på bortaplan fram tills City dunkade dit dem med 1-6 nyligen, i början av April var Premier League titeln inte långt borta. En grandios hemåtpassning av Gerrard i mötet mot Liverpool och saken var biff, Ancelotti hade lotsat sina mannar till PL-pokalen redan första säsongen.
I CL så fick Ancelotti se Inter piska Chelsea rättvist i åttondelsfinalen när man förlorade båda matcherna och totalt med 1-3. Chelsea hade det klart tuffare i Europa.
Efter en förlust på straffar mot Blackburn i Carling Cup så återstod FA-cupen för CFC och drömmen om att vinna en dubbel. Sagt och gjort; Ancelottis glada offensiv fotboll tog Chelsea till FA-cup final, ironiskt nog var motståndaren de hopplösa jumboplacerad Portsmouth, med Avram Grant vid rodret.
Portsmouth, byggt på inlånade och avdankade spelare och med en hemsk ekonomi, lyckades inte betvinga Chelsea på Wembley. En 1-0 seger, där Chelseas tyngd avgjorde, senare var Chelsea dubbelvinnare under säsongen 09/10. Ancelotti hade onekligen fått en bra start, och för första gången på evigheter gick Chelsea in till en säsong med samma tränare som föregående.
När fjolårssäsongen drog igång var det med en trevlig känsla i magen för alla Chelseasupportrar. Idel storsegrar i inledningen gjorde att Ancelotti närmast helgonförklarades. Men så kom hösten. Och det blev en lång höst.
Från den 11 omgången och 10 omgångar framöver så förlorade Chelsea fem matcher, spelade oavgjort fyra och lyckades alltså bara vinna två matcher. Ett makalöst uselt resultat utan dess like i den moderna Chelsea-historien. Visserligen lyckades Ancelotti vända skutan något så när och efter en fin vår lyckades Chelsea till slut ändå säkra andraplatsen bakom suveräna United. Men skadan var redan gjord och Ancelottis standardfras ”This is football, sometimes you win and sometimes you lose” tilltalade varken fans eller ledning. Italienaren fick lämna sitt uppdrag i Chelsea i samma veva som domaren blåste av säsongens sista match mot Everton.
Allt det positiva som Chelsea presterade under Ancelottis första av de två säsongerna var som bortblåst under den senare. Ett segt, oinspirerat och direkt dåligt Chelsea där Ancelotti inte lyckades bryta en negativ trend, visade samma brist på engagemang som spelarna och dessutom aldrig verkade analysera sin fel annat än med att konstatera att i fotboll kan allt hända. En säsong vi blåa gärna glömmer.
Om man summerar Ancelottis två år vid rodret är det svårt att, rent resultatmässigt, vara besviken. Dubbeln följdes upp utav en andraplats och kvartsfinal i CL, vilket får anses vara klart godkänt. Men som spelarna agerade under de sista 5 månaderna under italienarens styre och Ancelottis oförmåga att rätta till felen gör att det snarare är i moll man minns den gode Carlo.
Carlo Ancelotti Statistik
Coachade matcher: 109
Vinster: 67
Oavgjorda: 20
Förluster: 22
Vinstprocent: 61.47%
Antal Troféer: 3
Antal Finaler: 4 (Community Shield inräknat)
Sammanfattning: Kanske Chelseas bäste tränare sen Mourinho, i alla fall om man enbart ser till resultaten. Men under de två år Ancelotti hade på sig genomgick inte Chelsea den generationsväxling laget så desperat skrek, och fortfarande skriker efter. Laget genomgick ingen förvandling överhuvudtaget, och det har kostat Chelsea en bortkastad säsong och en dålig inledning på en annan. Dessutom så hade Ancelotti drygt 700 miljoner till sitt förfogande i Januari, vilket inte syntes på resultaten. Sällan har en manager fått så mycket tid, pengar och uppbackning av Roman Abramovich som Ancelotti faktiskt fick, detta trots att hans lag faktiskt presterade sämre resultat än Scolaris dito under långa stunder. Man kan med lätthet konstatera att Ancelotti inte är en som bygger lag från grunden, men att han är väldigt duktig på att få resultat från ett lag på topp. Vilket han visade i Chelsea.
