Friday thoughts
Hur ventilerar man sina tankar bäst när det gäller något man faktiskt bryr sig om? Det finns förstås olika sätt; en del tränar, andra tar sig några sköna pints med nära vänner och de riktigt sunda människorna bryr sig inte så värst mycket. Övriga skriver på sitt kära forum.
Men hur formulerar man sig då på ett förståeligt sätt och utan att bli alltför subjektiv när det faktiskt handlar om känslor för något större, och där alla har sin personliga association?
Who knows, but here goes nothing.
Om någon har missat det så blåser det just nu, märkligt nog, inte några sköna vårvindar utan snarare kalla vindar i West Hams supporterled. Lite överallt om man krasst ska se på saken. Varför frågar man sig? Det är just den frågeställningen som öppnar upp en smått infekterad konservburk med åsikter och inlägg som strider mot varandra.
West Ham ligger i skrivande stund på tredje plats i Championship, och har en match upp. Southampton toppar med 75, Reading på 70 och Hammers på 68. Med en match tillgodo alltså.
Jag förställer mig att de flesta undrar vad problemet är.
Problemet är inte 68 poäng, och en match tillgodo. Problemet är vilken typ av fotboll West Ham för tillfället spelar, och att vi balanserar på en hårfin gräns.
Som jag ser det har supportrarna delat upp sig i två läger. Där ena sidan skiter i vilken typ av fotboll Big Sam väljer att indoktrinera på plan, så länge resultaten går vår väg. På den andra ser vi individer som smärtsamt inte känner igen sitt West Ham och faktiskt mår dåligt av den typ av prestationer vi hittills fått se. På bägge sidor har vi dessutom luttrade självplågare som följt West Ham i många många år, i kombination med yngre skaror som av någon märklig anledning inte heller vill må bra.
När dessa läger skriver av sig på forumet uppstår således konflikter, där även jag står för min beskärda del. Jag förstår verkligen de som inte vill se West Ham spela så som vi gör just nu, det är ju onekligen en ganska smärtsam affär. Det är nästan som att vi inte törs föra spelet, vi saknar fart, kreativitet och kanske mest frustrerande av allt – fighting spirit. Vi vill se vilja, slit, den där extra glidtacklingen eller armarna vevandes likt en dirigent där spelaren får respons från sin symfoni. Att förta Nobles hjärta i detta sammanhang känns inte rättvist utan måste noteras.
När vi väl har tagit en ledning så sker oftast ett märkligt byte eller en scenförändring som inte är till det bättre. Vi backar hem. Det kända uttrycket ”anfall är bästa försvar” finns inte i Big Sams värld. Och som grädde på moset så tycks inte våra nyförvärv, som gjort bra ifrån sig tidigare, leverera våra färger. Men kanske framför allt i Allardyce spelidé.
Men om vi vänder på det då? Hur har det sett ut när vi har kört full fart framåt? Nja, det har väl gått sådär om jag ska vara ärlig. ”Men det var ju i Premier League”, skriker någon. Sant. Men är priset vi betalar för en direktuppflyttning relevant, frågar jag tillbaka. Det vill säga, en tråkig Big Sam-fotboll där poängen faktiskt trillar in. Jag tillhör utan tvekan kategorin som ställer sig bakom Big Sam. Inte sagt att mitt West Ham-hjärta mår bra.
Jag avbryts av något jag ofta får höra ”Det är ju en skitliga, vi ska ju bara vinna”. Är det verkligen en skitliga, npower Championship? Hell no, om ni frågar mig. Ju mer insatt man är i lagen desto naturligare tar man det där krysset, hemma. Det finns många bra individer, tränare, lagen som helhet, matcher och inte minst supportrar förstås. Och precis som i de allra flesta andra divisioner så kan alla lag vinna över alla lag, men kanske lite oftare i Championship. Det inbillar jag mig i alla fall.
Handen på hjärtat, hur lätt är det att tippa Championship-resultat?
Vi ska ju förstås våga vinna, och vi kan vinna fler matcher. Det här är alla supportrar medvetna om och jag är säker på att det är just den frustrationen som yttrar sig i form burop hemma på Upton Park och på ett forum i Sverige.
Vi behöver gå upp. Och här tror jag vi finner en mycket större anledning till vad vi faktiskt ser på plan. Det här är något alla spelare och Allardyce är medvetna om, förstås. Det är för oss, som klubb, smått katastrofalt om vi inte skulle lyckas. Så det krampaktiga spelet, de konstiga byten vi ser, tillbakadragandet av trupperna – precis när vi fått motståndarna till reträtt – är något som faller sig mer naturligt när vi lägger till den parametern i ”tråkfotboll-ekvationen” som har ett slutvärde på 90 miljoner £.
Ponera att vi tänker så, och utan våra känslor för en stund, är det lika illa då?
I mitt huvud ekar följande.
En tredjeplats.
En match mindre spelad.
Vi inte har förlorat på de nio senaste.
Sug på den lite ”boo-boys”
//The Spotted Dog
