HAMMERS HISTORIK del 126-130
Leif Thomas fortsätter att leverera trevliga historier från världen runt omkring West Ham. Han blandar sina alster med dikt, fantasi och verklig historia. Mycket nöje med din läsning och stort tack till Leif Thomas för hans underhållande alster från West Ham Redaktionen. 126 Ted Fenton. 127 Arry-Boy ett rött skynke. 128 WHU Ladies. 129 Mooro. 130 Tom lucka i lagfotot.
HAMMERS HISTORIK del 130
HAMMERS MAN of MYSTERY
West Hams odiskutabelt mest hemlighetsfulle spelare genom tiderna borde med säkerhet vara William Walter Bridgeman, i tidiga år kallad Billy, men i Hammers kallad Bill, eller Marner Street Ghost, eller kanske mest känd som The Shadow. Bill Bridgeman, The Shadow, var sin tids kameleont, mannen fastnade aldrig på bild.
Fakta: innan historien om Bill "The Shadow" Bridgeman fortsätter måste det historiska fakultetet få beklaga wikipedias knapphändiga och felaktiga uppgifter - Bill föddes 1884, inte 1882, och bilden på honom är ju inte ens han, det är ju Herbert "Tiddler" Ashton! Publikfavoriten Tiddler kom till Hammers först 1908, då hade den hemlighetsfulle Bridgeman varit ifrån klubben (som spelar i claret and blue) i TVÅ år....
Ingen visste vem som signade Bill The Shadow, men Syd King hävdade att det var hans assisterande manager Charlie Paynter som fick Bill att lämna East Endklubben Adam and Eve FC 1903. Paynter har senare bekräftat uppgifterna. Charlie Paynter var den av tränarduon som stod närmast Bill. Även om det kusliga lagfotot från säsongen 1905-06 visar hela laget samlat nedanför Boleyn Castle. Paynter längst till vänster i mittraden, Syd King längst till höger. Men ingen Bridgeman, bara en tom lucka bredvid Paynter. Skuggan som kastas mot slottstornet i bakgrunden kommer från den tomma platsen...?
Om för ingenting annat borde väl The Shadow ihågkommas för alltid för två saker: i september 1904 blev han DEN FÖRSTE ATT GÖRA MÅL PÅ NYA HEMMAARENAN BOLEYN GROUND och dessutom gjorde Bill, som vid den här tidpunkten var lagets center, hattrick på våra värsta rivaler Millwall. Efter varje match gick Bridgeman upp i rök. Väntande autografjägare fick vänta i evigheter, alltid förgäves. The Shadow deltog heller aldrig på någon träning. The Shadow tillbringade istället tiden på London Zoo.
Legenden har det också att Bill Bridgeman var nära bekant med Aleister Crowley - känd för sina magiska påhitt, kännare av väsenet Aiwass, bergsklättrare, satanist, överstepräst i svarta mässor och konstnär m.m. Bill Bridgeman stod modell för Crowleys målning Empty Frame, där ingen mänsklig varelse uppenbarade sig utan endast en stor svart skugga. Syd King besvärades över alla rykten som florerade och över att han själv fått bevittna hur The Shadow suttit på sin plats i omklädningsrummet i ena sekunden för att ha varit försvunnen i nästa sekunden.
Det gick så långt att journalister i Londonområdet efter Första världskriget, i början av 1920-talet, påstod att The Shadow aldrig funnit på riktigt.... The Bishop of London hakade populistiskt på trenden och gnällde högljutt om att man kunde ju inte gärna tro på någon som aldrig funnits, någon man faktiskt aldrig hade sett, hur dum fick man bli egentligen? menade biskopen. Charlie Paynter svor ed på att Bill Bridgeman verkligen hade funnits, att The Shadow spelade totalt 71 liga och 3 cupmatcher för West Ham och åstadkom 19 ligamål och 1 cupmål på dessa framträdanden.
Paynter gav biskopen en känga också då han påpekade att den lärde biskopen tillbringade varje dag åt att försöka övertyga folk om att det satt en farbror med långt vitt skägg, iklädd en nattsärk uppe på ett moln i himlen och iakttog människosläktet såväl som djurriket. Tack vare Paynter fick historien ett värdigt slut. Jack Flynn gjorde aldrig något mål mot Millwall 1904. Det var ett hattrick Bill "The Shadow" Bridgeman åstadkommit. Tur att Paynter var klar i knoppen, vilket inte skulle vara fallet under dennes sista tid som manager i West Ham, då den gode Charlie på fullt allvar trodde att Manchester United var ett krocketlag....
I september är det 110 år sedan Bridgeman blev premiärmålskytt på Boleyn Ground, inte illa. Bill "The Shadow" Bridgeman, i West Hams tjänst 1903 t.o.m 1906. Varken medspelare, ledare, motståndare eller för den delen den egna publiken fick någon riktig uppfattning om The Shadow. The Shadow kunde ha blivit West Hams första stora publikfavorit, nu gick rollen istället till nämnde Herbert "Tiddler" Ashton. Otroligt att The Shadow - mannen som aldrig var där; och Tiddler - mannen som aldrig dog båda har representerat West Ham United FC. Magiskt! Bill The Shadow utan tvekan Hammers mest hemlighetsfulle spelare i den ärofyllda historien om det stora lilla laget från East End i London.
HAMMERS HISTORIK del 129
Sommaren 1958 stod Sverige som värd för VM. Samtidigt hade unge Bobby Moore blivit inkallad till West Hams manager Ted Fentons kontor. Mooro, som 17-åringen kallades stod inför sin debutsäsong i A-laget. Alla spelare kallades någon gång in till Fentons kontor för att få goda råd. Fenton bjöd unge Mooro att sitta ned.
"Lyssna noga nu, unge herrn, för dessa råd delger jag dig endast en gång. Du har gjort ett respektabelt val av klubb. West Ham är dock mer än bara fotboll. Under din karriär bör du undvika Spurs; det är bara en drös dammiga typer som cirkulerar en massa religiöst dravel. Undvik också Millwall - totalt disorienterade, med mediokra ambitioner, dessutom har dom flyttat till fel sida om floden."
Fenton gjorde en konstpaus. Innan han fortsatte: "Besök aldrig Peterborough. Staden är hiskeligt ful och fotbollslaget dom har är inte mycket att hänga i julgranen. Sen har vi klädseln: klä dig inte stroppigt i randigt som om du skulle vara på väg till ett barnkalas i Yeovil, utan anlita en skräddare från East End, dessa är pålitliga som få. Klä dig alltid i en snygg kostym i svart eller grått, aldrig i brunt. Brunt väcker bara anstöt i onödan."
Bobby Moore nickade. "Se till att dina civila skor alltid är nyputsade, du representerar trots allt West Ham United nu, var noga med att slipsen hänger rakt och är väl knuten. Kom ihåg - var en gentleman på planen men även utanför den. Som jag sa, uppträd artigt och korrekt, du är en form av ambassadör för West Ham från och med nu. Och sist men inte minst viktigt, bär alltid en stilig hatt på huvudet."
Huruvida Bobby Moore följde sin manager Ted Fentons råd vet väl ingen med säkerhet. Och eftersom båda herrarna sedan länge är bortgångna kan ju ingen heller ge det exakta svaret. Men visst får man känslan av att Mooro följde de flesta råden som gavs av "The Phantom". Sätter dock ett frågetecken för hatten.
HAMMERS HISTORIK del 128
Hammers historik Ladies special. TVÅ fina cupsegrar för damer med direkt anknytning till Hammers. Och säsongsstarten med möte mot Tottenham ligger alltjämt långt fram i tiden. Kan herrlaget matcha nedanstående bravader. Det återstår att se. I midsommarhelgens dans kring stången kan det vara svalkande att upplysas om damernas segertåg.
West Ham United Ladies har en blygsam placering (läs: 10:e plats av 11 lag) i FA Women´s Premier League Southern Division från den gångna säsongen. Men laget är väldigt ungt, många av spelarna är under 20 år. Ändå lyckades laget, West Ham United Ladies, vinna Essex County Cup för tredje gången i klubbens historia via en 5-1 viktoria i finalen mot Barking Ladies. Målskyttar för Hammers i finalen blev Emily Masters, Kelley Blanchflower, Lily Mellors, Sarah McCrea och Stacey Little.
West Ham United Ladies andas stor optimism inför framtiden med nye managern Julian Dicks, samma Dicks som spelade för Hammers så framgångsrikt i två sejourer, att Dicks ska utveckla och ta damlaget mot nya höjder är naturligtvis bortom allt tvivel: med många lovande unga spelare ser framtiden ljus ut för Hammers Ladies.
Med strikers som Kelley Blanchflower 9 mål under den gångna säsongen och Cherrelle Albert 8 mål under den gångna säsongen ser det ut som att dessa vassa damer ska bara se till att hålla krutet torrt även under nästkommande säsong 2014/15. Många baljor att se fram emot helt säkert. Alla som följer West Ham överlag frågar sig med spänning vad Stacey Little, Lady of the Match imponerande 3 gånger (bäst i laget), kan hitta på på mittfältet nästkommande säsong.
West Ham United Ladies kommer att fortsätta ha Ship Lane i Thurrock, i grevskapet Essex, som sin hemmaarena. Frejdiga ytterbacken Jade Skillen blir intressant att följa; visade ju målfarlighet då hon gjorde mål från sin ytterbackplats och också blev Lady of the Match, Hayley West - försvarsspelaren som blev Lady of the Match 2 gånger under gångna säsongen fortsätter sin utveckling liksom charmiga unga fröken Jessica Parlane som vaktade målet i 6 matcher under gångna säsongen. Den stora frågan Ni alla ställer er är Blir Hon Förstamålvakt?
Damlaget spelar i identiska matchdräkter som herrlaget. Måste också bara få nämna hyperintressanta Ellen Powles, denna sympatiska mittfältsfajter som kom till West Ham United Ladies i marsfönstret från Colchester, "E.P." hann bara med två framträdanden i claret and blue, men nästa säsong vill man ska börja efter midsommarhelgen så alla får chansen att se denna framtidsspelare!
Som om Essex County Cup inte vore nog, så kom nästa framgång som ett brev på posten genom en nog så heroisk insats av East London and West Ham Girlschool som besegrade St Albans Girlschool i roddfinalen av All Souls Youth Regatta över 1.8 kilometer (som alla vet så är den årliga regattan mellan Oxford 78 segrar och Cambridge 81 segrar över 6.8 kilometer) - så vad är kopplingen till West Ham? Jo, kapten för Londonflickorna var ingen mindre än Knoxie Boleyn, 13 år och yngsta dotter till West Hams egen beskyddare Lady Imogen Boleyn. Lady Boleyn som själv var kapten för flicklaget som vann regattan 1974. Roliga roddtraditioner som förpliktigar skulle man kunna uttrycka det.
Glad midsommarhelg
HAMMERS HISTORIK del 127
"Big" Ron Greenwood och Harry "Arry-Boy" Redknapp. Ett möte över generationsklyftorna. Varför inte låta vår käre gamle manager med egna ord beskriva det hela. I slutet av sitt liv gjorde Greenwood sin berömda tillbakablick på åren som gått. Som ett rött skynke återkom en odåga - det var naturligtvis Harry Redknapp, eller Arry-Boy som Greenwood själv brukade kalla den onystbara spillevinken.
Greenwood fattade fjäderpennan och skrev: Jag har sett den gynnaren tidigare. Första gången för mer än tjugo år sedan. Det var en molnfri dag när dikena var vita av hundloka och älggräs och luften tung av sommarens alla dofter. Det var en säregen men underbar dag.
Det var under varvsveckan. London var på den tiden alltjämt en stad i akvatint. Dess härliga sommardagar av sällsynt klarhet - som den dagen jag talade om - när kastanjerna blommade och kyrkklockorna tonade över dess gavlar och torn, de andades den milda atmosfär som präglades av århundraden av ungdom.
Det var denna klostergårdstystnad som gav vårt West Ham dess bakgrund och erbjöd en fristad från allt oväsen utifrån. Hit kom en ung fotbollsspelare, som kvittrade och fladdrade omkring på kullerstensgårdarna och i trapporna, roade sig och oroade sig, drack rödvinsbål och åt gurksmörgåsar, stakades i ekor på floden, harrangerades i klassiska caféer med ett plötsligt och besynnerligt skämtlynne.
Invasionen av den unge fotbollsspelaren gav eko i minsta vrå, och Boleyn Ground var inget undantag, utan där togs initiativet till en ungdomsakademi, yttre porten belades med vinröd och ljusblå matta och över spändes tältdukar; vaktmästarskrubben kläddes in i palmer och azaleor.
"Det är väl synd att ingen av oss kan sjunga," sade jag. Vid Shrewsbury vek vi av från den stora landsvägen och medan solen steg allt högre, färdades vi fram mellan åldriga murar och hus av kvadersten. Klockan var närmare elva, när Arry-Boy utan ett ord körde in bilen ett litet stycke på en gammal gropig grusväg och stannade.
Det var tillräckligt varmt nu, för att vi skulle söka skugga. På en väderbiten kulle under en grupp almar åt vi jordgubbarna och drack vinet - det smakade, precis som Arry-Boy lovat, underbart tillsammans - och vi tände tjockt rullade libanesiska cigaretter och låg på rygg, Arry-Boy med ögonen på lövverket över oss medan den blågrå cigarettröken i den vindlösa stillheten steg upp mot de blågröna skuggorna över lövvalvet, doften av fin tobak blandades med alla sommarens vällukter och ångorna av det söta guldskimrande vinet tycktes lyfta oss en fingerbredd över marken och hålla oss svävande. Jag tänkte: jag trivs i den här udda filurens sällskap, och jag tycker om att dricka mig full före lunch. När jag ser tillbaka efter mer än tjugo år, är det inte mycket jag skulle vilja ha ogjort eller gjort på annat sätt.
Jag kunde säga till alla supportrarna att det är all visdoms begynnelse att känna och älska den här klubben. Men jag hade inget behov av dessa spetsfundigheter där jag satt bredvid Arry-Boy, jag lyssnade till dennes overkliga drömmar och njöt hela tiden av lövkojorna.
Jag hade mitt hemliga och säkra försvar, likt en talisman som man bär på bröstet, trevar efter i ögonblick av fara, finner och håller med fast hand. Alltså sade jag, vilket inte var helt sant, att jag så här dags på dagen brukade dricka ett glas champagne, och bad Arry-Boy göra mig sällskap.
Ända sedan jag som liten skolpojke susade runt på cykel i grevskapet och fotograferade gamla brunnar hade jag älskat vacker arkitektur. Detta betecknade min omvändelse till min föregångares hattoffensiv. Här, vid mittcirkeln, där jag i min fantasi vandrade under valvbågar och med lätthet tagit det språng som pejlade skuggor likväl som livgivande källor fann jag dessa sprudlande såpbubblor jag alltid letat efter.
"Jag har berättat för unga Lady Boleyn om dig, och hon är eld och lågor av förväntan. Ser du, Arry-Boy, du är något mycket sällsynt, nämligen en konstnär. Du behöver inte se blyg ut. Under din galet flegmatiska yta är du en dribblingskonstnär, jag har sett de där små finterna, de är utsökta. Men vem erkänner dig?"
"Häromdagen talade jag som sagt med unga Lady Boleyn och då sa jag: Harry Redknapp är en konstnär, vet du det, han dribblar som en ung Puskás. Och vet du vad Lady Boleyn svarade? - Nja, George Best dribblar också ganska nätt, men han har ju större polisonger förstås."
"Så förtjusande; så lustigt sagt. Här skiljs våra vägar, Arry-Boy, jag kommer att sakna dig, min kära gosse, men gör dig ingen brådska tillbaka för min skull."
HAMMERS HISTORIK del 126
Cassettari´s Café låg nästgårds till Boleyn Ground och West Hams manager Ted Fenton hade slutit ett avtal med ägaren av caféet att West Hams spelare skulle få handla till reducerade priser. Ett bra avtal för båda parter då Malcolm Allison med entourage oftast tycktes ha vägarna förbi.
Malcolm Allison hade talets gåva, om ej teknikens gåva, men var ändå en viktig kugge i Fentons lagbygge under 50-talet. Framförallt hade Fenton fått den gode Allison, som sannerligen älskade sina gurksmörgåsar, att avlasta, för att inte säga överta, ansvaret för tränarsysslan i Hammers.
Detta hade frigjort Fenton, som inte gjorde någon hemlighet av sitt näst intill besatthet stora intresse för hattar, så att denne kunde åka skytteltrafik till hattfabriken i Luton. Hattfabriken var ledande inom sitt speciella fält, alltså inom hattillverkningen, Fentons nästan dagliga besök hade gått så långt att han fått en egen parkeringsruta utanför ingången till hattfabriken.
Ted Fenton, en gång i världen själv spelare i West Ham, kände att han hade något stort på gång - West Ham var sakta men säkert på väg uppåt. Att satsa på unga, lovande spelare och samtidigt förstärka, om än försiktigt, i leden med rutinerade spelare med s.k. erfarenhet hade blivit Fenton och West Hams melodi. Svindyra Jimmy Andrews som "The Phantom", som Fenton populärt kallades, inhandlat från Dundee FC hade kostat skjortan då plånboken öppnades 1951. Makalösa 4,750 pund hade hostats upp för att få skotttens underskrift.
En annan lyckad värvning var också ursprungligen från Skottland - nämligen forwardsbjässen Johnny Dick. "The Phantom" hade förmodligen jublat i högan sky om han i förväg vetat om vad skottens facit i efterhand skulle ha landat: Johnny Dick blev med totalt 166 mål i liga och cupframträdanden på 351 matcher en av de allra främsta målgörarna i West Hams historia. I närheten av Vic Watson kom han aldrig. Men vem gör väl det. Förmodligen ingen.
Fenton hade imponerats av den ungerske allround spelaren Ferenc Puskás, denne var mitt i karriären och tycktes kunna allt, hemjobb, lagkänsla och ett utomordentligt målsinne - Puskás snittade imponerande ett mål per landskamp för Ungern. Johnny Dick gjorde baljorna, Malcolm Allison och John Bond täckte upp hemåt, Noel Cantwell skötte resten, summerade Fenton sitt lagbygge. Och Dave Sexton, som nyss försökte truga på mig ytterligare en gurksmörgås, går och drömmer om att själv bli manager en dag. Vem vet?
Anledningen till att Ted Fenton befann sig på Cassettari´s Café på Barking Road den 19:e mars 1955 var förstås för att fira sin bäste målskytt Johnny Dick som dagen till ära fyllde 25 år. Närvarande var också stamkunden Malcolm Allison som i vanlig ordning håll låda och skämtade om allt mellan himmel och jord. Allra närmast Allison på ena sidan satt fördelsedagsbarnet Dick och Jimmy Andrews på den andra sidan. Men alla som tillhörde klubben i någon form vid tidpunkten var där denna dag i mitten på 50-talet. Den ende personen inne på caféet som bar huvudbonad var inte helt oväntat Ted Fenton.
Leif Thomas
