Gunners julkalender: Julafton - det viktigaste målet
Arsenal och Wenger hade en tuff period mellan 2005-2013. Wenger genomförde då, som bekant, en av de största bedrifterna en manager kan göra för sin klubb. Han satte sitt rykte på spel, blev utskrattad och hånad gång på gång, men han har gjort det möjligt för Arsenal att förbli en toppklubb de närmsta, säg 20 åren. Jag anser att han inte får tillräckligt mycket beröm för detta.
Även det kapitlet i Gunners historia behövde avslutas, och det var dags för det säsongen 2013-14. Arsene Wenger hade visat att han var villig att spendera då han köpte Özil, och konkurrenterna i ligan häpnade. Speciellt Tottenham: Villas-Boas hade några månader tidigare sagt att Gunners var på väg in i en negativ spiral som skulle vara svår att ta sig ur. Sedan stod han där utan med Paulinho istället för Bale, och vi stod där med en Özil. Säsongen började bra och vi var titelaspiranter ända fram i februari. Sedan dippade laget och vi stod där utan hopp i ligan. MEN: den nästan tio år långa titeltorkan kunde få ett slut; Arsenal var i semifinal i FA-cupen. Man lyckades ta sig förbi Wigan, samtidigt som Man City förlorade sin semifinal.
Arsenal skulle möta Hull City. Arsenal skulle vinna, de skulle dränka titeltorkan och Wenger skulle få jubla igen. Arsenal låg under med 2-0 efter tio minuter, och jag står fast vid denna ståndpunkt: hade Arsenal förlorat den matchen hade det varit slutet för Wenger i Arsenal. Jag tror inte att han hade fortsatt vid en förlust. Därför bjuder jag på mitt lyckligaste Gunners-minne, en ädel dopparedag som denna. Lucka nummer 24, god jul!
