Från London Stadium till Aldershot
Här kommer en rapport från West Ham Fans Sveriges senaste medlemsresa. David Hegardt har varit vänlig och skrivit om resan.
Klockan är fredag förmiddag och jag har tagit ledigt från jobbet för att åka till London och se på fotboll. För första gången, faktiskt.
På Kastrup, eller Copenhagen Airport som de världsvana kallar den, är det lugnt och jag tar mig raskt igenom tullar och kontroller.
Jag beställer en stor öl och en toast. Förvånansvärt gott och riktigt gemytligt för att vara på en flygplats.
Plötsligt är det dags att bege sig mot gaten. Jag får klunka i mig ölen fortare än jag tänkt och det är inte utan att jag känner mig en smula ostadig på bena. Ovanan att dricka en stor öl på förmiddagen…
En alldeles förträfflig start på en, som det ska visa sig, förträfflig fotbollsresa.
Efter jag landat i London och installerat mig på hotellet, äter jag en god fish n chips på en liten pub. Ett par pints av öl slinker ner också. Stärkt av mat och dryck beslutar jag mig för att promenera till London Stadium som ligger på bekvämt avstånd, ca två timmar till fots.
Det är en skön eftermiddag, kallt, men klart och jag börjar fundera lite på vad det är för ena filurer jag ska träffa på där borta på West Hams supporterbutik. Mina tankar går till den stundande matchen och jag börjar få lite matchnerver… Matchen!? Biljetten!? Jag har glömt den på hotellet och har gått mer än halva vägen. Jag svär några väl valda ramsor och beger mig till närmsta tunnelbana som tar mig tillbaka till hotellet.Jodå, mycket riktigt, där ligger biljetten lugnt kvar och väntar på mig. Det går sen ganska raskt att ta tunnelbanan till Stratford.
London Stadium är svårt att missa där den tornar upp sig i all sin prakt. Det är onekligen en mäktig syn, även om jag på något sätt önskar att The Irons fortfarande spelade sina matcher på Upton Park.
Supporterbutiken är även den en bombastisk sak fullspäckad av allt i West Hamväg man kan önska sig och lite till.
Nere på källarplan ska jag möta upp med West Ham Sveriges supporters så jag slår mig ner med en kopp kaffe och lyssnar efter svenska röster.
Bakom mig hörs så en bekant dialekt, skönklingande malmöitiska, och jag vänder mig om och frågar det typiskt korkade frågan: ”Är ni från Sverige…”
Jodå, detta är Bertil och ett gäng andra supporters från olika delar av Sverige.
Jag slår mig ner och känner mig genast i gott sällskap.
Arne dyker upp från ett annat bord och presenterar sig och av någon anledning ser han ut ganska precis som jag väntat mig.
Samtalet kretsar mest runt fotboll och om West Hams undermåliga säsong och vad David Moyes kan tänkas uträtta.
Vi tar oss så småningom in på stadion och det första vi gör där, är att köpa en tredjedels cykelslang till korv. Sjukt stor och riktigt god!
Sedan letar vi rätt på våra platser och trots att de ligger högt upp och långt bort från plan, ser man förvånansvärt bra.
”Im forever blowing bubbles…”
Säga vad man vill om West Ham, men de har den fetaste ingångslåten och det är sån underbar stämning.
Matchreferat och matchbeskrivning lämnar jag med fördel åt andra, men häftigt är det!
Allt efter som matchen går och West Ham hämtar tillbaka ett underläge med ett mål precis i slutet av första halvlek, tänder den luttrade publiken till rejält och nästan hela andra halvlek står man upp och sjunger. En massiv ljudvägg!
Matchen slutar ett-ett och med nytänt hopp om en ljusare framtid tar vi oss tillbaka till hotellet.
Dagen efter har Arne planerat en liten tripp till ett litet samhälle i utkanten av storlondon, Aldershot och vi är ett litet gäng som hakar på dit.
En riktigt trevlig tillställning där Aldershot möter Wrexham och vi väcker en del nyfikenhet när vi presenterar oss som svenska West Ham-fans då vi ska köpa biljetter.
Vi frotterar oss med den lokala eliten på en lokal pub. Så oerhört engelskt det bara kan vara.
Matchen är spännande och Aldershot spelar riktigt bra och vinner mot Wrexham med två noll.
Vi tar oss med viss möda tillbaka till hotellet och möter upp med några andra och ger oss av till en trivsam restaurang och intager en sen middag.
Sen tar vi ett par glas trots att vi är ganska möra, bara för vi är så trevliga.
Hemresan minns jag bäst för den smaskiga frukosten jag åt på flygplatsen.
Jag vill tacka alla trevliga människor jag mött på resan och ett särskilt tack till Arne och Bertil.
David Hegardt
