BML: Halvtidskrönika

Säsongen började på ett strålande sett med två raka segrar och nollor på hemmaplan mot Aston Villa respektive Fulham. Däremellan en braktorsk mot Swansea och sedan följdes det upp med ett 0-0 resultat borta mot Norwich, ett kryss hemma mot Sunderland och en härlig borta seger mot QPR. Efter sex matcher så stod vi på 11poäng och hade känning på europaplatserna. Det var precis den starten som alla hade hoppats på och som vi verkligen behövde. För spelschemat var lagt så att vi hade de flesta ”lätta” matcherna i början av säsongen för att sedan möta toppklubbar på löpande band i november och december. En tuff start och det hade kunnat bli en lååång säsong, det är bara att titta på Southampton.

 

Efter Chelsea matchen den 1 december när vi vänder 0-1 underläge i paus på hemmaplan till en förkrossande 3-1 seger så svävade man på moln. Det var en magisk andra halvlek, där och då kändes det verkligen som om vi hade chansen att göra en riktig kanon säsong och till och med vara slåss om europaplatserna. Diame stod för säsongens inhopp och tände verkligen liv på Upton Park. Bättre stämning har det inte varit varken före eller efter den matchen den här säsongen.

 

En rad skador och två snöpliga förluster på hemmaplan mot Merseyside lagen Liverpool och Everton och en blytung förlust mot Reading på bortaplan har gjort att vi halkat ner till en tolfteplats. Drömmen om Europa är död, men det var såklart bara en dröm hela tiden. Det ska dock påpekas att det alltid är kul att drömma lyckliga drömmar. Efter förlusten mot Reading har det hörts fler domedagsprofetier om Championsship än vad det hörts drömmar om Europa spel. Med rätta, men man måste vara nykter och se på hela säsongen och inte bara senaste matchen. För samtidigt som vi hade ett brutalt spelschema så åkte vi på den sedvanliga skadeorgin, i matchen mot West Brom på bortaplan så hade vi enbart två seniorer på bänken och fyllde inte ens upp alla platser. 

 

Skadeläget börjar ljusna vilket också spelschemat gör. En livsviktigmatch väntar på nyårsdan mot Norwich på hemmaplan, en seger där och jag tror att vi återigen får jobba i lugn och ro och landa någonstans i mitten, vilket får anses vara både realistiskt men också mycket bra jobbat. Man får komma ihåg att vi är nykomlingar. De övriga två nykomlingarna, Reading och Southampton parkerar båda under strecket.

 

Precis som åsikterna om vi är fågel eller fisk så går också åsikterna om vår tränare Sam Allardyce isär. Det man får ge Sam är att han är en mästare på att bygga stabila försvar av medelmåttor. En backlinje bestående av Demel-Reid-Collins-MaCartney framför Jussi Jaskelainen skrämmer inte slag på många motståndare på pappret. Men just den här backlinjen har varit en av seriens mest stabila. För att dra ett exempel, jag tror inte just nämnda backlinje med Arsene Wenger som tränare hade stått på 23insläppta mål med halva säsongen spelad. Det har i stället varit offensiven som sviktat, främst när Momo Diame saknats. Trots dyra köp/lån av spelare som Andy Carrol, Matt Jarvis, Benayuon och Maiga så har det aldrig riktigt lossnat framåt förutom i enstaka matcher. I matcher som Norwich borta, West Brom borta, och Reading borta har inte den riktiga spetskvalitén funnit där framme vilket lätt till poängtapp. Det finns en anledning till varför pengarna läggs på offensiva spelare och inte på defensiva spelare när man har Sam Allardyce som tränare. 
 

Årets raketer har varit Winston Reid som växt ut till en gigant i försvaret och Momo Diame som innan skadan erbjöd en dimension till mittfältet som saknats tidigare. Nolan och Noble första halva av säsongen är givetvis värt ett omnämnande liksom vår 37åriga finska målvakt Jussi Jaskelainen. Jussi kom från bänken i nedflyttade Bolton för att ersätta en engelsk landslagsmålvakt och klubbikon (nåja) vilket han gjort på ett alldeles strålande sett! Jussi är i mina ögon med och konkurrerar om titeln årets nyförvärv, speciellt om man väger in övergångssumma och förväntningar.
 

Jag personligen har varit på plats på 12 av 19 matcher i ligan, höjdpunkten var som redan har nämnts hemmamatchen mot Chelsea, men också bortamatchen på Old Trafford som trots förlust var ett trevligt minne. De två usla resultaten mot Swansea och Tottenham glömmer jag dock gärna så snabbt som möjligt.. Upton Park har varit utsålt i nästan varje hemmamatch. De sju senaste hemmamatcherna har det varit lapp på luckan vilket såklart alltid är kul.  

 

Jag ser med försiktig optimism fram mot resten av säsongen, målet är självklart att i första hand klara sig kvar och resten är en bonus. Jag tror dock på en slutplacering någonstans i närheten av där vi parkerar nu. Nedrehalvan av tabellen men på stadigt avstånd från mardrömmarna om Championsship även om de aldrig är långt borta som West Ham supporter.

 

Gott nytt år West Ham kamrater!