Gunners julkalender: 9 december
Chokladbitarna ramlar vidare ur sina luckor.
Wenger.
Wenger, Wenger. Det fanns en tid då vi var många som
trodde att Arsenal var döpt efter Arséne. Så synonymt var vi:et, och diskussionen kring Arsénes vara eller icke-vara var en konstant mot vilken man fick slipa sina argument, luta sig mot i en värld av kaos, eller irritera sig på.
Min egen hållning var alltid ganska enkel - jag tyckte att säsongen 2009 var den sista då Arséne var försvarbar som tränare för en klubb med målsättning att försöka bli Europas bästa klubb, samtidigt som jag hellre åkt med i Conference League med honom vid rodret än göra oss av med honom.
Fotbollen är mer än samlandet av pokaler på hög - vilket Manchester City-fan, och framförallt äldre sådan, är inte också tom inombords just nu över vilket sätt klubben gör detta på?
Tradition, värderingar. Nån form av erkänd klass.
Nu var vi Gunners snabba på att tillskriva oss själva allsköns komplimanger under Wengers era, som finfotbollens och moralens väktare var vi inte sällan horribelt ävna, men det fanns mer än korn av sanning i att vi inte deltog i fotbollens rusande, kapitalistiska tåg på samma sätt som många andra toppklubbar.
Självpåtvingat lönetak, en netto-vinst kring spelarförvärv medan konkurrenterna låg på några miljarder back.
En tänkande professor som gick vilse i sin egen poesi om var och hur fotbollen ska spelas, och efter den franska, fysiska årgången runt mitten av 00-talet försökte ersätta varje spelartapp med en ny offensiv mittfältare.
2018 tog det slut, lite abrupt.
Alla facit och siffror hade fått sig en törn i och med vår slutliga Champions League-miss, som ändade "23 års avancemang från gruppspelet" och den där dödsskräcken över vad ett missat CL skulle innebära, och den form av persondyrkan som uppstod kring tränaren som tagit oss till en engelsk och europeisk stormakt men sen till nätt och jämnt CL-klass tog så slutligen slut den där majdagen för fem och ett halvt år sen.
På senare år har Wenger dessvärre visat upp mindre charmiga sidor, som en mini-Macron i FIFAs tjänst, eller som en näringslivstopp, har det ibland kunnat låta - inte minst under VM senast och gentemot det tyska landslagets ställningstagande mot homofobisk lagstiftning och bristen på mänskliga rättigheter hos värdlandet Qatar.
Något nytt lag blir det inte le professeur, till åren kommen. Täckjackan är hängd på hyllan. Med vår störste, i konkurrens med Herbert Chapman, gled vi sakta nedåt i hierarkin till en kakafoni av stön, twittrande och statistik. Drömmen om ett offensivt spelande lag utan behov av defensiv dog som så många andra idéer före den.
Får en önska en julklapp av tomten i år så är det ändå att känna som Wenger fick en att känna - som något helt och hållet oss.
https://img.svenskafans.com/articlemedia/image-original/2071086.jpg
