Gunners Julkalender - JULAFTON
Det är den tid på året då redaktionen samlar ihop sig och levererar lite julklappar.
Var och en av redaktionens medlemmar tycker till om året som varit. 2023. Ett omtumlande år, då vi gick för titeln, men Man City lade in både femman och sexan och passerade. Det blev tummetott, men med mersmak.
Det är julafton och vi öppnar våra paket och firar det som varit med det bästa från året,
GOD JUL önskar Arsenalredaktionen!
Magnus
Jag plockar fram dagen då Declan Rice dök upp på London Colney. Episkt.
Jacob
Jag kör på 2-0 vinsten borta mot Tottenham och när Arteta likt en förskoleklasslärare, samlar truppen efter slutvissla och jagar ikapp en arg Granit Xhaka. En minnesvärd match med ett oförglömligt slut! Många av er har nog redan sett videon av Arteta och Xhaka rulla på diverse sociala medie-kanaler, så därför kommer här en sevärd bench-cam från matchen!
Sebastian Månsson
Jag väljer ögonblicket då illusionen rasade - bortaförlusten mot Manchester City.
Vårt oerhört positiva år som kröntes av den kanske sämsta titelspurt, i konkurrens med Newcastle 1995, som Premier League sett.
En mindre överkörning på Emirates i hemmamötet mot våra titelkonkurrenter månaden tidigare tog en stor tugga i vårt poängförsprång, och medan Manchester City växlade upp började vi blöda poäng. Det hela kulminerade i poängtappet mot Southampton på Emirates (då den gode Theo Walcott dansade för sista gången). Plötsligt var marginalen borta, och det enda som nu räknades för ligatiteln var vinst på Etihad.
Jag jublade hemma i soffan, några månader av smygande, stjälande och en titelstrid utan riktigt frontalangrepp krävde plötsligt att vi ställde oss upp, drog svärdet och riktade det åt Manchester.
Nu fordrades karaktär som förr, nye Vieira, Henry och Adams skulle formas då det nätta skönspelet skulle behöva ge vika för vinsten.
Räknandet och kompromissandet behövde vara slut, nu behövde vi gå till oss.
Det blev en praktförlust, en förudmjukelse, helt utan vrål från vår sida.
De Bruyne tokklassade in 1-0, Stones nickade praktfullt in 2-0.
De Bruyne gjorde 3-0.
Manchester City tacklade, körde över, utklassade.
Vi hade inte ett anfall i matchen förrän Holding ur ingenting reducerade på tilläggstid, innan det var dags för en Haaland att med svallande, lössläppt hår jogga in 4-1.
Ligatiteln blev vår att förlora, och förlora den gjorde vi. Ur en oerhörd säsong var det den eviga sanningen om Arsenals sköna men inte titelvinnande jag som jag tog med mig.
Och ibland är det skönt med konstanter i tillvaron.
What up?
Det blir lite stereotypiskt att välja Reiss Nelsons sista-sekunden mål mot Bournemouth, även om det nog var det ögonblick jag jublade allra högst under säsongen. Så istället väljer jag vinsten på hemmaplan mot ett sladdande Liverpool. Varför? För att det var vinsten som fick mig att tro på riktigt om att "saker och ting har äntligen förändrats"! Det var då jag började tro att vi skulle kunna utmana om titeln. Det var då jag insåg att vi äntligen kunde bli kvitt våra hjärnspöken. Visst, matchen blv onödigt jämn trots att Liverpool hade dålig form under hösten, men vi spelade som vanligt vacker fotboll och gjorde tre härliga mål. Spelarna firade, fansen firade, jag firade. De enda som inte firade var media, "experter" och motståndarfans - och som jag älskade det!
Erik
Ska erkänna. Jag är otroligt svag för Aaron Ramsdale. Det är något med honom. Han är "skön brittisk" på något sätt. Rolig, alltid nästan glad och bara en älskvärd person. När han förlängde sitt kontrakt under sensommaren vart jag lyrisk och presentationen på det gick rakt in i hjärtat. Idag är han ju inte vår första målvakt längre, och kanske vi inte ser han snart längre i våra färger. Men det sagt, en makalös person som jag hoppas det går bra för. Helst hos oss.
Ola
Det har varit ett minnesvärt år. Ett år som vi påbörjade i serieledning och som vi har alla möjligheter att även avsluta överst i tabellen. Dessvärre spelar ju det mindre roll om du inte även toppar den när säsongen ska summeras i maj. Det har varit ett väldigt bra år men aldrig så fantastiskt som det såg ut att kunna bli. Arsenal har äntligen återvänt till Champions League och är numera fast förankrade i den yttersta toppen. Inte bara i England utan i Europa. Det var något vi endast kunde drömma om för bara ett par år sedan. Vi har kommit fram men vi är inte framme. Vi har gjort stora framsteg men vi väntar fortfarande på riktig framgång. Jag såväl hoppas som tror att det kommer nästa år. Det är vår tur nu. Det bara måste vara det.
Kom då 2024, kom!
Sebastian
Det var verkligen svårt att bara välja en sak som varit bra och minnesvärd från året. Det har verkligen varit ett minnesvärt år och en minst sagt minnesvärd säsong för Arsenal. Nelsons mål är givetvis högt upp. Men något som också slår högt är att slå United. Att dessutom göra det i 90e minuten smakar verkligen extra gott. Det var en svängig match på Emirates i januari. Rashford gav gästerna ledningen. Eddie kvitterade och Saka utökade, men United fick till en kvittering strax efter Sakas mål. Så klev han fram på nytt i slutminuterna - Eddie. På ett Zlataneskt vis konstsparkade han in bollen och fick arenan att lyfta som bara Emirates kan göra när matcher avgörs i slutet.
