StartenglandPremier LeagueWest Ham United FCHammers Historik 116-120

Hammers Historik 116-120

Leif Thomas fortsätter att leverera trevliga historier från världen runt omkring West Ham. Han blandar sina alster med dikt, fantasi och verklig historia. Mycket nöje med din läsning och stort tack till Leif Thomas för hans underhållande alster från West Ham Redaktionen. 116 När West Ham höll på att bli av med sitt klubbmärke. 117 Frank McAvennie. 118 Viktiga månader, februari 2014, november 1966. 119 Queen Elizabeth Olympic Park. 120 Sir Trevor Brooking.

HAMMERS HISTORIK del 120

Namn: Sir Trevor Brooking

Titlar: Adlad 2004. Member of the Order of the British Empire 1981. Commander of the Order of the British Empire 1999. House of Boleyn Iron Cross 1996.

Sportsliga titlar: FA-cupvinnare 1975 och 1980.

Övrigt: The Centenary Stand döptes 2009 om till Sir Trevor Brooking Stand på Boleyn Ground.

Brooking var West Ham United FC trogen hela sin karriär och det finns väl ingen som starkare förknippas med West Ham än Sir Trevor. Möjligen då tillsammans med Bobby Moores ande. 528 matcher i ligan för West Ham, 40 matcher i FA-cupen, 54 matcher i ligacupen och 12 matcher ute i Europa. Totalt 634 matcher. Lägg därtill 102 mål. Brooking är Mr West Ham.

Född: 2 oktober 1948 i Barking, Essex. Döpt till Trevor David Brooking.
Skrev på som lärling i West Ham i juli 1965.
Blev proffs i maj 1966. Och debuterade i ligan i augusti 1967 mot Burnley i en 3-3 föreställning där otroligt nog den legendariska trion Bobby Moore, Geoff Hurst och Martin Peters gjorde varsitt mål.

Trots att West Ham låg i division 2 åren 1978 t.o.m. 1981 behöll Brooking sin plats i det engelska landslaget. Ron Greenwood som signade Brooking 1965 var under perioden 1977-81 engelsk förbundskapten. Otroligt nog hade West Ham som division 2 lag förutom Brooking även med Frank Lampard och Alan Devonshire i Greenwoods England 1980 och Alvin Martin som tillkom 1981. Ray Stewart var från 1981 landslagsman för Skottland. Brooking gjorde totalt 47 landskamper för England.

Att West Ham vann FA-cupfinalen 1980 efter ett osannolikt nickmål av just Brooking och som klubb var ett division 2 lag(!) mot ett Arsenal som vid tidpunkten var ett av Europas bästa klubblag är minsann anmärkningsvärt. Brooking spelade i West Ham fram tills avslutningen på säsongen 1983/84. Faktum är att en annan legend inom klubben avslutade sin karriär samma dag. Billy Bonds.

Billy Bonds övertalades dock till comeback och gjorde mellan åren 1986-88 ytterligare 48 matcher i claret and blue. Brooking slutade inte helt med fotbollen han
heller. Brooking spelade i över 10 säsonger för amatörklubben Havering Nalgo i Brentwoods söndags liga. Brooking började även kommentera fotboll i både radio och tv.

Sir Trevor Brooking - som blev Hammer of the Year 3 gånger i följd 1975/76, 1976/77, 1977/78 - kan utöver allt annat även titulera sig West Hams framgångsrikaste manager genom tiderna, då han vid två tillfällen hoppat in över totalt 14 matcher som caretaker och har en segerprocent på över 64% fördelat på 9 vinster, 4 oavgjorda och bara 1 förlust. Inte illa. Förresten första gången Brooking blev Hammer of the Year var säsongen 1971/72.

Med sitt mindre kända smeknamn "Hadleigh" var Brooking alltid spelets stora gentleman och drog sällan på sig ens en frispark. I ungdomsåren hade Brooking Fulhams Johnny Haynes som förebild. Även Haynes tillhörde bara en klubb under sin långa karriär. Haynes spelade i Fulham åren 1952-70. Och står för övrigt staty utanför Craven Cottage.

Tidigt på 60-talet sa självaste Pelé att Haynes slog de elegantaste passningarna i fotbollsvärlden, det epitetet kom senare att övertas av Brooking. Ingen kunde få en passning att se så vacker ut. T.o.m. då Brooking tacklade gjorde han det med finess och elegans. Sedan 2003 har Brooking hjälpt FA att utveckla fotbollen. Dessutom missar Sir Trevor sällan en hemmamatch med favoritlaget, sen barnsben, West Ham.

Med sin egen kolumn, med sitt kunnande och sin charm som kommentator är Sir Trevor Brooking idag en av Storbritanniens populäraste och mest omtyckta personer. Även om Brooking lämnade West Ham som spelare 1984, så har han egentligen aldrig lämnat klubben. Vore det inte på sin plats med en staty av Sir Trevor lagom till 2016? Det tycker i alla fall det historiska fakultetet.

HAMMERS HISTORIK del 119

>>>Milk is bad for you.<<<
                    -Frank Sinatra

>>>Of course my action was a publicity
            gimmick for peace.<<<
                    -John Lennon

Del 119 känns extra speciell, då West Ham faktiskt har uppnått den digra åldern av 119 år som klubb. Mycket har hänt under årens lopp. Men mycket kommer också att hända de närmsta åren. Redan nu på lördag, den 5:e april, är det nyinvigning av Queen Elizabeth Olympic Park. Det hela drar igång redan klockan 10.00 engelsk tid.

West Hamsupportern och stadens talesman Paul Brickell sa följande tidigare i veckan: "Hela södra parkområdet kommer att bli ett lattjo område att vistas i. Vid invigningen nu på lördag kommer akrobater att flyga i luften. Det blir lattjo. Här kommer vanliga människor att kunna vistas och ha det najs vardagar som helger. Med närliggande Westfields shoppingarkader kan man först shoppa lite sedan åka karusell och sedan poppa in på Olympia Stadion för att se Hammers lira boll. Låter inte det lattjo?"

Nu är det först 2016 som Hammers kommer att ta Olympia Stadion i besittning, men redan nästa år kommer Rugby VM att spelas här. En avslappnad Andy Carroll agerade modell för den nya polotröjan. Andy the Giant tog tillfället i akt och berättade att förbundskaptenen Roy Hodgson varit på besök tidigare i veckan vid träningsanläggningen Chadwell Heath, men mest snackat undanskymt med Roger "Doc" Johnson. Det mesta tyder på att Johnson som rent tekniskt tillhör Wolves åker till Brasilien i sommar. Till Carroll lär Hodgson ha sagt: "Vi får se."

Carroll sa följande om parken: "Jag är övertygad om att parken blir en succé; jag kan definitivt tänka mig att ta med mina nära och kära hit." Karren Brady var också på plats. Den södra parkens fontäner och gemytliga promenadstråk var spännande tips från henne att ta del av. Mark Noble hade svårare att fokusera på parken. The Noble One sa istället följande: "Vi har gått in i vårformen och är oslagbara just nu. De futtiga 15 poängen vi hade runt nyår känns väldigt avlägsna nu. Hela laget var dessutom tagna av att så många supportrar tagit sig hela vägen upp till Sunderland på en måndagskväll. Overkligt. Våra supportrar är verkligen fantastiska."

Dagen efter nyinvigningen av parken väntar Liverpool på Boleyn Ground. Att West Ham där krossar Liverpools gulddrömmar är en självklarhet. Ryktet säger att Brendan Rodgers har haft sömnproblem ända sedan han tittade på spelschemat och kunde konstatera att det var West Ham borta som väntade. Liverpools hopp står nu till Saints och Potters; att dessa två lag ska vinna sina bortamatcher mot Manchester City respektive Chelsea. Ryktet säger också att Jose Mourinho som vanligt ligger lågt, speciellt efter förlusten mot Crystal Palace. Den poetiske portugisen lär ha sagt att Palace spelar 1700-tals fotboll och kommande motståndaren Stoke mest ägnar sig åt nånting som liknar en korsning mellan rugby och crocket.

Ryktet säger även att Brendan Rodgers är orolig över West Hams otroliga vårform. Silkespyjamasen har varit nersvettad varje natt sedan dess att Liverpoolmanagern upptäckte West Ham i spelschemat. Med sina osäkra kort i mittförsvaret och Carroll på målhumör har Rodgers insett att Pools enda chans ligger i offensiven. Suarez har satts framför videon för att specialstudera Lyons damlag och i synnerhet Lotta Schelin. Tanken från Rodgers är att den uruguayanske strikern ska se och lära av Lotta Schelins spelstil och därmed gå mera rakt på mål istället för att springa runt i kringelkrokar. Rodgers som i början av veckan svarade med panik i rösten angående söndagens möte med Hammers: "Vi vann mot Spurs med 4-0! West Ham vann bara med 3-0 mot Spurs...."

Karren Brady passade avslutningsvis på att berätta hur programmet av lördagens nyinvigning skulle se ut.
10.00 : Karren Brady hälsar alla hjärtligt välkomna.
10.30 : Lady Boleyn inviger den futuristiska skulpturen som mäter imponerande 114 och en halv meter. Och erbjuder en imponerande vy över London.
11.00 : flygande akrobater och barnkaruseller snurrar.
12.00 : Andy Carroll inviger Carroll Corner; en oas i utkanten av parken för alla som älskar att studera vildblommor.
13.00 : lunch utomhus om vädret tillåter. Annars finns ett 70 tal restauranger i närområdet att tillgå.
15.00 : flygande akrobater och barnkaruseller snurrar.
16.00 : via storbildsskärm kommer en hälsning från Buckingham Palace och drottning Elizabeth.
16.45 : Roger Johnson provsmakar den nya båtglassen, som på "däck" bär färgerna claret and blue.
17.00 : Queen Elizabeth Olympic Park stänger.

Tippar: West Ham-Liverpool 3-1

HAMMERS HISTORIK del 118

Februari 2014. Vilken månad för Hammers! Första februari besegrar vi Swansea med 2-0. En vecka senare knäpper vi Villa borta med 2-0. Redan den elfte februari kommer nästa match. Det är Canaries som står för motståndet och återigen vinner vi med 2-0. Månadens segerrad avslutas med en briljant 3-1 seger över sydkustens Saints. Dessutom blir Sam Allardyce februari månads manager.

Detta är en skön revansch. För samtidigt som ovanstående är fakta, sitter en viss Pättsson i viasatstudion och skrockar över West Hams försvarsspel. Denne superkunnige expert som "var det på sin 60-årsdag" i det tidiga 70-talet gjorde studiebesök hos självaste Liverpool. Denne mumie från en svunnen tid som alltid då han ombedes redogöra för en just spelad halvlek kommer med intelligenta inlägg som "hörnflaggan var på plats i alla fall" eller "Gerrard hade röda skor".... Tillbaka till speciella månader i West Hams historia. Om februari 2014 kommer att skrivas in som en av de allra bästa månaderna i klubbens historia, så bör en annan månad också nämnas.

Och det är såklart, som alla redan gissat, november månad 1966. Vilken fantastisk månad! Fem matcher på tjugoen dagar. Det hela började den femte november med en 6-1 viktoria på hemmaplan över Fulham. Geoff Hurst nätade 4 gånger medan Martin Peters nätade 2 gånger. Redan den sjunde november är det dags för spel igen i ligacupens fjärde omgång: West Ham tar emot Leeds hemma på Boleyn Ground och krossar Yorkshireklubben med osannolika 7-0. John Sissons och Geoff Hurst gör tre mål vardera och Martin Peters ett.

White Hart Lane den tolfte november blir ännu en målrik historia och som vanligt vinner Hammers över Spurs, denna gång med 4-3, i en match som hade fyra olika målskyttar i claret and blue. Brabrook, Byrne, Hurst och Sissons målade. En vecka senare gästade Newcastle Boleyn Ground och fick en tung hemresa efter att ha förlorat mot Hammers med 3-0. En snygg straffspark av Johnny Byrne samt mål av Hurst och Peters gjorde målskörden fulländad. Fyra raka segrar. Tre i ligan och en i ligacupen. Med en målskillnad som lyste starkare än solen: 20-4.

Plumpen kom i november månads sista match. Återigen stod Leeds för motståndet. Denna gång i ligaspelet. Hurst gjorde som vanligt mål, men sedan tog det roliga slut. Leeds spelade som mullvadar och fick till slut sin revansch på Hammers. De vita vann med 2-1. Denna säsong 1966/67 var som bekant säsongen som följde efter att Bobby Moore, Geoff Hurst och Martin Peters vunnit VM-guldet åt England. En typisk Hammers säsong som det svängde om. Det blev till slut Manchester United som vann ligan. West Ham kom på en blygsam 16:e plats. Aston Villa och Blackpool åkte ur.

HAMMERS HISTORIK del 117

>>>GOD make me good, but not yet.<<<
                            -Evelyn Waugh

"Sagan om SUPER MAC från LOVE STREET"

Ingen har väl under så kort tid uppnått en sådan populäritet och legendstatus som det skotska yrvädret Frank McAvennie. Född i Glasgow den 22 november 1959. Döpt till Frank McAvennie. Favoritlag i tidiga år: Celtic. McAvennie blev proffs ganska sent, 20 år fyllda, skrev han 1980 på för St Mirren. För Paisleyklubben blev det 135 framträdanden och 48 mål.

Detta väckte intresse hos engelska klubbar; först ut att försöka signa McAvennie var Luton Town, men när detta misslyckades dök John Lyall och West Ham upp och la ett bud på 340,000 pund. St Mirren släppte sin favorit på Love Street till östra Londonklubben West Ham. Frank McAvennie debuterade i augusti 1985 som mittfältare mot Birmingham.

West Hams rutinerade anfallare Paul Goddard skadade sig och Lyall beslöt att flytta upp skotten McAvennie i anfallet. Loftus Road var platsen och Hammers vann med 3-1 över QPR. 2 mål av McAvennie. Detta blev början på något stort: supportrarna i claret and blue fick snabbt en ny publikfavorit, smeknamnet "Super Mac" började användas flitigt. Efter 12 mål på 11 ligamatcher kallades McAvennie in av Skottland för nationens viktigaste match, dubbelmötena mot Australien om en plats i Mexico VM 1986, "Super Mac" dödade föreställningen med sitt 2-0 mål på Hampden Park och skottarna kunde se fram emot VM spel sommaren därpå.

Säsongen 1985/86 blev något av ett triumftåg inte bara för McAvennie utan för hela West Ham. Klubben slutade på en 3:e plats, bara två poäng efter Everton och fyra poäng efter Liverpool. Det var för övrigt i en hängmatch på Goodison Park som Toffees knep 2:a platsen efter en 3-1 seger över Hammers. Normalt sett hade detta inneburit spel i Europa, men efter Liverpoolanhängarnas "djuriska beteende och mordorgie" på Heyselstadion var som bekant alla brittiska lag bannlysta.

McAvennies livsstil förändrades ganska snabbt. McAvennie kunde dyka upp tillsammans med någon storbystad page 3 flicka ena kvällen för att vara inblandad i stök på någon nattklubb nästa. På läktaren sjöngs dock: "There´s only one McAVENNIEEEEE!" Men målskörden dalade. Och andra säsongen blev okej - men knappast med McAvennies egna mått - smått otroliga 26 ligamål byttes mot betydligt blygsammare 7 ligamål? Då dök Bhoys upp (läs: Celtic) och kom med ett bud på 750,000 pund.

"Super Mac" flyttade norrut. Första säsongen i den katolska superklubben bjöd på allt: Mötet i november 1987 i Old Firm innehöll en dispyt mellan framförallt McAvennie och Rangers engelska målvakt Chris Woods som gick överstyr, båda visades ut, men ledde till rättegång - där McAvennie friades medan Woods dömdes för "störande av ordningen"! Celtic vann ligan 1987/88 och spelade också skotska cupfinalen mot Dundee United. Det orangefärgade östkustlaget ledde, 0-1, då McAvennie slog till med två sena fullträffar och vände matchen till Bhoys fördel. McAvennie vann dubbeln under sin första säsong i Celtic.

1988/89 var John Lyall hårt pressad och Hammers befann sig på fel kurs - och eftersom McAvennie fortsatt sin framtoning som playboy även i Glasgow; där en petning från Bhoys manager Billy McNeill plötsligt gjorde "Super Mac" tillgänglig i januarifönstret 1989 - köptes McAvennie tillbaka söderut till West Ham för klubbens dåvarande rekordtransfersumma 1,250,000 pund. (Arsenal ville vid samma tidpunkt ha McAvennie, som bestämt sa nej och föredrog att återvända till östra London.)

Hur John Lyall kunde köpa en spelare som just brutit armen förblir en gåta? Att McAvennie sedan i serieupptakten 1989/90 bröt benet i en match mot Stoke (som även vid den här tidpunkten spelade mera rugby än fotboll) gjorde inte saken lättare direkt. Men med Billy Bonds inträde som manager återvände de goda tiderna, åtminstone för ett tag, och McAvennie var med och förde upp Hammers 1990/91 till högsta divisionen (läs: dagens Premier League). "Super Mac" bidrog med 10 ligamål.

Speltiden minskade sedan avsevärt för skotten. Men som ur en välregisserad saga avslutade Frank McAvennie sin tid som spelare i West Ham med att göra ett hat-trick mot Nottingham Forest. Landslagsbacken Des Walker, som var klar för en övergång till Sampdoria, hade en av sina sämsta dagar i karriären och "Super Mac" hade lekstuga. Året var 1992. McAvennie provade lyckan i Kina. Men vantrivdes.

I januarifönstret 1993 övertalade gamla West Hambekantingen Liam Brady, nu som manager i Celtic, McAvennie att skriva på för Bhoys ånyo. McAvennie fick en nytändning och gjorde 9 mål på 19 framträdanden under vårsäsongen. Efter det var karriären i princip över. Cirkeln slöts 1994 då McAvennie återvände för sista gången till Love Street. Det blev sju matcher för St Mirren den säsongen och inget mål alls av den gamla skyttekungen.

Skandalerna kring McAvennie har varit många och tragiska. För mycket alkohol och konstiga substanser har satt den forne hjälten i trassliga situationer under årens lopp. Med negativa och pinsamma rubriker som följd. Men det är som nummer 8 i West Ham vi vill komma ihåg den blonda skotten som sprang på alla bollar.... Så gott som varje söndag under höstsäsongen 1985 kunde man läsa att McAvennie gjort mål igen. Frank McAvennies facit i West Ham blev följande: 49 ligamål på 153 ligamatcher. 8 cupmål på 33 cupmatcher.

>>>The Man from Love Street - Frank "Super Mac"
McAvennie - True Hammers Legend<<<

HAMMERS HISTORIK del 116

>>>Jag drunknade i honung utan att bli stungen<<<
                                -Evelyn Waugh

>>>Få saker är viktigare än West Ham<<<
                                -Leif Thomas

>>>Aldrig har West Ham varit så nära att bli av med
sitt klubbmärke som de var sommaren 1936<<<
                                -Lady Boleyn

West Hams klassiska manager Charlie Paynter - som nästan blev ett med klubben - hade tagit West Ham och dess betydelse ett steg längre än att bara säga "Få saker är viktigare än West Ham", Paynter hade i en radiointervju efter säsongsavslutningen 1936 råkat kläcka ur sig "West Ham är större än Gud...."

Världens allvarsammaste man, nämligen the Bishop of London eller som han egentligen hette, Arthur F. Winnington-Ingram hade radion på inne i sitt kontor beläget alldeles intill sakristian i St. Paul´s Cathedral. För Arthur F. Winnington-Ingram var det en självklarhet att Gud var störst och kom först. Sedan kom ingenting. Och efter det kom han själv i egen hög person: Arthur F. Winnington-Ingram, the Bishop of London.

De närmaste dagarna efter den hemska intervjun med denne Paynter ägnade sig the Bishop of London åt att ta fram fakta om denna klubb som hette West Ham. Arthur F. Winnington-Ingram andades häftigt då han beskådade West Hams klubbmärke. Först häda Gud i radion och sedan häda biskopsemblemet med ett klubbmärke som enligt Arthur F. Winnington-Ingram var snarlikt biskopens egna emblem....

En tidig morgon i juni 1936 blev Charlie Paynter kallad till the Bishop of London. Det var en nervös Paynter som släpptes in i biskopsbostaden intill St. Paul´s Cathedral. "Stig på och sitt ner i soffan där," sa betjänten och pekade på den bruna soffan. "Biskopen kommer strax," la betjänten till innan han
försvann ut i vad Paynter uppfattade som köket. Paynter satte sig tillrätta i soffan.

Den allvarsamme biskopen hälsade på Paynter. Sedan tog han fram sitt emblem. Med allvarlig blick iakttog han Paynter som bara satt och gapade. "Ser ni likheten," sa Arthur F. Winnington-Ingram stelt. Paynter nickade. "Ert emblem har två korsade svärd, vilka påminner om West Hams korsade hammers, men färgerna är helt olika," sa Paynter försynt.

Arthur F. Winnington-Ingram blev högröd i ansiktet. Nästan lika röd som bakgrunden på sitt eget emblem. "Färger!" fräste biskopen. "Färger? 1901 installerades jag som the Bishop of London; det var också det året som jag slutade se färger.... i 35 år har de enda färgerna jag känt till varit svart och vitt, allt är svart eller vitt i min värld," raljerade biskopen och fick nästan något galet i blicken.

Det uppstod en stunds tystnad. Paynter kom till orda först. "Vad föreslår biskopen?" Arthur F. Winnington-Ingram pekade ivrigt på West Hams manager och sa: "Ni som är målare får väl måla om klubbmärket så att det inte liknar mitt emblem...." Charlie Paynter förstod att det förelåg ett misstag gällande sitt namn. "Jag heter Paynter, men jag är ingen painter," förklarade Paynter för biskopen.

"Jag förstår. Låt mig nu bara tända lampan här så ska vi sedan jämföra dessa två.... Men vad nu då?" suckade biskopen medan lampan blinkade. "Det tycks vara något glapp," sa Paynter. "Innan jag började spela fotboll och sedemera träna West Hams fotbollsspelare var jag en kort tid lärling på en elektrikerfirma." Paynter sökte upp kontaktuttaget.

"När var det här?" frågade biskopen. "Elektrikerlärling var jag 1893," sa Paynter uppriktigt. "Det var ett tag sedan. Är du säker på att du kan hantera dagens moderna elektronik?" undrade Arthur F. Winnington-Ingram lite oroligt. Plötsligt började Paynter studsa mot väggtapeten och dregla. Biskopen kunde se att Paynter fastnat i kontaktuttaget och nu fick upprepade elektriska stötar.

Arthur F. Winnington-Ingram var en handlingarnas man. Det kristna budskapet, tänkte han. Och slängde sedan en stor svart volym av bibeln rätt i planeten på Paynter som lossnade från kontaktuttaget. Biskopen tyckte sig se hur det kom rök ur öronen på den bortdomnade Paynter. The Bishop of London tyckte i den stunden synd om Paynter. Biskopsemblemet var ju orangegult med vita svärdytor och röd bakgrund. Det var ju ganska långtifrån
claret and blue. Arthur F. Winnington-Ingram tänkte om.

"Vad pratade vi om?" frågade Paynter yrvaket efter de upprepade elektriska stötarna. "Å ingenting viktigt," sa biskopen. Lampan hade slutat blinka och lyste perfekt. "Du hjälpte mig att fixa lampan. Och sedan var det en sak till. Inte tror du väl att West Ham är större än Gud," sa Arthur F. Winnington-Ingram till den tagna managern. "West Ham är stort som en dubbeldäckare," viskade Paynter med tom blick.

The Bishop of London slog an några poséer och mätte med sina armar i luften. Paynter bara gapade. "Gud är stor som en katedral," sa biskopen och la till: "Så vilken är då störst, Gud eller West Ham?" Paynter tänkte noga efter innan han svarade: "Då måste Gud vara störst."

Paynter berättade för the Bishop of London att hela hans liv kretsade kring West Ham och att han sällan lämnade Boleyn Ground. Det var både ett jobb och en hobby. Arthur F. Winnington-Ingram sa i förtroende - till Paynter då denne skulle till att gå - att han regelbundet lämnade det kristna budskapet och gärna tog en runda på golfbanan. Golf var biskopens hobby.

Fakta: Arthur Foley Winnington-Ingram dog på golfbanan efter att sannerligen ha lagt "det kristna budskapet" åt sidan. The Bishop of London, vars boll fastnade i en bunker, fick ett vredesutbrott och vevade med golfklubban såpass att järnklubban träffade den egna hjässan. Året var 1946. Arthur Foley Winnington-Ingram blev 88 år.

Leif Thomas