*Gästspel* Reserapport från stålstadsderbyt
Efter hårda förhandlingar har redaktionen fått den forne redaktören för sidan, Sergej "Sigge" Odström att dela med sig av sina tankar från stålstadsderbyt, som han såg på plats. Sigge är dock noga med att poängtera att detta rör sig om ett gästspel och ingen comeback på Wednesdaysidan.
The Derby of Steel
När spelschemat släpptes inför säsongen var det direkt två möten man direkt letade efter. Charlton borta och Sheffield United hemma. Charlton borta är en underbar ursäkt för att åka över till London och träffa en vän till familjen. Sheffield United hemma, det behöver kanske inte förklaras men kan ge lite kontext.
Jag heter Sergej Odström och är snart 28 år ung. Jag föddes i Borås och en fotbollsgalen far såg till att jag följde lagen i hans eget hjärta, Elfsborg och Sheffield Wednesday. De första fem åren av nittiotalet var höjdpunkten i min Wednesdaykarriär då Ron Atkinson tog Wednesday till toppen av den Engelska fotbollen och slog självaste Manchester United i ligacupsfinalen. Men jag var sex år gammal och när jag nått de tidiga tonåren så höll jag på ett lag som hade Paolo Di Canio, och sedan bara rasade ihop.
Resten av mina vänner har favoritlag som Juventus, Man U och så vidare. Det har vart en tung existens som fotbollsfan men det fanns EN match som alltid var speciell, som fick till och med fotbollstokiga England att erkänna att “The Steel City Derby” fortfarande var speciellt.
Jag var i England med min far, Lennart Odhström, och hans vän PG Eriksson. På lördagen åkte vi upp till York för att gå på York Brewery. Vi träffade fyra andra svenskar där jag lärt känna en av dem från min tid som redaktör på Wednesdays Svenskafanssida.
Bryggeriet var inte riktigt min grej, mina tankar fanns redan på dagen efter. Matchen hade som brukligt flyttats till söndagen, klockan 13:00 engelsk tid. Högriskmatcher flyttas till söndagar av “säkerhetsskäl”, dvs. många jobbar dagen efter och man vill ha färre berusade innan matchen. Vilket inte hjälps av att många pubar öppnar 08:30.
Det blev en hel del pints på lördagskvällen i mycket gott sällskap på The New Barrack Tavern. (Om man som neutral vill avnjuta mycket god öl i en Wednesdayite atmosfär på en riktig pub, så rekommenderas ett besök här!) Det stoppade inte mig själv, fadern och PG att söka oss till New Barrack tidigt på söndagen.
Både kvällen innan och tiden fram till matchstart, hade översköljts av en ganska massiv generell press. Wednesday hade förlorat fyra raka matcher (inklusive en FA-cupmatch) och managern Gary Megson ryktades hänga lös. Det hade rapporterats i media några dagar tidigare att Meggo hade blivit förbannad då klubbens ägare, Milan Mandaric, hade haft ett möte med Dave Jones (före detta manager för bland annat Cardiff) och planerade att sparka Megson.
Gary Megson som är en "Wednesdayite through and through" hade vissa tvivlare och belackare, men ingen ifrågasatte hans passion för klubben och framförallt för dess fans.
Samtidigt som Wednesday gått knackigt så hade United gått som på rälsen och hade tre raka segrar. Vi var rädda för att förlora matchen, för att missa uppflyttning medan grannarna gick upp och vi var rädda för att Megson skulle få sparken av den erkänt “trigger happy” ägaren Mandaric.
För mig så handlar fotboll mycket om kollektivet, framför allt hos fansen. Jag tycker det är så underbart när man känner hur humöret och atmosfären kan pendla mellan förtvivlan och eufori på bara ögonblick. Precis så kändes det inför matchen. Män och kvinnor stod och satt i olika klungor på puben och allt som oftast utbrast sång.
En sång som blivit allt mer populär går “The city is ours, The city is ours, F*ck off United, The city is ours.” Jag nämner den för att återkomma till den senare.
Det börjar närma sig matchstart, lite mer än en timme kvar till matchen och vi börjar bege oss mot Hillsborough. Det är dryga 10-15 minuters promenad från puben, men när vi kommer ut är det ett led av människor framför oss och ju närmare arenan vi kommer desto större blir folkmassan. Pappa berättar stolt att såhär såg det ut på “hans tid” och jag kan bara le och njuta. Överallt ser jag blå och vitt och pappor som går med söner i handen, familjer som skrattar och ler och klungor av unga män som ser ut att ha druckit en och annan pint för mycket. Kort och gott, det är fotbollsdags!
När du närmar dig Hillsborough så ser du en gammal blå tingest. Du märker att arenan är gammal, anrik och ärligt talat i behov av en stor upprustning. Men det är något majestätiskt över stället, som inte kan förklaras i ord. Vi springer snabbt in på Megastore och köper på oss onödiga saker, det skyller jag på den sista ölen innan vi gick.
På väg in så kommer PG inte igenom, ingångarna är trånga och inte anpassade för män med mycket… pondus! Vi skrattar och jag känner hur trycket lättar lite. Det är nervöst, jag känner hur alla kring mig är lyckliga, förväntansfulla och nervösa. Det känns som att vi är laget som har allt att förlora idag. Vi tar oss upp mot North Stand och när vi kommer ut och tar in det som är Hillsborough, magi!
Southstand är fullsatt, det ser ut som en myrstack. Till vänster är The Kop myllrande och gungade.
Jag har vart på en hel del Wednesdaymatcher under årens lopp. Jag har till och med sett Wednesday spela derby borta. Men detta är som ur en dröm. Jag känner mig som en liten pojke igen, vilket återigen kan bero på ölen, men en pirrande känsla och ett stort leende på läpparna reser jag mig med de andra drygt 37 000 på Hillsborough och klappar och sjunger med i “Hi ho Sheffield Wednesday” som spelas i de sprakande högtalarna inför matchstarten.
Ljudnivån är fantastisk och spelarna ser ordentligt taggade ut. Gary Megson vinkar och klappar med i låten.
Under matchens gång så hörs Unitedfansen några få gånger. “Your getting sackad in the morning” är deras populäraste ramsa. Från Wednesdays håll rullar ramsa efter ramsa och förutom “The city is ours” så är det “At the lane, At the lane, they´re all f*ucking w*nckers at the lane” som roar.
I första halvlek är det jämt, men United börjar bäst och borde ha 0-1. En frispark tar i ribban och studsar på mållinjen ut och ett kollektivt andetag av lättnad tas tillsammans med de sedvanliga glädjeyttringarna efter att motståndarna missat.
Wednesday äter sig in i matchen och i slutet av första halvlek så känns det som att vi har övertaget.
Andra halvlek handlar mest om Wednesday. United sticker upp och är vassa, men Wednesday trycker på och maler sig framåt. United fansen hörs mest när det ropar “hoof” och syftar på att Wednesday bara spelar långbollar. I den 72-73 minuten så får den inlånade Antonio bollen på sin högerytterkant och högerbacken Buxton som rusar på en överlappning och slår ett inlägg som Chris O´Grady nickar in i bortre hörnet framför bortasektionen som helt tysta står och ser på medans O´Grady sprintar bort till avbytarna och managern och kastar sig i hans famn.
Jag vet inte hur jag skall förklara det som händer under de tio sekunderna, hur jag med ord kan beskriva känslan eller snarare tumultet av känslor.
Oron och pressen släpper och glädjen och euforin tar över och vrålet som fullständigt rullar fram och tillbaka över Hillsborough är olikt något jag vart med om, någonsin!
Efter år av förluster mot lag som Yeovil och Stevenage, efter sparkade managers och usla nyförvärv och efter år av att ha sett lillebror United faktiskt ha övertaget så händer detta då vi spelar i samma serie och faktiskt ser ut att kunna utmana varandra om uppflyttning!
Resten av matchen susar förbi i sång och skratt och stunder av oro. Uniteds har en bra chans på slutet då en inhoppare får gå upp helt ren ett par meter utanför målet och nicka men Bywater räddar och faran är över.
Ju närmare stopptiden vi närmar oss desto fler är med och sjunger “the city is ours”… när övertiden är slutspelad så rullar segervrålet och Gary Megson slår sig över hjärtat med Wednesdaymärket på och glädjen finner inga gränser.
Gary Megsons Barmy Army ljuder och han applåderar oss och vi honom, spelarna kramar om honom och varandra och går ett varv runt och får applåder och applåderar oss… Ordet jag vill använda här är Kärlek, ren och skär Kärlek!
Tillsammans med tusentals andra rör vi oss ut från arenan och “the city is ours” ekar och Tango (en man som alltid står på matcherna utan tröja oavsett väder och stoltserar med en ölmage jag nog inte skulle orka bära upp) står och eldar på folket.
Allt eftersom så tynar kvällen bort i ett rus, både av alkohol och lycka. Och när jag dagen efter kommer ner till London och vår vän Charltonsupportern är allt jag kan säga, “It was magic mate, absolute fookin magic!”.
Han nickar, ler och säger att han är glad att jag fick uppleva det.
Ord kan inte riktigt förklara och jag är ingen journalist. Men jag vet att om det är möjligt så stärktes min kärlek till Sheffield Wednesday denna dag.
Fotnot: Texten har tidigare publicerats på en blogg på fotbollskanalen.se.
