Gunners dominerar Three Lions
Det fanns en tid. En tid av oro och förtret; en tid av ofina ord, okväden och gliringar. The International Gunners. Gunners spelar ju bara med utländska spelare.
Jag läste någon bloggare som tyckte att Gunners bara spelade med okända afrikaner i laget. På den tiden - början och mitten av 2000-talet så var det ett stort inflöde av utländska yngre spelare till klubben. Gunners hade ett samarbete med Beveren i Belgien som såg bland annat Eboué, Touré och flertalet provspelare dyka upp i laget. Lägg till Chrsitopher Wreh, en hel hög yngre fransmän och the Gunners utan engelsmän var ett begrepp. Vid ett tillfälle spelade Gunners utan britter i laget och mot Crystal Palace 2005, så spelade elva spelare utan brittisk nationalitet från start och på bänken satt det ytterligare fem stycken utan ö-känsla.
Ser man tillbaka till historien, så var det annorlunda och 14 November 1934 så var det en dimmig dag på Highbury och den förfärliga "Battle of Britain" ägde rum, då Italien mötte England i en av de mest brutala matcherna som någonsin skådats. Gunners dominerade brittisk fotboll då och förbundskaptenen valde att ställa upp med 7(!) stycken kanonjärer från start. Än idag ett rekord. Spelarna var Frank Moss, George Male, Eddie Hapgood, Wilf Copping, Ray Bowden, Ted Drake och Cliff Bastin. Historien förtäljer att Wilf Copping rusade som en noshörning på bakre delen av plan och tacklade sönder italienerna.
När nu England igår mötte San Marino, så noterades att Roy Hodgson valde att spela med inte mindre än fem(!) gooners i laget. Fem stycken. Jag undrar när ett enda lag bidrog med så många spelare till en uppställning. Fem stycken på planen blev det när Alex Oxlade-Chamberlain kom in istället för Jordan Henderson i paus. Då spelade nämligen Kieran Gibbs, Calum Chambers, Jack Wilshere, Danny Welbeck och "the Ox" på planen. Notera då att Theo Walcott inte är med i laget
Jag kan inte säga att jag bryr mig om varifrån spelarna kommer. Den tiden är förbi, men samtidigt blir man både glad - då Gunners ändå är ett London-lag och det kan vara lite skönt att ha någon form av "Going back to my roots"-känsla - men också orolig, då England inte direkt rosat marknaden sedan 1966. Nåväl; viss stolthet känner vi.
