Gästkrönika: And the hell breaks loose
"Anledningen till att jag väljer att skriva den här krönikan är inte för att vara en självgod typ som tycker sig veta lösningen på problemet. Utan snarare för att jag på många sätt blir mörkrädd hur både svenska, och Chelsea fans i allmänhet ser på problemet och lösningen"
Åtta spelade matcher, förlust mot Arsenal och en tabell och formkurva som förmodligen, fullt förståeligt, får de flesta Chelsea supportrar att vrida på sig rejält. Men vad är då problemet, svaret och den faktiska lösningen på de problem som Chelsea har och står inför? Anledningen till att jag väljer att skriva den här krönikan är inte för att vara en självgod typ som tycker sig veta lösningen på problemet. Utan snarare för att jag på många sätt blir mörkrädd hur både svenska, och Chelsea fans i allmänhet ser på problemet och lösningen. Och den destruktiva domedagsinställning många har till Chelseas trupp, organisation, ledning... ja till i princip allt. Men utifrån det jag själv både sett och läst, bland annat på CSS egna forum så verkar det finnas tre huvudsakliga lösningar som supportrar argumenterar för, för att lösa den uttalade kris vi nu är inne i: 1. Köp (och i viss mån sälj) spelare 2. Sparka tränare 3. Bygg nytt och omstrukturera.
Tre lösningar som jag i grund och botten ser som de absolut värsta och sämsta tänkbara sättet att reagera efter dagens förlust om Arsenal. Innan jag överhuvudtaget försöker besvara ovanstående punkter så bör vi stanna upp och tänka efter ett slag. Ett lag med en tränare som vann dubbeln och var hyllad för så sent som för ett halvår sedan och så sent som för två månader sen i praktiken var oslagbara och dominerade Premier League, skulle den tränaren plötsligt vara usel och truppen värdelös? Har hela Chelseas trupp plötsligt och utan förvarning fått ålderskrämpor samtidigt(då Chelsea ofta beskylls för att vara gamla)? Eller kan det faktiskt vara så att det är andra faktorer som snarare handlar om det mentala hos laget, än om kvalitén på själva truppen? För i min bok så är det inte möjligt att ett lag går från att vara mästare, med den förmodande högsta kvalitén i ligan till att på ett halvår bli ett uselt lag. Som jag ser det är det snarare en kollektiv kollaps, och så som jag ser det är det inte första gången. Som alla ni blå där ute känner till så är det nästan brukligt att Chelsea får en rejäl formsvacka kring jul, skillnaden i år är att den är längre och kombinerat med skador på nyckelspelare(som i praktiken inte går att ersätta med nyförvärv!) som satt käppar i hjulet. Så som jag såg på förra årets dipp var det tack vare Ancelottis tålamod och kyla som gjorde att vi tog oss ur den, den gången. Och som jag ser på det bör svaret inte vara vare sig köp, sparkad tränare eller en omstrukturerning som bör göras, utan ledordet bör snarare vara kontinuitet, ett ord som enligt mig inte kan underskattas inom fotbollen och något som vi saknat sedan tiden med Mou.
Chelsea bör snarare fortsätta på den inslagna vägen och jobba med ungdomssatsningen, då priset på spelarna idag är mer absurda än någonsin tidigare då 200 miljoner för en spelare idag ses som relativt ”billigt” om man vill ha en hyfsat bra lirare. Dessutom så ligger det inte i klubbens struktur rent historiskt att värva som galningar. Det är inte så Chelsea har jobbat eller för den delen ska jobba om vi vill etablera oss på en permanent basis i toppen en gång för alla. Därför manar jag alla blå vänner till just tålamod och lugn och jag hoppas innerligt att Chelseas ledning och framförallt vi fans backar upp klubben och ger Chelsea chansen att få någon typ av bestående harmoni och framförallt kontinuitet om vi inte vill fortsätta denna berg och dalbana som vi åkt ända sedan Mourinho lämnade oss.
Johannes Svanberg
Vill du någon gång bidra med en gästkrönika eller reseskildring? Maila redaktionen!
