Gästkrönika: Om bortskämdhet
Finns det några mer bortskämda supportrar än Arsenals?
Självklart finns det inga tydliga svar på den frågan – det var inte riktigt dess mening heller – men det finns en högljudd och kravställande ådra inom Arsenals supporterkultur som har växt sig starkare för varje år, känns det som. Och det må vara hänt, men när nu dessa röster återigen gör sig väldigt hörda, underbyggd av ett bakåt-tittande och en fotbollsmässig ignorans, då är det svårt att inte reagera.
En snabb redogörelse av ovan nämnda ”ådra” inom Arsenals supporterrörelse: i flera år bara KRÄVDE man att Wenger skulle öppna plånboken och köpa den offensiva stjärnglans och internationella spetskvalité som saknades i de avgörande momenten i de viktiga matcherna – sedan dess har Wenger spenderat över en halv miljard på Mesut Özil och Alexis Sanchez.
Innan det var det en beprövad och rutinerad toppmålvakt som man bara var TVUNGNA att införskaffa – innan Wojziech Szczeszny växte ut till den självklare nummer ett mellan stolparna, och bevisade vad som kan hända med en ung och lovande spelare (kanske framförallt en målvakt) om han får lite tid på sig att utvecklas, och kan känna tryggheten av en tränares förtroende. Och var det inte David Seamans rättmätige efterträdare som pengarna skulle läggas på, så var det Tony Adams arvtagare i mittförsvaret – innan Per Mertesacker och Laurent Koscielny etablerade sitt nu så imponerande partnerskap i mittförsvaret, det vill säga.
Vad ska man nu skandera efter, när de ovan nämnda kraven redan har besvarats?
Vad kan man möjligtvis hitta för blottor och brister i det nuvarande lagbygget som Arsene Wenger och klubbledningen bara MÅSTE återgälda?
Det kollektiva svaret på den frågan har varit både tydligt och kraftfullt: en defensiv mittfältare, en mittfältsgeneral och bollvinnare. Har vi fått nutida svar på Seaman och Adams och Dennis Bergkamp (i Mesut Özil) – då måste man ju också ha en efterträdare till Patrick Vieira, en mittfälstkrigare som styr och ställer centralt på planen.
Då dyker det upp en fråga som är berättigad att ställa: har Arsenals supportrar hängt med i vad som har hänt inom fotbollen under det senaste decenniet? Har man koll på hur det ser ut i den internationella toppfotbollen på klubbsidan – vad som har hänt i hela sportens yttersta elit, den slutna gemenskapen av ”superklubbar” som varje år slåss om Champions League-bucklan?
I så fall hade de märkt att det 4-4-2-system som var den givna modellen för de flesta lagen för femton år sedan när Vieira härjade på mittfältet, sedan en antal år är klart distanserad som den internationella fotbollens vanligaste spelsystem.
Det överlägset populäraste systemet idag är istället 4-2-3-1/4-3-3 (i någon form). Fördelen med de sistnämnda systemen är den centrala styrka laget får från de tre innermittfältarna, de möjligheter till kontroll centralt på planen det ger: både i form av att kunna styra spelet och bygga upp ett stort bollinnehav (alltid flera passningsalternativ, alltid nära till ett par fötter för en spelare under press), och i form av att kunna låsa en motståndare och stänga ner deras ytor.
Kontrollen centralt i plan prioriteras i dagsläget extremt högt, högre än till exempel att verkligen hota motståndarnas mittbackar med mycket en-mot-en-situationer – vilket man lättast kommer åt med med två renodlade forwards, i ett 4-4-2-spel eller ett 3-5-2 – något som bevisas när man räknar upp vilka lag som spelar 4-2-3-1 eller 4-3-3: Barcelona, Bayern Munchen, Chelsea, Real Madrid, Juventus, PSG, Borussia Dortmund, för att nämna några.
Vad ställer det då för krav på en innermittfältare för att lyckas i den tighta och trånga miljö han befinner sig i idag?
Delvis andra kvalitéer från vad som krävdes för femton år sedan, kan man i alla fall konstatera, då en innermittfältare i regel var en del av en duo som mötte motståndarens duo, med betydligt större ytor centralt på planen som ett resultat av de mer öppna spelsystem. Större ytor betyder mer längre löpningar och fler isolerade en-mot-en dueller för den enskilda spelaren – vilket i sin tur led till att närkampsspelet och den fysiska styrkan ansågs vara helt centrala kvalitéer hos en central mittfältare (och absolut nödvändiga tillgångar i åtminstone en av de två centrala mittfältarna).
Vad tänker man på för spelare efter den här beskrivningen? Jo, man kommer osökt in på klassiska mittfältsgeneraler som Roy Keane, en yngre Steven Gerrard – och självklart också Arsenals egna härförare: Patrick Vieira.
För att återgå till frågan jag ställde ovan – och med den nyss nämnda redogörelsen om sekelskiftets mittfältsideal i minne – kan man klargöra att kravbilden och kärnegenskaperna hos en innermittfältare idag ser klart annorlunda ut.
För att en innermittfältare ska kunna få utrymme att prägla en match – med de passningsegenskaper som de självklart måste besitta – från toppfotbollens tighta mittfält, krävs det att han kan skapa sig tid och rum där det egentligen inte finns någon tid eller något rum: vilket sätter extremt höga krav (mycket högre än för bara tio år sedan) på tekniken och bollbehandlingen, på kvickheten i fotarbetet och vändningsradien, och på speluppfattningen och beslutsfattandet. Dessa kvalitéer har blivit mer avgörande för en central mittfältare än bollvinnaregenskaperna och tyngden – inte alls oviktiga aspekter ska jag tillägga, men dock moment som till viss del har ersätts av att du som innermittfältare i en trio hela tiden har kollegorna nära dig i det defensiva arbetet, för att sätta press och strypa ytor, vilket i sin tur kraftigt minskar kraven på de individuella defensiva kvalitéerna (tänk Roy Keane i semifinalen mot Juventus i Champions League 1999).
Den här trenden blir ännu tydligare om man kollar på de internationella toppklubbarnas mittfält idag. I Real Madrid hittar vi Toni Kroos, Luka Modric och James Rodriguez, typexempel på ”den moderna mittfältaren” som jag beskrev ovan, och knappast några stenhårda bollvinnare. Precis samma scenario i Barcelona med Sergi Busquets, Ivan Rakitic och Andres Iniesta. Och i Bayern Munchen med Xabi Alonso, Philipp Lahm och Mario Götze. Och i PSG med Thiago Motta, Marco Verrati och Blaise Matuidi.(en spelare med en mycket imponerande fysik, men som – likt Juventus Paul Pogba, Vieiras kanske tydligaste arvtagare – använder dessa egenskaper för att hota i kring motståndarnas straffområde, medan det defensiva mittfältet lämnas till lättare kroppshyddor och nättare fotbollsfötter som nyss nämnda Verratti och Andrea Pirlo).
Och bli inte lurade att tro att Busquets eller Motta skulle vara några defensivspecialister till mittfältare – det här är oerhört begåvade och intelligenta mittfältsspelare som har hamnat längre bak i banan på grund av sin avsaknad av fart, spelare som onekligen kan använda sin spelförståelse till att bryta passningar och stänga bort motståndare, men som varken ska eller vill eller kan komma i närheten av ett traditionellt bollvinnarspel från det defensiva mittfältet.
Om detta är verkligen i den internationella toppfotbollen, varför ska Arsenal leva på andra villkor och efter andra krav (baserade på hur det såg ut tio år bak i tiden)?
Arsene Wengers förstatrio på det inre mittfältet Arteta-Ramsey-Wilshere är en mycket modern och funktionell och på många sätt optimal konstellation med gemensamma utgångspunkter i bra bollbehandling, god spelförståelse och en ansvarstagande arbetsinställning – men med viktiga variabler utanför den här ”ramen” i Ramseys målskytte, Wilsheres djupledsinriktade kombinationsspel och Artetas rutin och goda värderingsspel.
Om det ibland brister i balansen och blir överoffensivt och -ambitiöst – vilket det gör – handlar det inte om att det är fel spelare och att man saknar en viss spelartyp, utan om att nittiotalisterna Ramsey och Wilshere båda fortfarande har vissa problem med sin jämnhet och sitt beslutsfattande: det blir, lite förenklat, för mycket ”nr 10-spel”, trots bägges ”nr 8-position”, där de uppträder med en övertygelse av att de MÅSTE ta på sig ansvaret att envetet utmana och göra de svåra och avgörande momenten. Lite grand oavsett var på planen de befinner sig, och hur motståndarlagets defensiva agerande ter sig uttryck, och hurdan matchsituationen ser ut, och det egna lagets spelrytm och spelmässiga behov, och så vidare.
Som betraktare utifrån tycker jag man kan känna en stress i Ramseys och Wilsheres hyperambitiösa mittfälttsspel, en känsla av att det måste vara VI – som sedan länge utpekade stortalanger som börjar komma upp i ”optimal” fotbollsålder; som två av rätt få britter i laget med stark förankring till klubben och supportrarna – och inga andra som ska bära laget till framgång, vilket leder till en överambition som hade fått realistoptimisten Lars Lagerbäck att skruva på sig i tv-soffan.
Slutsats: Arsenals mittfält är modernt starkt och spännande. Och både – ja! – välbalanserat och välkomponerat. Men det fungerar onekligen inte fläckfritt i dagsläget.
Supportrarnas lösning: gå tillbaka tio år bak i tiden, till som det än gång var, och som det inte längre är där Arsenal vill vara.
Den rätta vägen: att Wenger gör det han alltid har gjort – och som ingen kan betvivla – slipa och förfina två framtida diamanter, och låta tiden och erfarenheten göra resten.
