Hammers Historik 96-100
Leif Thomas fortsätter att leverera trevliga historier från världen runt omkring West Ham. Han blandar sina alster med dikt, fantasi och verklig historia. Mycket nöje med din läsning och stort tack till Leif Thomas för hans underhållande alster från West Ham Redaktionen. 96-97 Spelarna i Hammers Hall of Fame. 98 Spelarna 1923. 99 När John Lyall nästan blev manager för Beatles. 100 Så gick det till när Modibo Maiga köptes.
HAMMERS HISTORIK del 96-97
Det blev så mycket text att det fick bli ett dubbelavsnitt av Hammers Historik.
HAMMERS HISTORIKS HALL OF FAME 8 värdiga medlemmar av HH Hall of Fame. I en klubb som gjort sig känd för att värna om den offensiva gladfotbollen, ibland på bekostnad av både resultat och placeringar i tabellen. Varför? "Det är därför att vi är West Ham," låter Alvin Martin hälsa. Den gode "Alv" med säkerhet i HH Hall of Fame då tiden är mogen. Här nedan följer de legendariska dignitärerna.
TED FENTON. (1915-1992)
"The Phantom" fick delar av sin spelarkarriär förstörd p.g.a. 2:a världskriget. Hann ändå med imponerande 176 matcher totalt från debuten säsongen 1933/34 fram till krigsutbrottet. Återvände som assisterande manager till den lätt förvirrade Charlie Paynter, som dök upp redan 1897 och 1948 visade tydliga tecken på att ha tillbringat lite för många säsonger i West Ham, denne blev påpassligt avlöst av Fenton 1950. Fenton skrev kontrakt med den storvuxne ytterbacken John Bond och startade ungdomsakademin. Den trogna publiken på Boleyn Ground såg West Ham återvända till högsta ligan 1958. Fenton sågs från den dagen aldrig utan sin kära huvudbonad, hatten. Avlöstes i manager positionen av Greenwood 1961. Varför "The Phantom" fick gå ligger för alltid dolt i dimma. Blev på äldre dar golfentusiast. Omkom tragiskt i en bilolycka utanför Peterborough - av alla ställen? Den första riktiga managern i West Ham.
JOHN BOND. (1932-2012)
Genomsympatisk. Hur kunde en så klumpig spelare ha en sådan framgångsrik karriär? Hur gick det till? Belackarna ifrågasatte Bond. Bond gav svar på tal. Det gick "like a charm...." John Bond spelade i West Ham åren 1950 t.o.m. 1965 och gjorde sensationellt 35 mål på totalt 428 matcher. Inte illa för en ytterback som ansågs för stor och långsam för spel på den högsta nivån. Enormt omtyckt även i Norwich, där John "Like a Charm" Bond efter spelarkarriären dök upp som manager.
BOBBY MOORE. (1941-1993)
"Mooro", "The Inspiration", "The Master" - kärt barn har många namn. På sin tid utsedd till världens bästa försvare. Blev inte bara West Hams utan hela Englands fotbollsambassadör i och med att Moore som kapten fick höja bucklan efter Englands VM-guld på Wembley 1966. Fick en stor beundrare i Beckenbauer, västtysken som själv skulle bli en av de största tog lärdom av att studera Moore. Spelade 642 matcher totalt för West Ham. Hann även med att göra 108 landskamper för England. Kaptenernas kapten. Gick bort alldeles för tidigt, endast 51 år gammal i februari 1993.
RONALD GREENWOOD. (1921-2006)
"Big Ron" den mest inflytelserika manager i West Ham. Och under en tid på 60-talet kanske DEN mest inflytelserika av alla. Evigt snurrande på sin silverring hittade "Big Ron" lösningar som ingen ens varit i närheten av att komma på. Uttalade de bevingade orden: "Det spelar ingen roll om en spelare är gul, svart, röd eller vit. Kan grabben bara spela boll bra nog platsar han i mitt lag." Inledde West Hams storhetstid. FA-cupvinsten 1964 följdes upp av Cupvinnarcupvinsten 1965. Utvecklade spelare som Bobby Moore, Geoff Hurst, Martin Peters, John Charles, Trevor Brooking m.fl. Släppte aldrig West Ham ur sitt hjärta. Greenwood blev förbundskapten 1977 och tog England till EM 1980 och VM 1982. Det var första gången på 12 år som England lyckades kvala in till ett VM.
HERBERT ASHTON. (1887-?)
Aldrig dödförklarad och den minsta liraren till storleken men en av de största på planen. Ofelbar i fansens ögon och publikfavorit från första matchen 1908 fram till 1914. Tros på sannolika skäl ha omkommit i 1:a världskriget. "Tiddler" spelade totalt 249 matcher i Claret and Blue. En sann underhållare på planen som fick sin efterföljare långt senare i Alan Devonshire. Mellan jul och nyår varje år sägs det vara "Tiddler Time" då många på allvar påstår att de sett legenden sitta still på läktaren för att sedan försvinna i tomma intet.
JOHN CHARLES. (1944-2001)
"Charlo" var definitivt den första färgade kaptenen i modern tid då han var med och vann FA Youth Cup 1963. Kom till West Ham som ungdomsspelare 1959 och stannade till 1971. Slutade spela p.g.a. skador. Endast 26 år gammal. Fick ta emot mycket rasism, men stod upp mot det skamliga beteendet och blev till slut omtyckt. Banade väg för alla färgade spelare som skulle komma i backhjältens fotspår. Kul fakta är att "Charlo" hade en lillebror, Clive Charles, och som spelade 14 ligamatcher för Hammers 1972/73.
JOHN LYALL. (1940-2006)
Om Bobby Moore var "The Inspiration" var onekligen John Lyall "The Loyal". Kom till West Ham som lärling 1955 och stannade till 1989, då han fick sparken. En skammens dag i Hammers historia. "The Loyal" tog West Ham till den bästa placeringen någonsin i klubbens historia 1985/86 då Hammers slutade på en hedrande tredjeplats efter en makalös säsong. Lägg därtill två stycken FA-cuptriumfer. Började dock sin karriär i West Ham som spelare men fick tidigt problem med knäna och var tvungen att helt sluta med fotbollen 1964. Imponerade på Greenwood, som blev en mentor för den unga Lyall, då "The Loyal" ansvarade för ungdomslaget. Tog över efter Greenwood 1974 och fortsatte att värna om den offensiva fotbollskulturen i klubben.
JAMES RUFFELL (1900-1989)
"Gentleman Jim" var den som hade rekordet i antal spelade ligamatcher i West Ham fram till 1973 då en viss Bobby Moore passerade den sevärde yttern. Jim spelade i FA-cupfinalen 1923. Jims position var Outside Left. "Gentleman Jim" ligger på delad 3:e plats i West Hams skytteliga genom tiderna med 166 mål på totalt 548 matcher. Inte illa för en vänsterytter? Spelade i Claret and Blue mellan åren 1920 t.o.m. 1937. En sann gentleman på planen som fick sin efterföljare i Trevor Brooking.
HAMMERS HISTORIK del 98
Många har undrat om West Hams laguppställning i den legendomsusade FA-cupfinalen 1923. För oss lite äldre känns ju den första riktiga FA-cupfinalen mellan West Ham och Bolton som igår. Men det har kommit till kännedom att yngre Hammersfans inte vetat nånting om den historiska matchen. Därför kommer här en presentation av laguppställningen. Även vad spelarnas positioner var, då 1923.
Goalkeeper: A. E. "Ted" Hufton
Right back: William "Willie" Henderson
Centre half-back: George Kay (Captain)
Left back: Jack Young
Right half-back: Sidney "Syd" Bishop
Left half-back: Jack "Tres" Tresadern
Outside right: Dick "Dicki" Richards
Inside right: William "Billy Boy" Brown
Inside left: William "Billy" Moore
Outside left: James "Gentleman Jim" Ruffell
Centre forward: Victor "Vic" Watson
"Ted" Hufton och dennes drällande med bollen mer eller mindre avgjorde finalen (som alltjämt kallas "White Horse Final") till Boltons fördel. Fadäserna inträffade i 2:a respektive 53:e minuten av matchen. Hufton inledde en målvaktstradition som lever än idag, Jussi Jääskelainen håller traditionen levande genom att sällan fånga bollen utan istället boxa bort bollen och drälla med bollen i onödan, Hufton hade varit stolt.
I försvaret var George Kay den gjutna ledaren. Otursförföljde "Willie" Henderson kom att gå bort endast 30 år gammal i tuberkulos 1930. Noterbart är såklart också "Syd" Bishop som var den tidens hjälpgumma eller allrounder, Bishop spelade på alla positioner, även som målvakt. Trots att managern Syd King förstärkt Hammers med rutinerade Dick Richards från Wolves gick det inte att få hål på Boltonförsvaret.
Allt-i-allon Charlie Paynter, som senare skulle efterträda King som manager, uttalade följande efter matchen: "Tilltrots då vi hade formtoppade Gentleman Jim, rutinerade herrar som Tres och Dicki, samt vasse Vic framåt och som på vägen till finalen stänkt in makalösa 5 baljor gick det inte att göra mål på Trotters idag."
Kanske var det därför West Ham till ligaupptakten köpte in högeryttern Thomas "Peace" Yews? Antagligen. Övergångssumman för Yews från Hartlepool till West Ham var svinlande 150 pund. Yews var känd för sina precisa inlägg. Med facit i hand så öste Watson in otroliga 298 mål i ligan på 462 matcher och lika imponerande 28 cupmål på 43 matcher i Claret and Blue. Ruffell var inte mycket sämre utan klämde dit 159 mål i ligan på 505 matcher och 7 cupmål på 43 matcher. Nytillskottet Yews dundrade in 46 mål i ligan på 332 matcher och 5 cupmål på 29 framträdande i Claret and Blue.
Från och med säsongen 1923/24 hade West Ham som enda lag i Storbritannien ett piano stående i omklädningsrummet. Anledningen till det var Thomas "Peace" Yews, det var nämligen så att Yews var en briljant pianist, som spelade "rag time" piano för sina lagkamrater. Efter träningar och hemmamatcher satte sig "Peace" vid tangenterna och fick omklädningsrummet att gunga till sina svängiga tongångar.
Fakta: Det gick så långt att man kunde
betta pund på i vilken position Sidney
"Syd" Bishop skulle dyka upp i.
HAMMERS HISTORIK del 99
>>>Around 1968, everyone´s egos started
going crazy.<<<
-George Harrison
>>>Skriv aldrig "Stewart Downing" när du
är bakis. Bråka heller aldrig med en kamel
i öknen. Och kritisera aldrig på stående fot
ett sportankare när denne är drängfull.<<<
-Leif Thomas
>>>First there is a mountain,
then there is no mountain,
then there is....<<<
-Donovan
Abbey Road 1969. Inre stridigheter hade stört The Beatles i deras nyomvälvande och kreativa fas efter deras meditation hos Maharishi Mahesh Yogi i Rishikesh, Indien. The White Album hade blivit det mest sålda dubbelalbumet genom tiderna med 4 miljoner sålda exemplar och The Fab Four, som The Beatles kallades, hade snarast återvänt till studion efter nyår 1968. Michael Lindsay-Hogg skulle filma hela skapandeprocessen där ett nytt album skulle växa fram. Som vanligt skulle George Martin producera.
Trots startandet av Apple 1968 fanns egentligen ingen som styrde bolaget. Sedan deras manager Brian Epstein mixat med diverse substanser och somnat in för alltid sommaren 1967 hade The Four Headed Monster, som The Beatles också kallades, varit utan manager. John Lennon hade hört sig för med Mick Jagger i Stones angående deras manager, Allen Klein, då Jagger ryckt på axlarna och skakat på huvet hade Lennon tolkat det som ett ja, och övertalat Ringo Starr att tycka likadant. Paul McCartney förordade sin nya kärlek Linda Eastmans pappa, Lee Eastman och känd advokat från New York.
George Harrison gillade inte Allen Klein och var vid tillfället inte på samma våglängd som McCartney vilket uteslöt Lee Eastman. Det var vid den tidpunkten tidigt i januari 1969 som Harrison tog kontakt med John Lyall. West Hams assisterande manager var erkänt musikintresserad. Dessutom engelsman. Harrison påstod sig ha rabblat ett mantra och fallit in i psykedelisk dröm och vips fram kom John Lyalls namn. Lyall lovade att tänka på saken. Att bli manager för världens största band var inte fy skam. Greenwood blev bestört när Lyall berättade om sin eventuella transfer i januarifönstret.
Lyall besökte Abbey Roadstudion. Synen som mötte West Ham profilen var minst sagt surrealistisk. The Fab Four satt hopkrupna runt ett alldeles för litet bord och drack te. Det bisarra var att de lyfte och sänkte sina koppar exakt samtidigt. Lyall fick också chansen att se den legendomsusade demonproducenten George Martin i aktion. Martin påminde om Greenwood, men det var Martins ständiga assistent Geoff Emrick som verkade stå för allt kreativt arbete. Lyall var en stor beundrare av John Lennon och tänkte byta några ord. Men viftades bort av Yoko Ono. Anledningen var att Lennon skulle äta paj. Lennon var en ökänd pajfantast. Och pajstunden var helig för musikgurun.
Istället presenterades Lyall för Billy Preston, den färgade världsartisten var speciellt inbjuden av Harrison att medverka på de nya inspelningarna. Då bandet samlades åter så fick West Hams trotjänare Lyall höra McCartneykompositionen Get Back live i studion med Preston på elorgel. Lyall knäppte i takt med fingrarna och utbrast: "Magiskt!" Efteråt samlades Harrison, McCartney, Lennon och Ringo Starr kring Lyall. Alla i bandet kunde tänka sig Lyall som ny manager.
Lennon med sin torra humor sa t.o.m: "Om du blir manager för The Beatles kanske Maharishi kan bli assisterande manager åt Big Ron." Alla skrattade åt det lätt satiriska inlägget. Lyall låg sömnlös den natten. Greenwood lättade dagen därpå sitt hjärta och förklarade att han såg den gode Lyall som sin naturliga efterträdare när tiden var inne. Lyall fattade då sitt klassiska beslut att stanna i Hammers. Harrison tog Lyalls nej på ett bra sätt och i slutändan blev det "gangstern" Allen Klein som tog över som The Beatles manager.
George Harrison berättade lyrisk om en takspelning. Lyall bjöds in. Men dagen innan spelningen på taket ringde en uppjagad Harrison till Lyall. Det visade sig att de nya låtarna som t.ex. Get Back inte kunde spelas live utan Billy Preston på elorgel, men nu hade Preston insjuknat i influensa. "Vi kan omöjligt genomföra konserten utan en ersättare...." flåsade Harrison i luren. "Ersättaren måste även se ut som Billy Preston, kan John Charles spela elorgel?" Lyall svarade: "Nej, dessvärre är Charlo tondöv."
"Finns det ingen annan i Hammers, då?" vädjade Harrison. "För annars vill Lennon att Yoko Ono ska sitta in.... Och då vägrar Macca (läs: McCartney) gå upp på taket." Lyall tänkte så det knakade. Det gick upp ett ljus. "Vänta lite George, vi har en färgad kille som vi inte skrivit proffskontrakt med ännu, vi hade tänkt göra det först i april, men den killen är en rackare på att spela elorgel." Harrison pustade ut. "Har killen nåt namn?" Lyall svarade: "Jodå. Clyde Best heter killen." Clyde Best kläddes ut till Billy Preston och placerades lite i skymundan på taket. Ringo Starrs färgblinde skräddare hade lyckats få på Ringo en sanslöst smaklös och självlysande röd rock (den såg ut som en regnrock?) som stal all uppmärksamhet.
John Lyall bjöd med Geoff Hurst och Harry Redknapp på takspelningen. Redknapp blev så till sig när han hörde att Macca brutit förlovningen med Arrys stora förälskelse den docksöta Jane Asher att Redknapp höll på att trilla ner från taket. Den uppmärksamma kan se hur Lennon lyckas dra Arry i byxbaken tillbaka på säker mark under låten Don´t Let Me Down, den uppmärksamma kan också se Lyall mystiskt bära runt på en förstärkare i numret Dig a Pony. Vem vet hade Lyall fallit för frestelsen att bli The Beatles manager hade West Ham kanske aldrig vunnit FA-cupen 1975 och 1980.
Fakta: Sir Geoff Hurst svarade då han
tillfrågades 2012, på Sir Paul McCartneys
70-årskalas, vilket album med The Beatles
som var bäst: "Sgt. Pepper. Men bästa låten
är Get Back - liveversionen på taket 1969
med Clyde Best på elorgel."
HAMMERS HISTORIK del 100
Madiba the world will never forget,
på fotbollsarenor runt om i Europa;
Madiba är ju ett sorts stamnamn &
likaså populärt smeknamn på Nelson
Mandela. Men vi som håller på West
Ham vet ju att det inte är den Syd-
afrikanske f.d. presidenten & frihets-
kämpen som menas....
Mandela är värd alla hyllningar.
Men i del 100 förklaras vad det
egentligen handlar om.
MODIBO THE WORLD WILL NEVER FORGET
Ingen har väl kunnat missa hur Modibo Maiga hyllas av fotbollsklubbar runt om i Europa och förmodligen hela världen.
Modibo Maiga, tack för allt! Det är väl ingen vild gissning att Big Sams supervärvning (efter den där vinprovningen hemma hos Harry Redknapp redan har gått till historien).
Aldrig förr har en professionell fotbollsklubb (läs: West Ham) värvat en bollrädd "resebyråtjänsteman". Det hela tog sin början när herrarna Redknapp, Sir Alex, Brooking, Pardew och Big Sam satt och provade vinpava efter vinpava seriöst i västra London hemma hos Arry.
Plötsligt dykte reklaminslaget bara upp! En ung man på semester i Casablanca, Marocko. "Jag bjuder 7 miljoner pund för den där gynnaren!" vrålade Pardew osammanhängande. Sir Alex följde upp det hela med sin extremt barnsliga humor. "Hink och spade och bygga sandslott, låtsas bada i havet och kissa i vattnet. Är det strejk på resebyrån i Sochaux?" fnissade den adlade skotten. Den unge mannen gjorde reklam för någon apelsindryck. Eller gjorde han det? (Den unge mannen hade nästan samma namn som Mo Bo Maiga, landslagsmannen från Mali?)
Redknapp och Brooking talade om gamla tider i Hammers på 60-talet och märkte aldrig hur Big Sam vaknade till liv i finsoffan. "West Ham ska ha den internationella strikern till varje pris," hördes Allardyce säga på svajande ben. Sir Alex förvånades. "Men hör här.... Den där killen jobbar på resebyrå i Sochaux, jag och tanten var där på semester och då köpte vi flygbiljett hem av killen vi nyss såg i bild." Men ingen lyssnade på den skotska fågelskrämman.
Pardew började yra om sin frus goda köttbullar. Sir Trevor och Sir Alex tackade för sig och delade på en taxi. Arry bytte om till pyjamas och nattluva för en god natts sömn. Pardew pekade på Big Sam. "Jag menade 7 pund...." sluddrade skatornas starke man. "Jag bjuder över - din gamla köttbulle...." hördes en blundande Allardyce säga.
Modibo Maiga hamnade i West Ham sensommaren 2012 efter noggrann scouting av Big Sam. Maiga som sedan en tid tillbaka skrattat gott åt historien om sig själv: "resebyråtjänstemannen" som vikarierat i en och en halv säsong som "fotbollsproffs". Men faktum är att tjänsten hos Air France och deras lokalkontor i Sochaux tillåter inte längre tjänstledighet än ett och ett halvt år. I januari är det dags att börja sälja resor. Tack, Maiga. För allt.
Eller som fotbollsvärlden väljer att formulera det:
MODIBO THE WORLD WILL NEVER FORGET
Leif Thomas
Här kan du läsa del 91-95 http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/hammers-historik-91--493158.aspx
Här kan du läsa del 86-90: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/hammers-historik-86--491646.aspx
Här kan du läsa del 81-85: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/hammers-historik-81--489005.aspx
Här kan du läsa del 76-80: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/hammers-historik-76--487286.aspx
Här kan du läsa del 71-75: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/hammers-historik-del-71--485858.aspx
Här kan du läsa del 66-70: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/hammers-historik-del-66--484296.aspx
Här kan du läsa del 61-65: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/hammers-historik-del-61--483473.aspx
Här kan du läsa del 56-60: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/hammers-historik-del-56--481979.aspx
Här kan du läsa del 51-55: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/hammers-historik-del-51-476315.aspx
Här kan du läsa del 46-50: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/hammers-historik-del-46--475725.aspx
Här kan du läsa del 41-45: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/hammers-historik-del-41--474834.aspx
Här kan du läsa del 36-40: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/finns-intresse-for-west-ham-historik-del-36--473399.aspx
Här kan du läsa del 31-35: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/finns-intresse-for-west-ham-historik-del-31--472336.aspx
Här kan du läsa del 26-30: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/finns-intresse-for-west-ham-historik-del-26--471165.aspx
Här kan du läsa del 21-25: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/finns-intresse-for-west-ham-historik-del-21--470273.aspx
Här kan du läsa del 16-20: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/Finns-intresse-for-West-Ham-historik-Del-16--469565.aspx
Här kan du läsa del 11-15: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/Finns-intresse-for-West-Ham-historik-Del-11--468956.aspx
Här kan du läsa del 6-10: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/Finns-intresse-for-West-Ham-historik-Del-6--467885.aspx
Här kan du läsa del 1-5: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/Finns-intresse-for-West-Ham-historik-467209.aspx
