Halvvägs till himlen
Är vi framme snart? Frågar vi otåligt ifrån passagerarsätet samtidigt som vi försöker finna balansen mellan hoppfullhet och hybris. Nej, vi är inte framme snart. Inte ens nästan. Vi har bara färdats halva sträckan än men vilken alldeles förträfflig resa det har varit så långt.
Arsenal har vid ligasäsongens mittpunkt spelat in sanslösa femtio poäng. Femtio poäng på nitton omgångar. Den bästa säsongsinledningen i klubbens historia. Förutsättningar som ofrånkomligen kommer att forma våra förhoppningar och förväntningar. Mikel Arteta har möjliggjort detta med hjälp av ligans yngsta lag med ligans mest högintensiva och proaktiva offensiva fotboll. En metodik som har varit såväl effektiv som väldigt lätt att omfamna. Det är ibland enkelt att glömma bort att det här är den barske baskens första tränaruppdrag som huvudansvarig. Att han har byggt upp den här spelargruppen ifrån avgrunden genom en pandemi och under stor extern och intern press gör det än mer imponerande. För drygt två år sedan var lagets form så pass svag att många upplevde att en skilsmässa mellan Arteta och Arsenal var oundviklig.
Hur nära separationen faktiskt var vet vi inte. Det som vi vet är att klubbledningen valde att vänta. Valde att bortse ifrån produkten och istället fortsätta att förlita sig på processen. Många klubbledningar hade inte haft det tålamodet. De flesta hade förmodligen pumpat på panikknappen med full kraft i den situationen. Vi ska vara innerligt tacksamma för att vår valde en annan väg. En annan väg framåt. Den väg som vi fortfarande färdas på. Den väg som har tagit oss till toppen av tabellen i januari för första gången på femton år. Den väg som har förvandlat Emirates Stadium till den hemmaborg den var ämnad att bli. Till den pulserande, vibrerande och kokande gryta som vi alltid har haft förhoppningar om att den skulle kunna vara men som vi tidigare bara har sett i fragment. Sporadisk elektricitet men aldrig kontinuerlig. Inte innan den här säsongen.
Det var först den här säsongen vi på allvar vågade hoppas och det hörs. Det var den här säsongen vi tillsammans började tro och det känns. Kanske är det här toppen. Kanske blir det inte bättre än just här. Finare än just nu. Ibland behöver vi stanna upp och uppskatta det vi har. Minnas var vi är och var vi var. För ett ögonblick. Innan vi reser vidare. Vi vet att just den här resan avslutas i maj men vi har ingen aning om var färdriktningen har tagit oss när vi är färdiga. Hur vi kommer att må när vi väl går i mål. Långa månader med många matcher ska ännu avverkas innan vi är framme. Vi kan bara fortsätta att hoppas. Vi kan bara fortsätta att tro.
Är ni redo för resten av resan? Pallar ni nästa passage? Okej. Håll i er.
Nu åker vi!
TV: Höjdpunkter från Arsenals höst
