Ge mig Arsenal, ge mig Chelsea!
Jag kan inte vara utan mina rivaler. Utan dem saknas några viktiga pusselbitar i mitt liv som jag behöver för att skapa en helhetsbild av mig och mitt supporterskap. Få mig aldrig att sluta ogilla dem. Vi behöver varandra.
Det börjar närma sig ett nytt hett Londonderby: Tottenham mot Chelsea på White Hart Lane. Knappt en månad senare är det dags för Arsenal mot Tottenham. Dessa matcher innebär så mycket mer än bara tre poäng. Utan dessa matcher och rivaliteten som följer skulle ett tomrum uppstå.
Det började med Cervantes
I de tider när antagonister kan hitta många olika forum för att ge uttryck för sina åsikter kan det lätt hända att många väljer att tona ner rivaliteten för att det anses rätt och riktigt. Hur kan vi leva utan denna rivalitet? Behöver vi inte den? Är det inte vad som skapar balans och ger sann lycka, när ett gillande ställs mot sin raka motsats: ogillandet?
Varför hatar du mig? Hatar jag dig? Är det för att du är en dryg Chelsea-supporter? Eller dina pengar som aldrig tycks ta slut? Och nämn inte Arsenal i mitt hem. Gör det bara inte. Men jag behöver dig ändå, jag behöver er båda. Hur kan jag slåss mot väderkvarnar som en självutnämnd hjälte utan dina elakheter och provokationer? Hur kan jag framstå som bättre om det inte finns någon som uppför sig sämre? Ni kan säga samma sak om mig. Och det borde ni. Vi behöver varandra, för annars skulle det bli bra mycket tråkigare. Älskar att vi ogillar varandra. Det är det som förenar oss - våra olikheter.
Helt lost
Jag och min fru köpte nyligen dvd-boxarna till en teveserie som gick för många år sedan: Lost.
Jag älskar J.J. Abrams produktioner, men vi har aldrig tidigare riktigt gett oss själva tid att följa denna serie som sträcker sig över hela sex säsonger. Visst har vi avverkat en mängd olika teveserier tillsammans, allt från Alias, Band of Brothers, Deadwood till Nip/Tuck och Weeds. När jag ser Lost tänker jag – vad skulle jag sakna om jag hamnade på en öde ö utan möjlighet till att bli räddad?
Mitt svar skulle bli Tottenham. Jag skulle sakna att följa Premier League och jag skulle sakna att se hur det gick för mina rivaler.
Jag skulle vakna upp och fundera över hur det gick för laget. Vem skötte laget? Vilka spelare hade vi? Är vi äntligen före Arsenal i tabellen? Är Sir Alex Ferguson fortfarande manager i Manchester United? Har oljan tagit slut och vilka lag har fått sina spelartrupper brandskattade för det? Spelar Brad Friedel fortfarande fotboll? Paul Scholes då? Är Bosse Pettersson kvar i Viasat-studion? Dyker Suarez än? Är vi med i Champions League och vad tusan hände med Balotelli egentligen?
Förälskelse och förbannelse
I samma ögonblick som jag slår upp ögonen på morgonen, i exakt samma stund funderar jag på mitt lag. SvenskaFans-appen hittar jag i sömnen. Tror jag både postat ett och två inlägg i ett mycket yrvaket tillstånd. Är det matchdag? Vad har tidningarna nu hittat på? Vad säger våra rivaler? Och varför får så många så mycket om bakfoten egentligen? Fotboll är oändligt.
Ni vet vad jag menar. Det är både en förälskelse och en förbannelse i ett, fint förpackat i ett exklusivt matchställ med ett tillhörande klubbmärke som verkar som en slags helig symbol. Fotboll är inte religion. Det är viktigare än så och berör fler människor. Förenar betydligt fler människor. Oavsett om det är Arsenal, Chelsea, Liverpool, Skinnskatteberg SK eller annan klubb så är vi förenade i detta. Vi lever för denna förbannelse då vi vill se slutet. Vi är förälskade och vi blundar för vår kärleks misstag, brister och tillkortakommanden. Vi vill se hur det slutar. Jag vill se hur det går för mitt älskade Spurs.
Bär den med stolthet
Min far, må han vila i frid, föddes 1944. Han höll på Spurs i hela sitt liv. Min mor också, föddes två år tidigare än honom och dog tio år före, nästan på månaden. Jag har växt upp med föräldrar som höll på Spurs. Tidigt 1980-tal föll jag för laget med lirarna. Alla vet vilka som lirade då. Sådana lirare vi hade! Att nämna dem nu skulle kräva spaltmeter av beundran så jag nöjer mig med att säga – vi hade lirarna!
Min far stod alltid framför spegeln när han skulle ta på sig Spurs-halsduken, ungefär lika länge som en brudgum knyter slipsen/flugan i vad som blir hans frus hittills viktigaste dag (kanske även hans) - bröllopsdagen. Jag kunde stå bredvid i fascination när han tog på sig halsduken. En slags ritual. Lika mycket stolthet i blicken som förhoppning. Matchdag!
Livslång kärlek är mer beundransvärd
Alla vet vad en kärlek som varat 20, 30, 40 år eller mer innebär. Vi vet vad man offrat för att stå ut, vilka svårigheter som tiden medfört, vilka prövningar man fått utstå, vilka val man ställts inför, sömnlösheten, ångesten, tårarna, besvikelsen, sveken, uppgivenheten och allt annat som kanske läks med tiden, eller kanske inte alls, någonsin.
Vi vet vad som förenar. Alla de som gått igenom samma prövningar får ett band mellan sig som stärks med åren. Oftast krävs det flera år för att hinna med alla de skiftningar mellan olycka och lycka som kan följa med tidens förändringar. Byter du lag, byter du kärlek. Hur kan du vara lika trovärdig då? Varför bytte du? Behövde du gå vidare? Var det ett misstag från början?
Blodsband
Vi får mycket tillbaka från vårt lag när det inte sviker oss. Om vi inte är beredda att ge upp vid motgångarna, inte ens när det är som allra värst, då kan vi belönas för vår lojalitet. Det är därför det förlösande målet, den där otippade segern eller triumfen kan kan fylla en med sådan lycka att människor omkring inte riktigt förstår varför vi svävar fram i rummet och ska krama och kyssa alla – även i nyktert tillstånd.
Vårt lag besvarar vår kärlek. Ger oss tillbaka lyckan, hoppet, modet och tron på framtiden. Fotbollen kan vara som äktenskapet eller som en livslång vänskap. Det finns ett band lika starkt som blodsband. En familj bildas. Hur kan vi skiljas åt? Kanske döden kan skilja oss åt, kanske, men så länge jag lever, lever jag för mitt lag, min kärlek, min familj.
Tomtenissar
Jag har inget personligen emot dem som byter klubb just för att en klubb nyligen fått besök av tomtefar som lovat massa nya spännande julklappar, men jag beundrar dem som stannar kvar vid sin livslånga kärlek och aldrig ger upp. Man kan inte låta bli att fascineras av de som stannar kvar och strider mot jättarna.
Jag har vänner som håller på Everton, Ipswich, Wolves och Middlesbrough. Jag förstår dem när de pratar fotboll. De pratar om själva spelet och inte om någon stjärna de sett i sina drömmar och nu vill att deras rika tomtefar ska köpa.
Jag förstår mina vänner när de vinner första matchen efter att ha förlorat fem raka matcher. Förstår deras glädje och när de höjer glaset för att skåla för sitt lag så höjer även jag mitt glas. Supporterkultur handlar om att älska sitt lag - inte att hata andras kärlek. Glöm aldrig det!
