HAMMERS HISTORIK del 171-175
Leif Thomas fortsätter att leverera trevliga historier från världen runt omkring West Ham. Han blandar sina alster med dikt, fantasi och verklig historia. Mycket nöje med din läsning och stort tack till Leif Thomas för hans underhållande alster från West Ham Redaktionen. 171 Kommer dörren öppnas igen under Bilic? 172 Det stora Tågrånet. 173 "Flugan i soppan". 174 Frågestund. 175 Borta mot Liverpool.
HAMMERS HISTORIK del 175
1963 vann West Ham senast på Anfield mot Liverpool. 2-1 slutade matchen. För alla historiskt intresserade Hammers supportrar klingar både motståndet och resultatet bekant. För den historiskt sett mest imponerande bortaseger någonsin i West Hams ärorika historia inträffade just på nämnda Anfield och mot just Liverpool, laget som redan då - 1954 kallades för Reds. Den 4:e september 1954 samlades Hammers på Cassettari´s Café i östra London för tidig avfärd mot Liverpool. Jimmy Andrews, West Hams skotske back, påtalade det faktum att både målvakt och manager saknades. Harry Kinsell, Hammers lagkapten, lugnade övriga med att managern Ted "The Phantom" Fenton skulle själv på egen hand köra upp till Liverpool. Men målvakt, då?
Ernie Gregorys skada var värre än befarat och den stirrige doktorn hade chockat manager Fenton med att Ernie med största sannolikhet skulle få stå över hela säsongen 1954/55 på grund av sin skada. Ted "The Phantom" Fenton befann sig den 4:e september som så många gånger förr vid hattfabriken i Luton. Därifrån telefonerade Fenton George "Trinity" Taylor. "Trinity" fick besked om att han skulle ögonaböj bege sig till Cassettari´s Café och ansluta till A-truppen. George Taylor var ingalunda ny i gamet. Faktum var att "Trinity" hade varit back-up under lång tid i klubben bakom förstemålvakten Ernie Gregory. Med 231 matcher mellan stolparna i reservlaget var "Trinity" vad man skulle kunna kalla - rätt så rutinerad. George Taylor var en kvarleva från förre managern Charlie Paynters era. Paynter hade fått George "Trinity" Taylor att skriva på redan 1938. Det fanns dock en anledning till att målvakten som tillhört klubben i 16 år inte särskilt ofta fått ställa sig mellan stolparna. Omständigare och saktfärdigare målvakt fick man leta efter.
Ted "The Phantom" Fenton tyckte om att bila allena, då fick den hattfixerade managern tid att i lugn och ro lägga upp taktiken. Dagen till ära hade Fenton beslutat att West Hams spelare skulle bära sorgband för att hedra nyligen bortgångne George Kay. West Hams lagkapten från The White Horse Final 1923 hade sorgligt gått ur tiden. George Kay hade innan sin sjukdomstid varit manager i just Liverpool. Under George Kays ledning vann Liverpool ligaguldet säsongen 1946/47 - den första säsongen att spelas efter Andra världskriget. West Ham satte tonen direkt, faktiskt redan innan matchen, då Harry Kinsell sin vana trogen ville rusha ut på planen. Men eftersom Anfields spelargång var så trång sprang Kinsell omkull inte mindre än fyra spelare i Pool. Redan där skapades ett psykologiskt övertag. Fenton lyfte på hatten och hälsade på sin motsvarighet i Liverpool, som vid tidpunkten var Don Welsh. Liverpool bar inga sorgband och deras manager Don Welsh frågade Fenton varför West Ham hade elva lagkaptener? Fenton hade svårt för män utan hatt. Welsh hade ingen hatt. Den där gynnaren skulle inte känna igen stil ens om han snubblade över lite elegans, hördes Fenton muttra torrt.
Herregud! Fenton fick en chock då han såg att "Trinity" satt lutad mot ena stolpen. Fenton ropade åt Malcolm Allison att hålla bollen borta från det egna målområdet. Fenton hade för säkerhets skull satt Andy Malcolm att punktmarkera målfarlige John Evans i Liverpoolanfallet. Plötsligt kom John Bond ångandes med stora kliv ändes högerkanten. Nere vid hörnflaggan skickade Bond in ett inlägg som fann Harry "Homely Hammer" Hoopers panna och laget i Claret and Blue tog en tidig ledning. Strax därpå fumlade Liverpools klantskalle nummer ett Frank Lock med bollen och Dave Sexton avväpnade lätt den hjulbenta Charlie Ashcroft i Poolmålet genom att enkelt slå en tunnel och vips stod det 2-0 till Hammers. Liverpoolpubliken var lika tyst som den alltid varit. John Evans i det närmaste slutade spela då han stördes av att hela tiden vara förföljd av skuggexperten Andy Malcolm.
Dave Sexton skulle säsongen 1954/55 stå för 12 mål, "Homely Harry" skulle dock vara ett mål värre med 11 fullträffar i ligaspelet och 2 baljor i FA-Cupen och totalt således 13 strutar. Bäst i klubben blev förstås Johnny Dick med sammanlagt 26 mål. Det var under säsongen 1954/55 som "Johnny D" la grunden för och fick med rätta titeln skyttekung. Som bekant tillverkade "Johnny D" inte mindre än 166 mål under sin karriär i Hammers. Dock blev det inget mål mot Liverpool den 4:e september 1954. I halvtid fick "Trinity" en uppsträckning av Fenton. Inte tusan kunde Hammers ha en målvakt som satt som hösäck vid ena stolpen - ENGAGERA DIG KARL! hördes Fenton vråla i örat på veteranmålvakten. Ken Brown, John Bond och Malcolm Musgrove bildade en triangel på mittplanen och lät bollen vandra som på ett snöre mellan spelarna. Liverpools upplaga lyckades sällan få fatt i bollen. Det var först i den 76:e matchminuten som forwarden Eric Anderson ryckte sig loss från sin bevakare Malcolm "Mal" Allison och avlossade ett fräsande distansskott. "Trinity" gjorde sig ingen brådska att fånga bollen. Istället la sig den saktfärdige målvaktsreserven på mållinjen. Bollen tog i magtrakten på "Trinity" och studsade ut i straffområdet till den ettrige mittfältaren Jimmy Payne i rött som enkelt kunde slå returen i mål. Liverpool hade sent om sider reducerat.
Som tur var fick inte Liverpool till några flera målchanser under återstoden av matchtiden. Två poäng var bärgade och resultatet 2-1 till Hammers på självaste Anfield var minsann en fjäder i hatten för en stolt Ted "The Phantom" Fenton. I omklädningsrummet dök en oväntad gratulant upp i form av Dave Sextons fader. Archibald Sexton var vida känd. En äkta boxningslegend. "Archie" Sexton hade den 22:a augusti 1933 klivit in i ringen mot Jock McAvoy i tidernas titelfajt. Att "Archie" tillslut fick se sig besegrad via en teknisk knockout spelade mindre roll. "Archie" Sexton blev folkets hjälte. Detta späddes på ytterligare då "Archie" Sexton under en bombraid 1944 räddade en kvinna som fastnat i en av byggnaderna som bombades. "Archie" Sexton inbjöds senare till Buckingham Palace där han tilldelades tapperhetsmedalj för sitt osjälviska handlande. Lika glad och stolt som Fenton blev över besöket av boxningslegenden lika oroad och nedstämd blev Fenton då synen av en gäspande George Taylor mötte honom.
George "Trinity" Taylor skulle komma att stå i målet hela säsongen 1954/55. Tack och lov hade West Ham ett slagfärdigt lag som slutade på plats 8 i tabellen. Men hopplöse "Trinity" skulle ändå lyckas släppa in 70 billiga mål bakåt. Kanske var det tack vare detta faktum som Hammers under Fenton kom att spela en minst sagt våghalsigt offensiv fotboll som aldrig tidigare skådats. Men kvällen den 4:e september samlades laget för kalas på Cassettari´s Café intill Barking Road. Som vanligt höll Malcolm "Mal" Allison låda och dennes bullrande skrattsalvor överröstade alla andras. Ted "The Phantom" Fenton stod och myste i ett hörn. "Mal", Jimmy Andrews, Dave Sexton, Andy Malcolm, Johnny Dick, Ken Brown, "Homely Hammer" Hooper, John Bond, Musgrove, Frankie O´Farrell - ja, till och med äldre spelare som Harry Kinsell och George "Trinity" Taylor var alla unga män 1954. De flesta av dem skulle gå en lysande framtid till mötes. Det var Fenton övertygad om. Fenton var stolt över sina grabbar den kvällen.
HAMMERS HISTORIK del 174
Signaturen MILLE WALLKROOK har kontaktat Det Historiska Fakultetet angående West Ham. Naturligtvis besvaras frågorna. Fattas bara annat. Låt oss begynna med första frågan.
Fråga 1) Amos Nasha, vem är det?
Leif Thomas: "Amos Nasha är en mittfältare från de egna leden, det vill säga ungdomsakademin, och Amos kan ses som en allrounder, det vill säga han kan spela på flera olika positioner, vidare så fyller Amos tjugo år i september."
Fråga 2) Amos är det knäppaste namnet jag har hört! Finns det flera som hetat Amos i West Hams historia? Och vilket är det knäppaste namnet i West Hams historia?
Leif Thomas: "Amos är inget ovanligt namn i Storbritannien. Det finns ingen spelare som hetat Amos tidigare i West Ham. De två mest udda förnamnen som förekommit är utan tvivel ALMERIC och TUDOR. Almeric Hall ansågs som en lurig spelare och hade en position som i nutid kan beskrivas som släpande forward. Almeric Hall kom till Hammers efter Andra världskriget. Närmare bestämt i december 1945 och spelade totalt 56 matcher i Claret & Blue fram till 1949. Almeric Hall var då 36 år gammal och hade producerat 14 mål. Tudor Martin var Walesaren som arbetade i kolgruva innan han blev proffs. Som de flesta vet chockade Tudor Martin alla med sitt förbluffade hattrick borta mot Newcastle den nionde september 1936. Trots Tudors bedrift förlorade Hammers matchen (3-5). Tudor Martin avled i Newport 1979 vid en ålder av 75 år."
Fråga 3) Andy Carroll känner ju alla till.... Men har det funnits någon Carroll i West Ham längre tillbaka i tiden?
Leif Thomas: "Självklart har det funnits en Carroll tidigare i West Hams historia. Det var Johnny Carroll som West Hams lätt förvirrade manager Charlie Paynter köpte till klubben 1948 från Limerick. Irländaren Carroll hade få likheter med den nutida Carroll. Johnny Carroll spelade endast 5 matcher och trots sin centerforwards position var irländaren aldrig i närheten av att struta."
Fråga 4) Var någonstans spelar Modibo Maiga fotboll? Inte i West Ham väl?
Leif Thomas: "Jovisst. Resebyråtjänstemannen är kvar i Hammers, jippi!"
Fråga 5) Reece Burke och Reece Oxford. Har West Ham två tjejer i herrtruppen?
Leif Thomas: "Om Reece stavas Reese, som i skådespelerskan Reese Witherspoons namn, så är det ett tjejnamn. Däremot Reece är ett killnamn. Således har West Ham inga tjejer i herrtruppen. Däremot har West Ham även ett damlag. Där spelar tjejerna."
Fråga 6) Är det sant att Upton Park blev bombat av nazisterna under Andra världskriget?
Leif Thomas: "Det är sant att BOLEYN GROUND blev bombat under Andra världskriget."
Fråga 7) Är Kevin Nolan släkt med Big Sam?
Leif Thomas: "Nej. Inte vad jag vet i alla fall."
Fråga 8) Är det sant att Andy Carroll älskar blommor? Och i så fall vilken är Andy Carrolls favoritblomma?
Leif Thomas: "Det är sant. Andy the Giants favoritblomma är en vildblomma som bär namnet Wild Carrot. Vildblomman Wild Carrots växer vanligtvis i ogästvänlig terräng i närheten av kustlandskap."
Fråga 9) Vem har spelat flest matcher i West Ham genom tiderna? Min gissning är James Collins - är det rätt?
Leif Thomas: "Nej din gissning är aningen fel. Det är Billy Bonds som spelat flest matcher i West Ham genom tiderna. Bonds matcher fördelade på 663 ligaframträdanden, 48 FA-Cupmatcher, 67 Ligacupmatcher och slutligen 15 matcher i cupspelet ute i Europa och detta leder fram till totalt 793 framträdanden i Claret & Blue. Därtill kan läggas att Bonzo spelade två Testimonialmatcher för egen del, vilket är unikt, men även ställde upp och spelade i andras Testimonialmatcher."
Fråga 10) Vilket lag har de snyggaste respektive fulaste färgerna i Premier League?
Leif Thomas: "Snyggast är West Hams. Fulast är Tottenhams."
HAMMERS HISTORIK del 173
EN FLUGA I SOPPAN. Året var 1925. West Ham gjorde visit i spanska provinsen Galicia, för att där möta Celta Vigo i en vänskapsmatch. På den här tiden spelade Celta Vigo i sina röda tröjor, svarta byxor och blå strumpor. Som bekant ändrade Celta Vigo sina färger senare för att passa ihop med den himmelsblå provinsflaggan. Hemmaplan var inte som idag Balaidos utan Campo de Coia. Balaidos invigdes först 1928. Dags således för en liten tidsresa till sensommaren 1925.
West Hams lag leddes av managern Syd King och dennes evige assistent Charlie Paynter. King var för övrigt West Hams förste riktige manager. Spanjorerna hade låtit trycka upp reklamblad inför vänskapsmatchen. West Ham presenterades som The Castle. Under de båda klubbnamnen stod det att det var skyttekungen Victor Watson mot Celtas målvaktsfantom Isidro. Matchen i matchen så att säga. Nu skulle det visa sig att Victor Watson, lagkaptenen George Kay och gentlemannen Jimmy Ruffell inte var med på resan. Dessa hade beviljats extra långt sommarlov.
West Ham checkade in på flotta lyxhotellet Hotel Moderno i Vigo. Syd King och Charlie Paynter hade knappt hunnit sätta sig i baren innan Celta Vigos manager dök upp i form av den nordengelska gentlemannen Francis Cuggy - Cuggy med ett förflutet som spelare i Sunderland - hälsade artigt på sina landsmän från East End genom att alla tre herrarna lyfte sina halmhattar till väders. Cuggy var lyrisk att äntligen få tala sitt modersmål, dricka sherry och snacka lite goja rent allmänt. Syd King berättade att tre av lagets tongivande spelare inte skulle medverka. Cuggy lät King och Paynter ta del av att Celta Vigo var ett defensivt lag av rang.
På matchdagen åt hela laget en lättare måltid bestående av Galicia provinsens hemliga recept på soppa, samt dagsfärskt mjukt bakat spanskt lantbröd. Det hela var himmelskt, soppan smakade av både fläder och fisk. Men plötsligt for Syd King upp. Det var en fluga i soppan! Minsann låg det inte en död fluga och skvalpade runt i soppskålen hos managern för det stora lilla laget från östra London. Till råga på allt så öppnade sig himlen. Skyfallen över provinsen Galicia kunde pågå i timtal. Vad skulle då komma att ske med fotbollsplanen?
En fluga ska inte vara i soppskålen, ett blötlagt Campo de Coia, våra bästa spelare kvar hemma i England på badsemester i Brighton.... Idéerna snurrade i Kings huvud. En fluga ska inte vara i soppan, en fluga ska definitivt inte vara i soppan, inte ens i Spanien. King kallade samman spelartruppen. En av spelarna skulle få agera "fluga" i matchen mot Celta Vigo. King informerade nye Robert Weale att denne skulle få debutera. Vidare så skulle gjutne förstemålvakten Edward Hufton vilas. Istället skulle David Baillie få chansen mellan stolparna. För ingen kunde hantera bollarna på en våt matta som Dave.
"Flugan" var utsedd. Denne skulle således dyka upp där motståndarna minst anade det. Precis som flugan i soppan. West Ham skulle bjuda spanjorerna på en obehaglig överraskning. Campo de Coia var knökfullt, utsålt, lapp på luckan. Lagkaptenerna hälsade på varandra. Pinilla i Celta Vigo och den tillfällige kaptenen i Hammers för dagen Hebden. Jack Hebden var Kings favoritspelare; alla uppspelen började med att fotbollen rullades ut till Jack Hebden på högerbacksplatsen sedan följde det tidstypiska raka uppspelet. Assistkungen Thomas Yews jagade ifatt bollen och slog ett tidigt inlägg mot Watsons ersättare för dagen som var William Williams, denne missade dock bollen.
Bollen hamnade då istället hos Billy Moore som smugit in från vänsterkanten, denne tog ned bollen och sköt i finten, bollen träffade stolpens utsida. Isidro i Celta Vigo målet rörde sig inte ur fläcken. Det var vad spanjorerna kallade för "målvaktsöga". Långa stunder höll den långe men ack så sävliga Stanley Earle i bollen. Ivrigt påpassad av ettriga vesslor som Pombo och Gonzalez i hemmalaget. Samma visa då Jim Barrett fick bollen. Med ryggen mot motståndarna täckte Barrett senior bollen på ett helt förträffligt vis. Klockan tickade. I halvtid stod det 0-0.
Publiken var ändå i extas. Att få se sina hemmahjältar spela jämnt med detta The Castle – med allehanda världsstjärnor utmynnade i att applåderna mullrade då de båda lagen gick in till halvtidsvila. Syd King påminde spelarna om "flugan i soppan" - och det blev dags att återupptaga halvlek nummer två. Hammers stod för grannlåten även i andra halvleken, men Celta Vigo med fantommålvakten Isidro höll alltjämt nollan då bara fem minuter återstod av matchen. Salvador i hemmalaget bemödade sig med en allt annat än snillrik rensning. Då fick laget i Claret and Blue en hörna.
Unge William Williams drog sig bort från straffområdet, likaså gjorde Jim Barrett, den långe Earle samt Jack Hebden (som ändå aldrig sköt några baljor) - varpå inte mindre än sju Celta Vigo spelare följde efter dessa. De anade farhågor om någon variant. Man mot man markering. Utom på "Stan the Man" Earle som mätte högst på hela planen, inte mindre än fyra man omringade West Ham spelare som då Jimmy "Lottie" Collins slog hörnan var nästan uppe vid mittcirkeln. "Flugan" dök då helt omarkerad upp i bortre delen av straffområdet och kunde brösta in bollen. Sidney "Sticks" Bishop avgjorde således vänskapsmatchen.
Efteråt skrattade Francis Cuggy gott åt det hela trots förlusten. Tänk att Syd King hade överlistat det så defensivt skickliga laget från Vigo. Inte illa. Även om det bara var en försäsongsmatch i vänskapens tecken. Paynter kunde inte förstå vad flugan i soppan på hotellet hade med segern att göra. Det skulle ta flera år för den gode Charlie Paynter att fatta galoppen. Faktum var att då Paynter till slut förstod det hela hade mannen, myten själv gått och blivit manager för West Ham.
Sydney King gjorde 1925 till uppfinningarnas år. Inte nog med "flugan i soppan" taktiken, utan King uppfann av bara farten vattenpistolen också innan året var till ända. 1925 fanns inte plast, istället använde King lättmetall, vilket visade sig genialiskt, Kings uppfinning lämpade sig väl för barn som ville ha ett oskyldigt vattenkrig, men även så för vuxna människor som istället för vatten valde att hälla maltwhisky i vattenpistolen och ha ett seriöst vattenkrig.
Fakta: William Williams blev 1921 den yngste någonsin att bli professionell fotbollsspelare då denne blott 15 år gammal skrev på för West Ham United.
Fakta: Att hälla maltwhisky i vattenpistoler av plast fungerar aldrig. Vattenpistolerna smälter nämligen och maltwhiskyn smakar urk. Hellre då en fluga i soppan.
HAMMERS HISTORIK del 172
Efter att Ted "The Phantom" Fenton tagit West Ham tillbaka till gräddhyllan av engelsk ligafotboll 1958 och gjort sig ett namn som samlare av hattar; och inte minst satt ett omöjligt rekord.... Under sina elva år som manager för laget i Claret and Blue noterades Hammers för NOLL bakåtpassningar till egen målvakt. Den offensiva fotbollens grundare (läs: Fenton) drog sig på oklara grunder ur toppfotbollen 1961 för att aldrig återvända. Att samla på hattar och på senare år spela golf blev den förre West Hamspelaren och legendariske managerns gebit.
1961 tillträdde Ronald "Big Ron" Greenwood, även "Big Ron" samlare. Samlare på idolkort av fotbollsspelare i just West Ham. Idolkorten fanns att få i cigarettpaketen förr i världen. Greenwood hade i sin ägo idolkort på gamle lagkaptenen från 1920-talet George Kay, skyttekungen Victor Watson, T.P. Yews - han med pianot i omklädningsrummet, Stanley Earle, flintskallige Tommy Randall, Brian Moore, James Ruffell, Jim Barrett, Fred Blackburn, Len Goulden, Gerry Gazzard, Joe Cockroft, Arthur Edward Hufton och många många flera.
West Ham United har alltid varit så mycket mera än bara en fotbollsklubb. Klubben med de snygga färgerna och den sköna attityden har burit fanan - eller snarare hammarna – högt genom svåra tider. West Ham är den unika klubben som aldrig lät sig skrämmas av supernazisten Hitlers bombräder över fantastiskt praktfulla hemmaarenan Boleyn Ground. West Ham slog spiken i kistan genom att besegra "Den konstnärlige österrikarens" (Adolf Hitlers smeknamn) favoritlag 1860 ifrån München i Cupvinnarcupfinalen 1965 med segersiffrorna 2-0. Året efter vann Hammers VM guld.
Att vara manager för West Ham United, den stora lilla klubben ifrån östra London, skulle inte alltid vara så lätt. Det kom "Big Ron" Greenwood att få erfara redan efter två år. Det var i säsongsupptakten i augusti 1963 som helvetet brakade lös. Närmare bestämt den 8:e augusti. Då inträffade Det Stora Tågrånet. En händelse som lamslog men också fascinerade en hel värld. Rånet av posttåget på sträckan Glasgow till London var det största och mest spektakulära som hänt dittills. Genast började Fleet Street (Englands ledande tidningar) att spekulera: kunde West Ham vara inblandat? Var det "Big Ron" Greenwood som hade planerat Det Stora Tågrånet?
En fotograf hade på bild några dagar innan tågrånet fångat Greenwood som skakar hand med en man i publiken innan en träningsmatch. Mannen som Greenwood skakade hand med visar sig vara "Buster" Edwards - en av ledarna i rånarligan. Greenwood trodde inte sina öron. Och förklarade att det fanns alltid publik som ville skaka hand med honom före matcherna. West Hams publik får inte alltid de resultat de förtjänar och det minsta jag som företrädare för klubben kan göra är att skaka hand med de som vill det. Vidare förklarade Greenwood att han inte gärna kunde säga Stopp! till alla han skakade hand med och fråga dessa om de hade ett skumt förflutet. Nonsens! fnyste Greenwood till Fleet Street.
För Greenwood var saken ur världen. Då kom nästa bomb. Fleet Street menade att allt pekade på att Ronald Greenwood var inblandad. Det Stora Tågrånets ledarfigurer var nämligen Ronald "Buster" Edwards och Ronald "Ronnie" Biggs; bägge med samma förnamn som Greenwood själv, Ronald. "Big Ron" baxnade. Men det skulle bli värre. Dels hade ju Greenwood fångats på bild med "Buster" och när det sedan visade sig att "Ronnie" Biggs varit snickaren Greenwood anlitat för att bygga sin veranda två år tidigare var allt glasklart i skvallerpressens ögon. "Fleet Street är dummare än tåget. Jag skakar hand med alla som vill. Därmed basta!" röt Greenwood till svar.
Kanske var det dessa störande element som gjorde att "Big Ron" knöt näven och i stora drag iscensatte sin masterplan. Greenwood hade vid tidpunkten några av Storbritanniens mest lovande spelare till sitt förfogande och i slutet av säsongen 1963/64 kom också utdelningen. West Ham tog sig till FA-Cupfinalen 1964. Och där besegrades Preston North End med 3-2 i en rafflande batalj. Greenwood hade fått sin revansch och Fleet Street fick krypa till korset. Ronald Greenwood fortsatte som manager för West Ham fram till 1974. Tre år senare kom förfrågan om Greenwood kunde tänka sig att bli förbundskapten för England. Greenwood svarade ja, och resten är historia.
Nutid. Juli 2015. Många har oroat sig för vad som händer nu då Samuel "Big Sam" Allardyce försvinner och tidigare spelaren i West Ham Slaven Bilic tar över. Precis som sina föregångare Ted "The Phantom" Fenton (hattsamlare) och Ronald "Big Ron" Greenwood (idolkortsamlare) så är även Slaven "Slava" Bilic en ihärdig samlare av sällsynta frimärken från Paraguay. Men att det skulle räcka som garanti är förstås inte helt säkert. Därför surrade Det Historiska Fakultetet med vår försvarsklippa James Tomkins om saken för några dagar sedan. Tomkins gav lugnande besked och lät hälsa: "Have no fear, my little doll is here."
HAMMERS HISTORIK del 171
Den 24 februari 1993 STÄNGDE BOBBY MOORE DÖRREN TILL EN FÖRTROLLAD EPOK i West Hams historia i och med sin alldeles förtidiga bortgång. "Mooro" blev bara 51 år. Nyckeln till dörren som stängdes och låstes slängdes ofrivilligt bort. De flesta kring Hammers stod lamslagna och handlingsförlamade. Det tog ett år innan Bobby Moore kom att hyllas av klubben som han så starkt förknippades med. West Ham var ur kurs.
>>>Bless us! Bless us and save us! We´ve lost the way.<<<
-Edward Morgan Forster
E.M. Forster skrev följande rad redan 1908. Men betydelsen i orden stämde förvånansvärt väl in på West Ham United. Tyvärr. Efter Bobby Moores bortgång hamnade klubben i ett vakuum som övergick i en dvala. West Ham var verkligen ur kurs. West Hams störste genom tiderna var inte bara en klubblegend utan hela nationens nationalhjälte. Alla sörjde Bobby Moore. Ty ingen fotbollsspelare har varit mer älskad och respekterad.
En ung Bobby Moore hade imponerat på Malcolm "Mal" Allison som var den spelaren som höll i West Hams träningar på tisdagar och torsdagar i 1950-talets mitt, då West Hams manager Ted "The Phantom" Fenton gjorde sina berömda utflykter till hattfabriken i Luton, där den visionära managern flanerade mellan hatthyllorna likt ett forntida väsen på jakt efter mogna hallon. Eller hattar. Många hävdar att Fentons styrka var förmågan att se talanger bakom varje buske.
Fakta: Bobby Moore debuterade som 17-åring i West Hams A-lag den 8 september 1958 i en 3-2 viktoria över Manchester United.
Varför var West Ham där de var 1993? Vi får blicka tillbaka i tiden, ända tillbaka till Fentons efterträdare: Ronald "Big Ron" Greenwood som förädlade och utvecklade alla talangerna "The Phantom" hittade och "Mal" tränade upp. 1960-talet såg West Ham bli det storlag som så många supportrar drömt om. I takt med att Greenwood snurrade på sin silverring vann West Ham FA-Cupen 1964, Cupvinnarcupen 1965 och avslutade trilogin med att vinna VM guldet på hemmaplan 1966. Geoff Hurst gjorde hattrick i finalen som England vann med 4-2 över Västtyskland. Martin Peters bidrog med ett mål och Bobby Moore skötte försvarsarbetet förtjänstfullt och fick som lagkapten höja bucklan inför en minst sagt stolt hemmanation. En fantastisk triumf med tanke på det lag som t.ex. Brasilien förfogade över (brassarna vann VM guldet 1958, 1962 och 1970).
Skämtsamt har det sedan den sommardagen 1966 hetat att West Ham är det enda klubblaget som vunnit VM guld. Inte sedan 1923 hade West Ham förlorat en FA-Cupfinal; 2006 efter tre FA-Cuptitlar (1964, 1975 och 1980) var Hammers åter i final. Uppblåsta Liverpool stod för motståndet. 2006 blev ett katastrofernas år. Hur Liverpool lyckades vinna finalen står skrivet i stjärnorna. Sir Trevor Brooking förklarade det hela på följande vis: "Att spela en FA-Cupfinal på Millennium Stadium i Cardiff är lika fånigt som att pinka i motvind."
Klubbens två mest ikoniska managers slapp uppleva finalförlusten. Greenwood somnade in av hög ålder den 9 februari 2006. Inte långt därefter gick John "The Loyal" Lyall bort i sviterna av cancer den 18 april 2006. Under sommaren ersattes Alan Pardew som manager av den erkänt alltid så klubblojala Alan Curbishley. Innan året var slut avgick Alan Curbishley och konstaterade torrt: "Det hände saker som jag som manager fick veta i andrahand." Många både kända och okända supportrar i Claret and Blue insåg att det fanns fog för oro. West Ham var ur kurs.
Redan i det tidiga 1980-talet under hemliga samtal som förts mellan Sir Adrian Boult, Ron Greenwood - då förbundskapten för England, och John Lyall - då manager för West Ham, hade Sir Adrian varnat för syndromet kallat "The Rotherhithe Effect" och allvarsamt uttalat: "Bubbles will burst". Efter det att Bobby Moore så olyckligt och tragiskt stängt dörren, uppkom ytterligare bevis på att klubben var ur kurs, inte mådde som den skulle, då klubblegenden Billy "Bonzo" Bonds chockartat hoppade av som manager i upptakten av säsongen 1994/95.
I ett försök att gjuta olja på vågorna uttryckte West Hams överbeskyddare Lady Boleyn följande: "Cézanne med sin unika penselföring målade äpplen i fruktkorgar och lika ofta sin älskade gipsfigur, medan Van Gogh med sina alla fantastiska blommor gjorde oss under stundom vemodiga men mestadels glada, sedan kom Picasso och tog sig stora friheter och skapade kubismen." Efter en konstpaus fortsatte Imogen: "West Ham kommer alltid att erbjuda offensiv fotboll som värmer särskilt väl under kalla vintereftermiddagar." Sedan anställde West Ham Avram Grant som ny manager.
Eländet fortsatte. Tillika sålde vi våra bästa spelare till de större klubbarna. Samtidigt som West Hams ståndpunkt var att vi är en av de stora klubbarna. Ett sorts fotbollens moment 22? Tillslut plockades Samuel "Big Sam" Allardyce in för att få ordning och reda. Utan finesser och med sin ständiga vapendragare Kevin Nolan gjorde Big Sam ett rejält arbete. Under höstsäsongen 2014 bufflade Allardyce upp en sedan februari 1993 stängd dörr. Utan att förstå innehållet bakom den stängda dörren charmade Hammers för några månader en förvånad fotbollsvärld. Tvärtemot Big Sams egen filosofi vaknade klubben och spelade ligans mest positiva och publikvänliga fotboll.
Vägs ände nåddes. Samuel Allardyce lämnar West Ham i ett gott skick, för att vara exakt, inte som något krisande Championship lag utan som ett mittenlag i Premier League. Slaven "Slava" Bilic presenteras som ny manager. Ett år innan flytten från Boleyn Ground - vår hemmaplan sedan 1904 - till Olympiastadion. Bilic spelade tre säsonger i Toffees, men spelade betydligt flera matcher i Hammers under sin enda säsong här. Dessutom gjorde kroaten två mål i Claret and Blue medan det blev noll mål i Evertons blå färger. Bilic är glad att få komma tillbaka, nu som manager. Och med tanke på att Bilic varit manager i bl.a. Besiktas så är det ett bevis på att den förre försvarsspelaren kan hantera både stress och press.
Det faktum att "Slava" Bilic är en samlare av ovanliga frimärken från Paraguay får en att förstå att kroaten är en förnuftig och sansad karl. Minsann, Det Historiska Fakultetet tror att West Ham anställt någon som kan öppna den stängda dörren på glänt, för gott. En manager som inte räds vinna de stora segrarna, en manager med visioner. Det var på tiden! Det har blivit dags att utmana de allra bästa lagen i Premier League. Är det möjligt? Javisst. Hur? För att VI ÄR WEST HAM UNITED från östra London OCH VI BÄR VÅRA FÄRGER MED STOLTHET. Enkelt.
Fakta: West Ham har haft dribblers och målskyttar av rang genom sin historia. "Tiddler", Vic Watson, Geoff Hurst, Brooking, Devonshire, Cottee, McAvennie, Trevor Sinclair, Tevez m.fl. Men West Ham har också haft en tradition av laglojala försvarsspelare som aldrig har varit större än det egna laget: Malcolm "Mal" Allison, Bobby "Mooro" Moore, Billy "Bonzo" Bonds, Alvin "Alv" Martin.... Slaven "Slava" Bilic var även han den typen som spelare. Det finns anledning att andas optimism kring Hammers 2015.
Leif Thomas
