Gästkrönikan: ”The game is about glory”
”The game is about glory”. Så lyder inristningen på långsidan av Tottenhams arena White Hart Lane. Men när domaren blåste av matchen den här vårkvällen i maj var det två andra, blåklädda lag, som jublade.
Ett från London, ett från de nordligare breddgraderna i Leicester.
Det var så poetiskt rätt på något sätt, som om det redan var skrivet. Min första match, en måstematch för Tottenham för att hålla ligadrömmen vid liv, likaså en möjlighet för hemmalaget att krossa den.
Jag sade till min pappa innan matchstart: ”Även om vi blir förnedrade och jag sitter här förbannad hela matchen vill jag att du ska veta att jag alltid kommer bära med mig det här”. Och så såg det länge ut att bli. Tottenham gjorde både ett och två noll, vårt försvar var helt uppluckrat, vårt anfallsspel uddlöst. Ingen kreativitet, inget initiativ. Mitt humör speglades i varenda supporters ansikte på Matthew Harding Upper.
Inför andra halvlek blev Eden Hazard inbytt, en injektion av energi som läktarna var eniga om behövdes.
56:e minuten. Hörna till Chelsea. Bollen dimper ner framför Gary Cahill, som hittar nätmaskorna med en enkel tåfjutt.
Hopp.
Energi.
Tro.
Det var ju ändå min första match.
Efter detta var matchbilden en helt annan. Chelsea tryckte på, pressade ner Tottenham och skapade chans på chans, utan att få utdelning. I 81:a minuten vände Eden Hazard bort fulspelande Kyle Walker, drev förbi tre spelare, väggspelade snabbt med Costa och lyfte bollen i steget, rätt upp i Hugo Lloris bortre kryss. Extas. I slutskedet tryckte Tottenham på, men skapade aldrig något riktigt farligt. Efter matchen gick snacket mest om bortalagets oschyssta spel för vilket domare Mark Clattenburg inte utdelade ett enda rött kort, och Leicesters titelseger.
Men när vi strosade tillbaka till hotellet var allt som cirkulerade i mitt huvud en tanke, en fras: ”The game is about glory. And especially about seeing Eden Hazard end Tottenham’s title hopes with a wondergoal in May.”
