Gästkrönika: När världarna krockar
Tottenham ställs mot Inter i nästa omgång av Europa League. Återigen ställs man inför en match med motstridiga känslor, mellan klubbar som på några år gått i helt motsatt riktning.
Det var en höstkväll på en fotbollspub i vår huvudstad. Ett gäng skribenter från SvenskaFans.com satt och snackade fotboll. Vi diskuterade supporterskap och det faktum att många ändå håller på flera olika lag och vad man skulle göra om lagen skulle mötas. Visst hade jag funderat över detta dilemma tidigare, men det hade samtidigt alltid känts så okonkret, så långt borta. Men när en Intersupporter frågade mig vilka jag skulle heja på om laget ställdes mot Tottenham svarade jag, efter en viss tids fundering: Tottenham.
Samtidigt sade jag att det nog aldrig kommer att hända. De spelar ju i helt olika divisioner. Några år senare har de två lagen mötts i Champions League och ska nu ställas mot varandra i Europa League. Världarna krockar återigen.
Efter Champions League-lottningen hösten 2010 var jag snabb. Biljetter på White Hart Lane var, som vanligt, bara att glömma. Men på San Siro, som tar mer än dubbelt så många åskådare, fanns det goda möjligheter att få tag i biljetter. Jag fick tag på två åt mig och en vän och bokade flyg till Milano. För första gången skulle världarna krocka på riktigt. Mellan Tottenham, det lag jag föll för - av en slump - framför Tipsextra i mitten av 80-talet, och Inter - det lag som jag fann i mitten av 90-talet och tack vare fascinationen för Italien och möjligheten att få biljetter sett så många gånger på plats.
På väg till San Siro frågade min vän flera gånger om hur det kommer att kännas, vilka jag ska heja på. Tankarna flög genom huvudet. Även om jag hade svarat Tottenham så var jag inte helt hundra på var jag stod som supporter. Fan. När vi kliver upp ur tunnelbanan så blir vi automatiskt förda in till en buss full av Tottenhamsupportrar och bussade till Tottenhamsektionen av arenan.
Jag har sett Inter i massor av stormöten på San Siro. Men aldrig riktigt blivit imponerad av publiken. 80 000 kan förvisso skapa en ordentlig busvisslingsorkester. Och de korta ramsorna kan bränna till i trumhinnorna. Men långa, lekfulla ramsor som jag till och med hört dundra fram på svenska arenor har jag saknat. På White Hart Lane har jag bara varit en gång. Tottenham mötte West Ham, Berbatov var gud. Och jag fascinerades över publikens ramsor och lekfulla sätt att håna varandra.
Jag och min vän blev rejält ställda av att helt plötsligt hamna på en buss full av glada Tottenhamsupportrar. Det vi fick uppleva på bussen är något jag kommer bära med mig länge och jag kan fortarande känna hur det sjunger i öronen av de lekfulla sångerna.
My name is Nicola Berti
I'm aged around 30
I play for a team in Milan - Inter!
When I walk down the streets
All the people I meet
They say HEY! GORGEOUS! WHAT'S YOUR NAME?!
Myyy naaaaame iiiis Nicola Berti ...
Heurelho Gomes you are the love of my life
Heurelho Gomes, I'd let you shag my wife
I wish I was brazilian too
Vi går in på San Siro med ett stort leende på läpparna. Matchen hinner knappt starta innan Inter leder med 4-0. Om jag inte var klar över var mina sympatier fanns, så blev det tydligt när jag såg hur Inter behandlade Tottenham styvmoderligt. Jag led med Spurs och fick sedan se ett Balehattrick som kommer gå till historien.
I returen var det Tottenham som höll i takpinnen och Gareth Bale var, återigen, helt fantastisk. Den här gången led jag med Inter och över hur fullständigt utspelade de var. Två säsonger senare är det dags för klubbarna att ställas mot varandra igen. Förutsättningarna är vitt skilda mot för senast det begav sig.
Från 4-3 mötet på San Siro saknas Cesar, Maicon, Lucio, Sneijder, Coutinho, Biabiany och Etoo. Från truppen saknas dessutom Cordoba, Materazzi, Motta, Pandev, Pazzini och Santon. Dessutom är Samuel skadad, Chivu och stankovic två år äldre och sämre. Den enda i Inter som åldrats med hedern i behåll är Javier Zanetti och är den enda i dagens Inter som skulle ha en plats i Champions League-mästarversionen av Inter.
Tottenham har, förvisso, tappat van der Vaart, King och Modric, men har ändå en betydligt starkare trupp än för två år sedan. Lloris, Walker, Vertonghen, Démbéle, Parker, Holtby och Adebayor har kommit in i laget, samtidigt som ett gäng medelmåttor har rensats ut ur truppen.
Det är två klubbar som gått åt totalt motsatt riktning under 2010-talet.
Den 15:e maj kommer jag att sitta på Amsterdam Arena.
Ett av mina favoritlag har stor chans att ta sig dit.
Och det leds av en portugis.
