Gästkrönika: Efter uttåget ur Champions League
Jag vill inleda min krönika med den gamle Liverpool tränaren Bob Paisleys ord som ekar i evigheten: "Av alla oviktiga ting här i livet så är fotboll absolut den viktigaste."
Jag är optimist, och är således den optimala supportern för Arsenal. Alla tunga år har kunnat förklaras och drömmen om ”nästa år” har varit befogad. Det är sjätte året i rad som vi, vackra Arsenal, åker ur CL redan i åttondelen, och det är nu många år sedan vi var med och slogs om the Premiership ända in på mållinjen.
Varje år när CL tar slut för vår del ställs mitt supporterskap under noggrann logisk granskning. Varför tittar vi? Vad är det värt? Vad spelar det för roll? Till hösten starar en ny säsong, nya matcher att förlora och titlar att gå miste om. Varför måste vi vinna just i år? Vad spelar det för roll att Real tog sin ”decima” förra säsongen? Skulle jag vara en lyckligare person om det varit Arsenal? Jag är fortfarande väldigt stolt över vår unbeaten-säsong – men vad spelar det för roll? Egentligen? Påverkar den mig? På något vis? Påverkade jag den? Hur kan JAG vara stolt över det? Min pappa är starkare än din.
Min pappa är starkare än din, är det den krassa sanningen om supporterskap? En match förloras trots att laget har mer boll och skott på mål och hörnor och klara målchanser och bättre passningsprocent OCH DÅ PRATAR VI INTE BARA PASSAR MELLAN MITTBACKARNA. Vi var egentligen bättre. Spelar det någon roll vem som egentligen är bäst? Eller vem som faktiskt vann matchen? Eller vem som har flest pokaler i klubbhuset? Vem som spenderat mest pengar? Vem som spenderat egna intjänade pengar?
Jag började heja på Arsenal när jag fick en vacker t-shirt med bild på Stefan Schwarz i Arsenal-mundering. Jag var då sju år och hade dålig koll på ligorna utanför Sverige, men svenska spelare hade jag lite bättre koll på. Redan då gillade jag ärliga, hårda mittfältare som tog defensivt ansvar och Schwarz hade jag hunnit få upp ögonen för. Hans sejour i Arsenal blev kort men mitt supporterskap blev desto långvarigare. Detta är egentligen en glorifiering av mitt supporterskap. Ja, det var då jag började heja på Arsenal, och jag har följt Arsenal lite grand under mitt liv men det var först i 20-årsåldern som jag slaviskt började följa alla resultat, räkna poäng, kolla bokslut, följa silly. Idag tackar jag gudarna för att det inte var Spurs eller Leeds som lockades av den Svenske mittfältaren med det tyskklingande efternamnet. Samtidigt hade Chelsea kanske varit bättre för mitt stackars hjärta – Att följa Drogbas/Sendreros duster måste varit roligare som supporter i blå än i röd/vitt.
Jag minns när Fabianski förstörde sin Arsenalkarriär en eftermiddag i Portugal. Jag minns våra tre brutna ben; Eduardo, Diaby & Ramsey. Jag minns Champions League-förlusterna. Jag minns Wigan. Jag minns 8-2 mot Manure men jag minns också Arshavins 4 mål på Anfield. Med värme minns jag ”mind the gap”. Jag minns målvaktstavlorna som gör att Koscielny skjuter oss fyra i ligan. Jag minns när vi slår ut Roma på straffar. Jag minns när Lord Bendtner målar på övertid hemma mot Stoke. Jag minns hemmasegern mot Barcelona. Jag minns Jacks första match mot Barcelona. Eller när vi köper Özil på deadline day.
Jag har alltid varit lite motsträvig i att jämföra vilket lag som är bäst. Jag kan glädjas för motståndarsupportrar i deras lags med- och motgångar; men jag, jag, håller på Arsenal och då spelar Arsenal huvudrollen medan alla andra lag är statister eller ’bad guys’ i denna film. Denna film bjuder på både sorgliga och lyckliga slut, den får mig att drömma om en bättre morgondag och det är strålande underhållning.
Så vart vill jag komma med mina inledande frågor utan svar, eller mina minnen? Jo, att jag inte bara minns titlar utan även enstaka matcher, mål, och prestationer. Kommer ni t.ex. ihåg när Walcott snubblar mot Chelsea, han reser sig upp och har då blivit helt ensam med Cech och rakar in bollen; 5-3 slutade den matchen. Även om Arsenal vore ett sämre lag så hade jag haft bra och dåliga minnen. Karin Boyes ord blir en del av svaret på mina frågor när hon säger att "Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd."
Jag tror hat föds av att supportrar tar fotboll på liv och död. Det är människor som spelar, det är deras öden som gör fotbollen intressant och det är endast så länge vi ser fotbollen som underhållning som den är just underhållande. Nu ser vi till att njuta av den oviktigt viktiga slutfasen av PL och FA-cupen, sedan njuter vi av silly season där vi genomgår alla helvetets kval men samtidigt bygger vi våra drömmar om nästa säsong.
För nästa säsong, då jävlar!
