Gästkrönika: Analys efter Monaco-matchen
Efter Arsenals chockförlust i Champions League-åttondelen i förra veckan, 1-3 hemma mot Monaco, får självklart både laget och dess ytterst ansvarige, Arsene Wenger, mycket och hård kritik. Det ska de ha. Men samtidigt är det viktigt att titta nyktert på matchen; att precisera vad som faktiskt hände, och vem som ansvarar för de olika situationerna och matchutvecklingen överlag.
Vilka faktorer låg egentligen bakom chockförlusten på Emirates – trots att laget var det bättre och spelförande laget, sett över 90 minuter (för det bör det inte råda några tvivel om)?
Som jag ser det finns det fem avgörande områden som bidrog till förlusten…
Individuella misstag (spelarnas ansvar):
Per Mertesackers ödesdigra beslut att gå upp och chansbryta på Monacos planhalva vid en motståndaromställning – vilket han misslyckas med, och lämnar sin position vakant och sin mittbackspartner Laurent Koscielny helt ensam, och 0-2 är ett faktum;
Oxlade-Chamberlains bolltapp (anledningen till att han aldrig lyckats ta en riktigt ordinarie tröja – att spektakulära offensiva insatser, som 1-2-målet, alltid blandas med en mängd farliga misstag) och Mertesackers positionsmiss vid 1-3;
Olivier Girouds två grova missar framför helt öppet mål;
Danny Welbeck som träffar lagkamraten Walcott vid sitt totala friläge.
”Matchvinnare” levererade inte (spelarnas ansvar):
Efter en sådana genomklappningar blir det lätt att alla spelares insatser sågas, och givetvis är alla gemensamt ansvariga när laget faller igenom. Det skulle dock vara fel att säga att alla spelare presterade på en nivå som motsvarade ”1-3 mot Monaco” – spelare som Cazorla och Coquelin (en jobbig period med lite missade passningar, och viss orutinerad överhetta med ett gult i bagaget, får bara inte leda till nya krav på balansspelare-köp till sommaren), lite av symbolspelarna för Arsenals hittills-starka 2015, presterade inte på topp, men föll på intet sett igenom heller; detsamma gäller spelare som Ospina, Koscielny, Gibbs och Welbeck.
Men självklart finns det spelare som – speciellt i de stora, täta matcherna – är lite viktigare än andra: de med huvudansvaret för framspelningarna och målen; ”matchvinnarna”.
I Arsenals lag för dagen hette de Giroud, Özil och Alexis (den sista medlemmen i offensiva-fyran, Welbeck, har inte samma status och krav på sig, utan ska framförallt bidra med kompletterande fart och djupledslöpningar) – och de levererade helt enkel inte. Den tydligaste ”syndabocken” var Giroud med sina missar, samtidigt som Alexis hade samma problem med skärpan i avsluten och tajmingen i passningsspelet som han har haft sedan sitt lilla skadeuppehåll, vilket blir ännu tydligare med den raka och risktagande spelstil han har, där felprocenten är relativt hög även på de bästa dagarna (vilket den måste få vara, även de dagar när slutprodukten inte kommer).
Och Özil försvann på numera tyvärr traditionellt manér, efter en klart pigg start, när matchen hettade till – spelade enkelt och ofta temposvagt, och drog sig ständigt ur den farozon han är köpt för att verka i, för att istället ofta ta positioner djupt ner i banan eller strandad ute på kanterna.
Taktiska misstag (Wengers ansvar):
Efter en överkörning för mycket i matcherna mot de bästa lagen bestämde sig Arsene Wenger under förra säsongen för att det inte går att spela Mesut Özil som 10:a, som den tredje centrala innermittfältaren, i de riktiga stormatcherna. Dagens topplag spelar i regel med tre centrala mittfältare, och Arsenals två ”riktiga” innermittfältare blev undertaliga och bortspelade gång på gång i matcherna mot de andra storlagen, och gav sin egen backlinje en många gånger hemsk och omöjlig uppgift.
För även om Özil på pappret står som mittfältare, är han egentligen en ”fri” anfallsspelare – för att få titeln ”mittfältare” krävs det ett visst mått av defensiv delaktighet (inte nödvändigtvis i form av närkampsspel, utan framförallt taktiskt).
Det talas alltid mycket om underskattning när en underdog vinner mot ett större och bättre lag, men den tydligaste formen av underskattning kom vid den här skrällförlusten från managern själv, Arsene Wenger, när han tog fram en taktik han vanligtvis använder mot mitten- och bottenlagen i ligan, och inte använt i en stormatch det senaste året. Uppenbarligen – och helt felaktigt, visar det sig – värderade inte Wenger Monaco som ett storlag.
För plötsligt övergav Wenger sina hårt förvärvade lärdomar, och spelade Özil som den tredje centrala mittfältaren, framför Coquelin och Cazorla. Med ytterforwards som Welbeck och Alexis på kanterna, spelade Arsenal absolut inte något 4-2-3-1 som grafiken talade om för oss, utan snarare ett 4-2-4-spel – med katastrofala konsekvenser för anfallsspelet och försvarsspelet.
Att försöka pressa och försvara sig med två riktiga mittfältare, det säger självt att det inte kommer gå vägen – mittfältsduon sprang tills de stupade, med väldigt liten effekt, och ytorna bakåt var enorma (med samma negativa konsekvenser för själva backlinjespelet som i ovan nämnda stormatch-krossar från fjol – hur många av de defensiva misstagen som hade undvikits med en bra taktisk balans kan man bara spekulera kring; detsamma gäller skottet som styrdes in till 1-0, och som Monaco fick avlossa väldigt ostört från mittfältsposition).
Och lika lidande blev anfallsspelet. Arsenal hade stora problem att med sitt tunna mittfält etablera ett kontrollerat passningsspel och ett bra bollinnehav, och därigenom kontrollera sin motståndare Monaco. Den analys man som svensk tv-tittare får av Viasats eminenta experter Glenn Strömberg och Lars Lagerbäck runt Champions League-matcherna – båda två, på olika sätt, produkter av 1970- och 1980-talets ”svengelska” modell, byggt på 4-4-2 och ett rakt anfallsspel – kretsar rent anfallsmässigt väldigt mycket kring hur ett lag ska göra för att lyckas med sitt djupledsspel.
Arsenals problem var det motsatta – med mer eller mindre fyra forwards på planen tvingades Arsenal spela för djupt och rakt och riskabelt, och offrade alldeles för mycket kontroll i sitt egna spel. Ett fungerande anfallsspel som är uppbyggt på rätt sätt ska – enligt den offensiva fotbollens främste utvecklare, Pep Guardiola – inte bara gagna offensiven, utan även ligga som grund för dess defensiv: med den simpla logiken att motståndaren inte kan göra mål utan bollen; med dess förmåga att trötta ut motståndarna, och systematiskt trycka ned deras positioner längre från det egna målet; och med effekten ett metodiskt passningsspel genom lagets alla spelpunkter – men framåt i banan – ger, där laget per automatik ligger väldigt kompakt, med många spelare delaktiga och nära bollen som kan vinna tillbaka den vid bolltapp.
Här bommade Arsenal totalt.
Otur, som ofta anses lite ofint och simpelt att använda som förklaring, men som onekligen var en faktor på Emirates. Nej, det var på inget sett den främsta anledningen till förlusten, men vägrar man av principskäl att använda oturen som en delförklaring gör man sig en otjänst.
Främsta exemplet är självklart styrningen på Mertesacker vid 0-1-målet, som helt ställer Ospina på ett skott han annars skulle ha tagit relativt enkelt. Också Welbecks miss i öppet läge kan delvis tillskrivas otur – även om han hade kunnat lägga bollen högre, så är bollen trots allt inte många centimeter från att gå i mål (däremot måste Girouds missar helt och hållet tillskrivas honom själv).
Den mentala faktorn. Den stress och rädsla, och efterhand även panik, som började sprida sig genom laget efter 0-1, men som verkligen tog slog rot efter 0-2 i den andra halvleken. Den mentala stressen bottnade i att verkligheten var den totalt motsatta till förväntningarna inför matchen, både inom laget och i fotbollsvärlden i stort – och Arsenal som lag verkade helt oförmögna att ta sig ur den situationen. Spelmässigt innebar det att linjerna och strukturen både offensivt och defensivt helt försvann – och när en offensiv helt utan tålamod och kyla inte gav någon utdelning i målväg, samt väldigt få chanser, spred det sig ytterligare desperation i försvarsspelet; en känsla av att tiden rinner ut (även med mycket kvar på matchklockan), att man bara måste vinna tillbaka bollen nu, direkt.
Fotbollen passar inte alltid så väl att avgränsas och delas upp, och även mina fem områden går självklart in i varandra. Sannolikt hade det räckt för Giroud eller Welbeck hade satt en av sina hundraprocentiga målchanser som jag beskrev ovan, för laget att ta sig ur det chocktillstånd de befann sig i. Notera den energi och tro som spred sig i laget och hela arenan efter Oxlade-Chamberlains reduceringsmål i slutminuterna (även om – pga tidsbristen – oredan och desperation inte försvann ur försvarsspelet, sett till 1-3-målet just efter) – vad hade hänt, mentalt i laget, om reduceringen istället kom med en halvtimme kvar?
Redaktionen låter hälsa:
Som ni kanske gissar så skickades denna gästkrönika in efter Monaco-matchen i förra veckan, dvs innan Arsenals övertygande seger mot Everton i söndags. Vill du ha en gästkrönika publicerad? Tveka inte, skicka in den till arsenalredaktionen@gmail.com redan idag!
