HAMMERS HISTORIK del 146-150
Leif Thomas fortsätter att leverera trevliga historier från världen runt omkring West Ham. Han blandar sina alster med dikt, fantasi och verklig historia. Mycket nöje med din läsning och stort tack till Leif Thomas för hans underhållande alster från West Ham Redaktionen. 146 Happy Jack. 147 Pardews köttbullar. 148 Säsongen 1957-58. 149 Justin Fashanu. 150. Y&T
HAMMERS HISTORIK del 150
Det Historiska Fakultet goes Y&T
Tema: Managers. West Ham United var länge den klubben där managers inte behövde oroa sig för att få sparken. Syd King (1902-1932), Charlie Paynter (1932-50), Ted Fenton (1950-61), Ron Greenwood (1961-74) och John Lyall (1974-89) säger väl det mesta. Endast John Lyall fick sparken av dessa. Vad man vet. Syd King blev avstängd av klubben och begick självmord, men fick aldrig sparken. Charlie Paynter avgick p.g.a. hög ålder. Varför Ted "The Phantom" Fenton avgick vet ingen. Fenton tog hemligheten med sig i graven efter att ha krockat med en jättelik ek utanför Peterborough. Greenwood avgick självmant, för att släppa fram den alltid så lojale Lyall, för att själv senare bli engelsk förbundskapten.
Nuförtiden kastas managers runt som rena disktrasor. I början av dagen är någon manager i en klubb för att senare samma dag vara manager i en annan klubb. Kanske inte riktigt så dramatiskt. Men nästan. Lee Clark fick sparken från Birmingham City den 27:e oktober i år, redan den 30:e oktober utsågs f.d. Newcastlespelaren Clark till ny manager i Blackpool. Den värsta historien är självklart den om f.d. West Ham forwarden Leroy Rosenior som utsågs till manager för lilla Torquay den 17:e maj 2007, men fick sluta sin tjänst efter bara TIO minuter! Rena Norge historian kan tyckas. I Skottland t.ex. är managerkarusellen i full gång: både St Mirren och Motherwell letar nya managers för stunden i december 2014.
Nedan följer två listor över managers och deras tid i respektive klubb.
YESTERDAY KLUBB SÄSONGER
1) Fred Everiss West Bromwich Albion 46
2) George Ramsay Aston Villa 42
3) Jack Addenbrooke Wolverhampton Wanderers 37
4) Frank Watt Newcastle United 35
5) John Nicholson Sheffield United 33
6) Sam Allen Swindon Town 31
7) Syd King West Ham United 30
8) Arthur Dickinson Sheffield Wednesday 29
9) Charles Webb Brighton & Hove Albion 28
10) Bob Jack Plymouth Argyle 28
11) Sir Alex Ferguson Manchester United 27
Fred Everiss var bara 20 år gammal när han 1902 blev manager för Baggies. 1948 - 66 år gammal avtackades "Freddie" för lång och trogen tjänst. Managers som kom att passera 70 strecket av managers är tämligen välkända sådana. De äldsta managers i den engelska toppfotbollen genom åren torde således vara Sir Bobby Robson som var 71 år då han basade för Newcastle United, samma ålder som Hammers Charlie Paynter och Manchester Uniteds Sir Alex Ferguson således.
TODAY KLUBB SEDAN
1) Arsene Wenger Arsenal okt 1996
2) Paul Tisdale Exeter City jun 2006
3) Alan Pardew Newcastle United dec 2010
4) Dean Smith Walsall jan 2011
5) Jim Bentley Morecambe maj 2011
6) Sam Allardyce West Ham United jun 2011
7) Phil Parkinson Bradford City aug 2011
8) Justin Edinburgh Newport County okt 2011
9) Steve Davis Crewe Alexandra nov 2011
10) Nigel Pearson Leicester City nov 2011
Det är bara att konstatera: tålamodet med managers förr och nu är som natt och dag. Kraven blir ibland lika horribla som orimliga; inte bara från supportrar utan många gånger ofta från den egna styrelsen. Vill man ha arbetsro ska man nog undvika manageryrket. Det har ju t.o.m. funnits ägare som på fullt allvar inte trott att något lag kan åka ur Premier League (läs: Blackburn Rovers). Det säger väl allt om den rådande situationen. Aldrig har det varit en sådan utsatt position att vara manager som det är 2014.
HAMMERS HISTORIK del 149
JUSTIN FASHANU - The Fairytale That Ended In Hell
(Stötta MUSIKHJÄLPEN)
Det Historiska Fakultetet väljer denna gången en annorlunda historia att förtälja, ej desto mindre viktig. I tider av upplysthet, där föräldrar i alla tider - mer eller mindre i alla fall - lärt sina barn att alla människor är lika mycket värda, har detta ställts på ända i och med att det överallt, t.o.m. i mindre samhällen runtom i Sverige, sitter tiggare. Barn är smarta; de fattar att bilden är fel. Vuxna människor som sitter och tigger? Ministern som står i direktsänd TV och hävdar att "det är ingen fara, det finns NÅGON som tar hand om dessa människor" - någon?
Som sagt, vi lever i en modern och upplyst tid. Sexuella läggningar spelar ingen roll. Tolerans och förståelse finns numera och det sedan årtionden tillbaka överallt i världen. Eller som en klok präst valde att framhålla det: "Jag tror på en förhistorisk person som ingen någonsin har sett. Medmänsklighet tycks vara ett av de mest föränderliga orden i vår vokabulär. Således behöver du inte vara gammal för att vara vis, således behöver du inte vara gay för att få aids." Medmänsklighet, tolerans, förståelse. Medmänsklighet, tolerans och förståelse.... eller?
Justinus Fashanu, sedan barnsben kallad Justin, föddes den 19 februari 1961 i Hackney, östra London. (Dennes lillebror John skulle senare bli fruktad målskytt i Wimbledon....) Justin var bara 17 år när han erbjöds ett proffskontrakt med Norwich. 1979 gjorde Justin Fashanu debut för kanariefåglarna och succén var omedelbar: som fotbollsspelare hade "Fash" sin bästa tid i Norwich. Åren 1979-81 gjorde Justin Fashanu totalt 40 mål på 103 framträdanden i liga och cupspelet i Norwich. Nottingham Forest som på kort tid blivit ett av de framgångsrikaste lagen i fotbollsvärlden med bl.a. ligavinst 1978 samt dubbla Europacupvinster (Champions League vinster) 1979 och 1980 behövde en ersättare till utflugne stjärnanfallaren Trevor Francis.
Forest legendariske manager Brian Clough såg Justin Fashanu som den perfekte ersättaren. En ung och målfarlig forward i början av sin karriär. I augusti 1981 blev Justin Fashanu en av de dyraste spelarna genom tiderna när transfern gick igenom: "Fash" bytte Canaries mot storklubben Nottingham Forest. Men den trygghet och familjekänsla som präglat tiden i Norwich fanns inte alls uppe i Nottingham. Att kraven var skyhöga i en klubb som Forest var knappast någon överraskning. Men Clough hörde störande rykten om att "Fash", sin nya stjärnvärvning, var en frekvent besökare av "fel" nattklubbar.
Clough konfronterade Fashanu om ryktena. Fashanu lär ha svarat undvikande. Men en spelare som misstänktes vara homosexuell kunde naturligtvis inte träna med laget resonerade manager ikonen. Justin Fashanu såldes efter bara en säsong till lokalkonkurrenten Notts County för c:a en tiondel av vad Forest betalat bara ett år tidigare. Fashanu lyckades godkänt i Englands äldsta klubb. Men sedan började en sällan skådad flyttkarusell. Justin Fashanu försökte senare slå sig in i Manchester City, men det blev bara två matcher i A-laget. I oktober 1990 hände det: Justin Fashanu "Kom ut" som förste spelaren någonsin i brittisk fotboll. Nyheten slog ned som en bomb: Justin Fashanu=homosexuell! Bland spelarkollegorna runtom i ligasystemen i England var det lugnt, det var accepterat. Reaktionen uteblev. I alla fall på ytan.
Men publiken däremot! Vart än "Fash" dök upp häcklades han av bortapubliken för sin sexuella läggning. Vet inte exakt hur Manchester City egentligen reagerade, men "Fash" lånades ut. Till West Ham United. Den stora lilla klubben från östra London som varit först i modern tid att släppa fram färgade spelare redan på 1960-talet. Men det här var ju ytterligare en dimension menade belackarna. (Färgad och gay? Snälla nån....) I november 1990 anslöt Justin Fashanu till laget kända för både tolerans och sina snygga klubbfärger i Claret and Blue. Sanningen var dock att "Fash" började närma sig 30 årsstrecket och var inte samma glödheta forward han en gång varit i Norwich. Debuten i Hammers kom - otroligt nog! - mot sin lillebror Johns lag Wimbledon i Ligacupen den 22 november. I den 76:e minuten byttes "Fash" in.
De två nästkommande matcherna mot Blackburn borta och Stoke hemma startade Justin Fashanu, men efter det blev konkurrensen från en annan färgad forward (läs: Leroy Rosenior) för tuff. Och Fashanu lånades ut vidare. Denna gången var steget inte så långt, rent geografiskt, det blev till Leyton Orient. Sedan fick Justin Fashanu se fjärran länder som USA, Canada, Nya Zeeland, Sverige(!) och Skottland i fotbollens tjänst. Det var som en karusell tillvaro. Det var i Nya Zeeland 1997 som Justin Fashanu slutligen lade skorna på hyllan. I början av 1998 erbjöds Fashanu att bli ungdomstränare i Maryland, USA. Den till en början positiva känslan förbyttes snabbt till en mardröm. Justin Fashanu anklagades av en 17-årig pojke för sexuellt ofredande i mars 1998. Fashanu blev skräckslagen och flydde till hemlandet England. I USA väntade en rättegång.
Den tredje maj 1998 hittades Justin Fashanu hängd. Fashanu, som vågade erkänna sin homosexualitet i en tid då HIV var på världens läppar, en tid av rädsla, en tid som präglades av allt annat än tolerans, förståelse och medmänsklighet. John Charles, West Ham legenden, som banade väg för alla färgade spelare och som häcklades till en början av pinsamt nog den egna hemmapubliken på Boleyn Ground på 1960-talet, vände detta genom hårt jobb på planen till att bli hyllad och till slut erkänd. Fashanu som var färgad och dessutom gay fick aldrig det erkännandet under sin livstid av fotbollspubliken. Och än idag finns tyvärr inslag av rasism och fördomar som poppar upp emellanåt. Vilket aldrig ska accepteras. Aldrig.
I det brev som Justin Fashanu lämnade efter sig stod att läsa att han bedyrade sin oskuld i anklagelserna gällande incidenten i USA och att hans agerande byggde på att han kände att han inte skulle få en rättvis rättegång p.g.a. att han var färgad och gay.
Till sist (daterat 9/12 2014): Stötta MUSIKHJÄLPEN. Stötta utmärkta programledarna Kodjo (som axlat Jasons mantel på ett genomsympatiskt och fenomenalt sätt), Linnea och Petter i kampen mot att bekämpa HIV. Att bekämpa aids är på samma gång en kamp att ta bort tabun runtomkring sjukdomen. Jag är själv aningen främmande i ämnet ska erkännas, trots att HIV varit känt i över trettio år, men jag har sett människor dö i cancer. I min ungdom kände jag mig odödlig - idag är jag tacksam för att jag får vara frisk.West Ham, Premier League, UEFA m.fl. bekämpar idag aktivt underströmmarna av rasism, orättvisor, katastrofer och fattigdom med sitt budskap om respekt, vilket är bra. För människors lika värde känns viktigare än någonsin.
HAMMERS HISTORIK del 148
>>>Born in a mining town in ´58.
When black and white TV was up to date.<<<
-Bruce Dickinson
Året är 1958. Säsongen 1957/58 är tillända. Uppe i Skottland i Scottish 1st Division seglade Heart of Midlothian från Edinburgh ifrån rivalerna från Glasgow och blev ligamästare. Hearts har tretton poäng tillgodo ned till tvåan Rangers och sexton poäng ned till trean Celtic. Vid denna tidpunkt råder tvåpoängsystemet
runtom i fotbollsvärlden.
West Ham United vinner 2nd Division i England. Med en målskillnad på 101-54 och med 57 poäng inspelade. Blackburn Rovers skrapar ihop 56 poäng och följer Hammers upp i 1st Division. Kuriosa i sammanhanget är att trean Charlton Athletic med trepoängsystemet hade kommit före tvåan Blackburn. Men med tvåpoängsystemet blir det Lancashirelaget som med sina många kryss blir Runners-up.
Ted "The Phantom" Fenton med sin vansinnesoffensiv tillintetgör stackars Rotherham Uniteds målsättning att släppa in under 100 mål. På de 42 ligaomgångarna släpper laget från Yorkshire in 101 mål men lyckas ändå turligt rädda nytt kontrakt. Men visst sved 0-8 förlusten mot laget i Claret and Blue. West Ham managern Fenton uppfinner också utmärkelsen Hammer of the Year.
Många tror i det längsta att skyttekungen Johnny Dick med 21 ligamål den gångna säsongen ska bli den förste spelaren att mottaga priset, men icke - istället blir det Andy Malcolm. Den hårdtacklande Malcolm, ej att förväxla med Malcolm Allison, kom att vara något av Fentons egen favoritspelare. Märkligt nog ingen favorit några år senare då Ron Greenwood intagit managerpositionen i West Ham.
1st Division vinns av Wolverhampton Wanderers, Wolves hamnar 5 poäng före tvåan Preston North End, men mörka moln ligger blytunga över ligaspelet i England efter den tragiska flygplanskraschen den sjätte februari 1958 som tog 23 liv, varav 8 av de omkomna var spelare i Manchester United. Sunderland och Sheffield Wednesday byter plats med Hammers och Rovers.
På andra sidan Atlanten blir St Louis Hawks basketmästare efter att ha besegrat Boston Celtics med 4-2 i matcher i finalserien. Lag som Syracuse Nationals och Minneapolis Lakers dagar är räknade. Även för Philadelphia Warriors väntar inom en snar framtid en flytt västerut. Vid denna tidpunkt består basketligan av endast åtta lag: fyra i Eastern och fyra i Western Conference.
Under en av sina bilfärder till hattfabriken i Luton får Ted "The Phantom" Fenton idén att starta West Ham Phantoms - ett basketlag. Men efter att ha beskådat tjusiga huvudbonader en hel förmiddag slår Fenton idén om ett basketlag ur hågen. Istället gläds Fenton med supportrarna åt att Hammers 32 år av väntan är över. West Ham United är tillbaka i 1st Division. Där de hör hemma.
HAMMERS HISTORIK del 147
West Ham möter Newcastle. Två klassiska lag. Klubbar som båda heter United på slutet. Även om vi som håller på West Ham vet att det finns egentligen bara ett United, och det är såklart West Ham United. Andra klubbar som använder United i sina klubbnamn är på något vis på en annan nivå; vare sig dessa United kommer ifrån Leeds eller Oxford, från Manchester eller Cambridge, så kan de aldrig kännas lika genuina som West Ham, West Ham United. Känns bra. Vi tar det en gång till: West Ham United. Va, finns det ett United i Sheffield också? Det har jag aldrig hört talas om.
West Ham tar sig an formstarka Newcastle nu på lördag, den 29 november, och jag är helt övertygad att Hammers vinner matchen. Newcastle som hittills är obesegrade i såväl oktober som i november kommer att få lite tuffare motstånd på lördag än tidigare. Magpies började sin streak av obesegrade matcher mot Swansea borta (2-2) och efter det har man sex raka vinster (varav en i Ligacupen: 2-0 borta mot Manchester City) - inte illa pinkat.
West Hams manager Samuel Allardyce har varit manager hos Newcastle och Alan Pardew har varit manager i Hammers, bara det! Tittar man rent statistiskt på matchen så väger den historiskt sett över till laget i Claret and Blue. På hemmaplan vill säga. Tittar man hur det slutat uppe i norr väger det över åt Newcastle. Men matchen spelas som bekant i London på Boleyn Ground. Av yngre supportrar kallad Upton Park? Under årens lopp har Hammers och Magpies mötts inte mindre än 60 gånger i London. 29 vinster 15 oavgjorda och16 förluster lyder statistiken i West Hams favör så även med målskillnaden som visar på 103 mål för hemmalaget mot 68 för bortalaget.
Den noggranne, kanske Newcastlesupportern...., påminner här om att West Ham har inte vunnit hemma mot Newcastle sedan i september 2008! Hur kan då Det Historiska Fakultetet vara så säkra på att det blir vinst just den här gången - 2014? Vem minns väl inte säsongen 1985/86 och aprilmötet på Boleyn Ground: 8-1 till Hammers, eller vårmötet 1979 då Hammers vann obesvärat med 5-0, likaså vårmötet 1968 och med 5-0 även där. Nu så kan man självklart inte gå på enskilda resultat, för säkerligen har Newcastle förträngt dessa jobbiga resultat, men hur gärna man än vill uppe i norr uppenbarar sig stora hemmasegrar för Hammers som den förtrollande 5-1 segern i september 1929. För att inte tala om 5-2 viktorian i december 1927. Få Newcastlesupportrar kan ha glömt den. Kanske finns det även i nutid supportrar i svartvitt som drömmer mardrömmar om alla brakförluster man åkt på mot Hammers.
Självklart kan man vända på siffror hit och dit, men faktum är att West Ham skaffade sig ett övertag - som håller i sig än idag - i och med att första mötet lagen emellan vanns av just West Ham, vanns av just West Ham på Boleyn Ground den 6 oktober 1923, segersiffrorna skrevs då till blygsamma 1-0. Det var det första mötet mellan det stora lilla laget från östra London och den stolta klubben från norr. Det som gör lördagens match mellan West Ham och Newcastle extra intressant är förstås att lagen ligger 5:a (läs: Newcastle) respektive 6:a (läs: West Ham) i Premier League. En annan viktig sak som med största sannolikhet blir den direkt avgörande faktorn är managern Alan Pardews överdrivna mani och näst intill barnsliga förtjusning för köttbullar.
Mer om Pardew och köttbullar strax. Vid skrivandes stund är ej lördagens matcher på Viasatfotboll och Viasatsport utsatta. Lördagens enda toppmatch klockan 16.00 är den mellan seriesexan West Ham som tar emot seriefemman Newcastle. Men tittar man närmar på omgångens 16.00 matcher för lördagen så ser den insatta att formsvaga Liverpool på 12:e plats tar emot formsvaga Stoke på 11:e plats och så har vi Manchester United som tar emot ett Hull, som för stunden faller fritt i tabellen, i vad som på förhand känns som en tämligen ojämn kamp. Men traditionens makt är stor och Viasat studions kunskap oändlig. De tre vise männen? (Redaktions anmärkning är att nu finns matcherna klara för lördag och det är de två matcherna ovan beskrivna, tyvärr inte vår match).
Mer om Pardew och köttbullar strax. Vet inte hur många som bevittnade programledaren "Olle" med experterna "Rit-Åla" och "Pättsson" i studion i söndags då Crystal Palace tog emot Liverpool, på förhand förkunnades att Liverpool ställde upp med ett B-lag p.g.a. Sturridge, Henderson och Balotellis frånvaro.... Ersättarna bestod av Lambert, Lallana (två engelska landslagsmän) och Joe Allen (Brendan Rodgers egen favoritspelare som han handplockade då han lämnade Swansea för Pool). Slutsatsen de tre vise männen drog var att ingen Palacespelare skulle platsa i Liverpool. Efter matchen frågade jag mig om någon Liverpoolspelare skulle platsa i Warnocks Eagles?
Lady Boleyn menade att Hammers vunnit FA-cupfinalen 2006 utan Pardews köttbullssmörgåsar i halvtid. Locket lades på den gången. Men det ryktas att den gode Pardew fortfarande håller på och trugar i sina spelare köttbullssmörgåsar, speciellt på långa bortaresor. Märk väl att West Ham borta är en av skatornas längsta bortaresor. Endast Southampton är längre. Risken finns att Newcastles franska fotbollsmusketörer kommer ut runda och trinda för spel på Boleyn Ground på lördag. Faktum är att jag i yngre dagar övernattat på Newcastles tågstation och är ganska välvilligt inställd till staden ifråga. Även laget och dess passionerade supportrar får godkänt i min bok. Även om risken finns att just dessa anhängare kräver sin köttbullsfrälste managers avgång ånyo runt klockan 18.00 på lördag efter den förutspådda brakförlusten på Boleyn Ground.
HAMMERS HISTORIK del 146
>>>"He´s sucha likeable fellow...."<<<
Sagt av West Hams manager Syd King om "Happy Jack" inför
"The White Horse Final" (FA-cupfinalen mot Bolton 1923)
Redan för snart 40 år sedan såg jag Bristol City spela live. Det som förvånade mig var den ständiga kommunikationen på planen. Spelarna kommunicerade och pekade. Vissa formligen vrålade. Andra gick fram och viskade i örat på sin medspelare. Det var fascinerande att följa, att ta del av. När började kommunikationen på planen? Och vem började kommunikationen överhuvudtaget inom fotbollen?
Föga förvånande visade det sig vara West Ham som åter ledde tåget i utvecklingen av kommunikationen spelare emellan på fotbollsplanen. Pionjären i fråga bar namnet Jack "Happy Jack" Mackesy. 1910 fick Happy Jack kontrakt med Hammers. Syd King hade aldrig förr upplevt en spelare som hela tiden, oavbrutet lät: "I´m over here" och "Give the ball to me" och "I´m over here now" och "Let me take over,let me take the leather, alright" o.s.v.
Happy Jack Mackesy ville hela tiden ha bollen. Syd King och Charlie Paynter i tränarstaben visste inte riktigt vad de skulle ta sig till med Happy Jack? Till slut fick Happy Jack ändå debutera i Claret and Blue. "Give the ball to me," sa Happy Jack vid avsparken. Motståndare var Swindon och West Ham hade bortamatch våren 1912. Happy Jack fick bollen och satte högsta fart mot motståndarmålet och sköt bollen i mål. Stort jubel utbröt i Hammerslägret.
Happy Jack som hade positionen inside-forward i laget ville ha bollen hela tiden. West Hams manager Syd King öste beröm över Happy Jack i halvtid. Varken Paynter eller King hade tidigare sett en spelare som var hungrigare efter att inneha bollen. Dessvärre var Happy Jack ovan vid sidbyten, vilket tyvärr resulterade i att Happy Jack gjorde mål i samma målställning som i första halvlek och därmed kvitterade matchen till 1-1. Stärkta av det aningen märkliga självmålet ökade Swindon trycket och vann till slut matchen med 3-1.
Happy Jack spelade endast ett fåtal matcher innan Första världskriget bröt ut. Men Happy Jack hade turen att bli hemförlovad och kom att representera Hammers desto flitigare i the war-time games som spelades mellan 1915 och 1918. Mest minnesvärda matchen i Happy Jacks karriär kom mot Gunners den 25 december 1915. Man uppskattade att Happy Jack på egen hand hade ett bollinnehav på inte mindre än 76 % ! West Hams innehav av bollen uppskattades till 14 % och Arsenals till 10 %. West Ham gav sina supportrar den bästa av julklappar och vann över Arsenal med hela 8-2. Happy Jack noterades för fyra assist.
Första världskriget kom till sin ända. Och Happy Jacks speltid minskade således drastiskt. Happy Jack spelade våren 1923 i de fyra sista matcherna som ledde fram till FA-cupfinalen mot Bolton. Sista matchen innan den ärofyllda finalen på Wembley var en bortamatch uppe i Nottingham mot Notts County. West Ham åkte upp med gott självförtroende, man hade tre raka vinster och 10-1 i målskillnad. Hammers hade gjort livet surt för både Fulham och Crystal Palace via tämligen lätta derbysegrar. Men mot de svartvita tog det tvärstopp. Förlustsiffrorna stannade vid bara 0-2, mycket tack vare Edward Huftons många kängururäddningar i West Ham målet.
En timme före FA-cupfinalens avspark tog Syd King Happy Jack åt sidan och meddelade att Billy (läs: William Brown) skulle starta matchen. Happy Jack tog det väldigt hårt. Men bet ihop och stöttade laget från läktaren. Detta blev också slutet på Happy Jacks 13 år i Hammers. Inte den största spelaren West Ham supportrarna fått se, men definitivt den pratgladaste. Spelaren som alltid ville ha bollen, hela hela tiden. Spelaren som startade kommunikationen på fotbollsplanen: Happy Jack. Jack Mackesy spelade 20 matcher för Hammers i ligan och gjorde 2 mål, men det var framförallt krigssäsongerna 1915/16 och 1916/17 som Happy Jack var riktigt "het" och dundrade in 10 baljor på 33 matcher.
Leif Thomas
