Gunners julkalender: 7 december
Ögonblicket, 2011/2012.
Det börjar lacka mot jul.
Ta fram en träpall och närma dig vedspisen, plocka fram din slev och sleva upp gröten ordentligt i skålen unge pojk, flicka eller vem du än är, och dra undan tomtemössan för öronen så du hör för nu ska du minsann få höra på lucka nummer 7!
Mitt liv har likt alla andras sina fören och efters. Milstolpar, som de ju vill kallas. Ett sådant, den under en uppväxts största, kom sommaren 2007.
Fotbollen på den goda tiden var ju annorlunda, för er kids, på så sätt att man inte hade hundra alarm eller notiser om dagen som lät meddela nyheter precis hela tiden - nej, man fick gott finkamma Text-TV, Hemmakvälls löpsedlar eller prata med det lokala oraklet när man gått iväg från datorn.
Efter år av spekulationer kom så dödsbeskedet: Thierry Henry, vår talisman, svek oss för FC Barcelona.
Jag var 13 är, och matvägrade under ett par dagar inför skolstarten i protest. MSN-namnet en klasskamrat tog: "Thierry Henry i Barcelona-tröjan (Y)" brände fast ett livslångt ogillande i mitt medvetande.
Antonio Puerta kollapsade, dog, några veckor senare och det skiftade fokus från vår tragedi. Vi mötte Porto och spelade 0-0 i Portugal, jag satt hålögd bredvid morfar i soffan och undrade om fotbollen faktiskt fanns post-Henry?
Det gick några år, allt var mest ett töcken i nånting som var efteråt och Denilson kom, Bendner, Song, Adebayor. Det gamla ömsade skinn, vi skulle glömma det som varit.
Nasri, Fabregas, van Persie - alla semi-legendariska arvtagare som ändå inte var den spruckna illusionen Henry för allt vad de var.
Sommaren 2011 försäsongsspelade vi så mot New York Red Bulls. En helt intetsägande historia, om inte för en viss motståndare.
Efter tre år, av framgång men även marginaliserad sådan, trycktes Henry ut ur Barcelona av det nya. Flyttlasset gick till New York.
Det var löst - eller rentav - prat, om att låta Henry byta tröja men inte planhalva i halvtid, men det blev det förstås inget med.
Drömmen var helt enkelt död.
Framåt vintermånaderna, efter en horribel säsongsinledning där Nasris (good riddance redan då) och Cesc Fabregas lämnande för Manchester City respektive Barcelona överskuggades av 8-2 på Old Trafford i matchen som gjorde David de Gea, så började det gå rykten om något. Van Persie flög fram under sin sista säsong, den kanske enskilt starkaste säsong en av våra anfallare någonsin gjort, men nånting saknades.
Nyhetsflödet var det ja.
Jag vet inte när det kungjordes, jag hörde det inte, men nånstans nåddes jag av att Thierry Henry skulle återvända till oss på ett vinterlån under säsongsuppehållet borta i USA.
Debuten kom mot Leeds i Ligacupen, i ett ögonblick då en vilsen klubb under spruckenhetens och hånskrattens ok plötsligt samlade sig i ett kollektivt raseri och vrålade tillbaka mot det som även utan Mourinho själv ännu var Mourinhos Chelsea, Sir Alexs vinst i tränarkampen mot vår Wenger, och förnedringarna deras klubbar utsatt oss för, liksom det vi tvingats uppleva i Champions League sen våren 2006.
Vi var högljudda, snarstuckna och nertrampade. Vi tvingades lida, vi skämdes och vi agerade ofta småaktigt.
Men så för ett ögonblick, och för många sen dess, var vårt Arsenal detta medan alla andra ögonblick stod still:
