HAMMERS HISTORIK del 186-190
Leif Thomas fortsätter att leverera trevliga historier från världen runt omkring West Ham. Han blandar sina alster med dikt, fantasi och verklig historia. Mycket nöje med din läsning och stort tack till Leif Thomas för hans underhållande alster från West Ham Redaktionen. 186 Bröderna Charles. 187 The Mystery Man. 188 Richard Burton. 189 Radarpar. 190 Martin "Pickie" Peters.
HAMMERS HISTORIK del 190
>>>Oh no, not me
I never lost control
you´re face to face
with the Man Who Sold The World<<<
-David Bowie
Det här ska handla om en spelare som kunde ha varit West Hams störste genom tiderna. Det här ska handla om "Pickie Peters". Passande nog på samma uppslag som sin radarpartner Geoff Hurst i Hammers Hall of Fame. Även invald i English Football Hall of Fame 2006 tillsammans med sin gamla manager Sir Ron Greenwood. "Big Ron" gick ur tiden av hög ålder det året. Men Martin Peters lever och har hälsan. Vad Det Historiska Fakultetet vet i alla fall. "Pickie Peters" lever med sin fru (sedan 52 år) öster om London i grevskapet Essex. Både barnen och barnbarnen är West Ham supportrar.
När detta skrivs (18/3 2016) är det en vecka kvar tills långfredagen infaller. Och det var på långfredagen 1962 som Martin Peters gjorde debut i Hammers förstalag hemma på Boleyn Ground mot Cardiff. Nu hade Martin Peters redan tillbringat tre år i Hammers organisation. Upptäckt redan som 15 åring av legendariske West Ham managern (och hattfantasten) Ted "The Phantom" Fenton (Fenton borde ha tagit patent på den offensiva fotbollen). Martin Peters skulle komma att passa väl in i den av Fenton inslagna vägen vad gällde den offensiva fotbollen, som efterträdaren Greenwood förvaltade med den äran. West Ham United kom att bli den offensiva gladfotbollens otvivelaktiga hemvist. Och har så varit i mer eller mindre 121 år nu.
Martin Peters är den minst omskrivne av de tre VM hjältarna från 1966. Bobby Moore som lagkapten och Geoff Hurst med sitt berömda hattrick i VM finalen mot Västtyskland har det skrivits spaltmeter om genom åren. Men Martin Peters var utan tvekan den mest komplette fotbollsspelaren av de tre celebriteterna. Tittar man noggrannare på Martin Peters målfabrikation i West Ham under de magiska åren i slutet på 1960-talet så går det inte annat än att imponeras. Tio år före sin tid, sa dåvarande engelske förbundskaptenen Sir Alf Ramsey om Martin Peters efter VM guldet 1966 (VM guldet för England 1966 som i folkmun än idag benämns Made In West Ham). West Ham siffror för mittfältaren 1965-66: 17 mål. 1966-67: 16 mål. 1967-68: 18 mål. 1968-69: 24 mål (varav 19 i ligan).
Totalt 100 mål på 364 matcher i Claret and Blue! Inte undra på att Spurs ville locka över "Pickie Peters"! Att West Ham gick med på att sälja Martin Peters till Tottenham framstår än idag som en gåta. Med tanke på hur hårt Greenwood höll i både Bobby Moore och Trevor Brooking när Brian Clough försökte köpa loss dessa till Derby County? Martin Peters hamnade i Spurs, där han förstås också blev legend, och prisskåpet hemma hos "Pickie Peters" utökades under de närmaste åren i det tidiga 1970-talet. Bland alla glänsande pokaler i prisskåpet hemma hos Peters kan väl i all hast nämnas Cupvinnarcuptiteln 1965 med Hammers, VM guldet med England 1966, EM bronset med England 1968, Ligacuptitlar 1971 och 1973 med "Marängerna" (läs: Tottenham), och även en UEFA-cuptitel 1972.
Det blev totalt 67 landskamper för "Pickie Peters" varav 33 som West Ham spelare. 30 år gammal spelade Martin Peters sin sista landskamp. Det blev förlust (0-2) mot Skottland på Hampden Park. Nu ska vi inte älta "Pickie Peters" övergång till Spurs. Nog sagt om det. Alla kan begå misstag. Låt oss istället ta upp en rolig anekdot: i VM finalen 1966 gjorde Martin Peters Englands andra mål (Geoff Hurst stod för ett Hammers hattrick) och fick därmed sitt smeknamn "Pickie Peters".
- Peters do pick his moments to score -
Det bevingade uttrycket ledde fram till "Pickie Peters". Magnifikt. Briljant. När Peters gjorde sitt enda hattrick i West Ham; det skedde i en match mot West Bromwich (4-0), så gjordes Hammers fjärde mål av ingen mindre än en ung odåga vid namn "Arry" Redknapp....
Kanske kunde Martin Peters skåda in i framtiden. Att David Bowie släppte The Man Who Sold The World samma år som Martin Peters övergång till våra konkurrenter Spurs 1970 blev ett faktum kanske bara är en tillfällighet. Ja, naturligtvis måste det vara en tillfällighet. Tack och lov har Martin Peters hjältegloria aldrig hamnat på sned. Utan "Pickie Peters" har alltid varit och är fortfarande en sann gentleman. Med största säkerhet en inspirationskälla för en annan gentleman som idag håller Hammers fana på högsta nivå - Sir Trevor Brooking. Frågan är om inte Martin Peters är den mest komplette fotbollsspelaren som funnits inom världsfotbollen. Dubbelfotad, bra huvudspel, allround, och dessutom målfarlig. På något sätt får man känslan av att sådana spelare bara kan vara Made In West Ham.
HAMMERS HISTORIK del 189
Det Historiska Fakultetet har inte kunnat undgå att West Ham United, denna makalösa fotbollsinstitution, denna stora lilla klubb hemmahörandes i östra London, säsongen 2015/16 faktiskt har tillgång till ligans bästa radarpar: tillika förfogar Hammers således över ligans bästa högerfot - Dimitri Payet och ligans bästa vänsterfot - Aaron Cresswell. Det hade naturligtvis varit unikt om det gällt någon annan klubb i Storbritannien; men inte när det gäller West Ham, ty laget i den snygga färgkombinationend.v.s. Claret and Blue har alltid haft gott om lirare - rentav underhållare av största mått - på fotbollsplanen.
När detta har konstaterats börjar tankarna snurra på alla dessa fenomenala, legendariska radarpar som bjudit på publikfriande spel genom åren. Unik är bara förnamnet på klubben som alltid tycks ha satt den offensiva och njutbara underhållningsfotbollen före allt annat. Många gånger före t.o.m. titlar - ja så är det faktiskt! West Ham United är det tvättäkta United, alltid i fokus, så har det alltid varit och kommer säkerligen att så förbli, det är inget som behöver kläs i silkesvantar och maskeras på något vis. Apropå maskeras.... tänker då på maskeringsförbud i samband med vistelse på läktarplats, nej det skulle inte fungera, tänk på stackars Tottenham, då skulle ju deras publiksiffror halveras....
Tillbaka till radarpar. Hammers förmodligen mest sevärda par härjade likt lustiga saltvattenpirater tillsammans under lång tid (läs: många säsonger) och är båda idag legender i West Ham United. Som sagt, det finns bara ett United. Och det är för att uttrycka sig lika ödmjukt som självklart: West Ham - West Ham United. Radarparet är inget mindre än fotbollsvärldens två elegantaste spelare genom tiderna.... Trevor Brooking och Alan Devonshire - Sir Trevor dök upp redan som 16-åring i juli 1965, medan "Dev" köptes för ynka 5,000 pund 1976. Dessa gentlemen spelade sju säsonger tillsammans. Och det var magi hela vägen. Totalt spelade "Hadleigh" (Brookings smeknamn) sjutton säsonger fördelade på 635 matcher och 102 mål. För "Devs" del blev det fjorton säsonger fördelade på 446 matcher och 32 mål. Men Gud vet hur många assist dessa båda levererade?
Legendariske managern Charlie Paynter sa om Thomas Peace Yews att denne skulle t.o.m. kunna träffa en fluga som satt i centertanken Victor "Vic" Watsons ena ögonbryn på trettiofem meters avstånd. Med Thomas "Tom" Yews till vänster och James "Jimmy" Ruffell till höger var det kanske ingen tillfällighet att Watson blev Hammers genom tiderna bästa målskytt med inte mindre än 326 praktfulla strutar! Detta i sig måste vara ett oslagbart målrekord i klubbens alltjämt pågående historia. Yews och Ruffell hann med en stor dos av målfabrikation själva också! "Tom" Yews nätade 51 gånger under sina tio säsonger i klubben. "Jimmy" Ruffell var än värre och målade 166 gånger under sina sexton säsonger i den finaste av klubbar. Under "Tom" Yews tid i klubben hade West Ham som enda klubb ett piano stående i omklädningsrummet på Boleyn Ground. Thomas Peace Yews spelade ofta ragtime både före och efter matcherna på 1920-talet. Vilket var oerhört uppskattat av både spelare och ledare i klubben.
När det gäller Yews och Ruffells samarbete talades det om en telepatisk förmåga att hitta varandra ute på planen. Även när det gäller Brooking och Devonshire har det ofta talats om en telepatisk förmåga mellan den dribblande vänsteryttern och den utöver det vanliga elegante mittfältaren. Alan Devonshire kunde ha hamnat i Crystal Palace, men avfärdades där som för liten och tunn av Hammers försvarslegend Malcolm Allison, som var manager i Palace vid tidpunkten. Kuriosa i sammanhanget är att Devonshires pappa Les på sin tid spelade just vänsterytter i Crystal Palace. Istället hamnade "Dev" i Hammers som 20-åring. Managern John "The Loyal" Lyall fick tips av sin stab (läs: Eddie Bailey och Charlie Faulkner) om den vindsnabbe och dribblingsskicklige ynglingen som spelade i Isthmian League för amatörlaget Southall. Den som tipsat herrarna Bailey och Faulkner var ingen mindre än förre West Ham managern Ron Greenwood. Samme Greenwood som skulle låta "Dev" landslagsdebutera mot Nordirland 1980, då "Big Ron" axlat manteln som förbundskapten för England.
En annan form av radarpar uppenbarades den sagolika säsongen 1985/86. Här handlade det dock inte så mycket om elegans utan snarare om effektivitet. Den ungdomliga och kortväxta forwardsduon vars samarbete byggde mycket på speed och timing. Både Frank "Super Mac" McAvennie och Tony Cottee var något av "one touch" spelare; "Super Mac" sprang ofta ifrån motståndarnas försvarslinje och retfullt enkelt med ett tillslag placerade in bollen bakom en chanslös keeper medan Cottee var fenomenal långt inne i motståndarnas straffområde. McAvennie var något av en s.k. "en-säsongs-under" medan Cottee senare föll för Evertons omusikaliska locktoner. Och även fastän Cottee återvände till Boleyn Ground blev aldrig magin densamma igen. Men under säsongen 1985/86 tillverkade "Super Mac" 26 ligamål (skotten gjorde 12 mål på de första 11 omgångarna) medan Cottee till slut satte dit 20 ligamål. Aldrig har Hammers varit så nära att ta hem ligaguldet. Återstår att se om herrarna Cresswell och Payet kan ha samma magiska påverkan som ovan nämnda radarpar har haft.
HAMMERS HISTORIK del 188
>>>Those were the days
my friend
we thought they never end<<<
-Mary Hopkin
Daterat: 12/2/2016
Tyckte jag hörde ljudet av kvittrande kanariefåglar? Kanske var det inbillning, kanske har det att göra med att Norwich står som värd för gästande West Ham under lördagen 13/2. Naturligtvis är det så.
Canaries supportrar tjatar fortfarande om 6-3 viktorian över Hammers i december 1908. Det slår mig hastigt att det sista mötet klubbarna emellan på anrika Boleyn Ground slutade 2-2. Det känns aningen vemodigt.
Annat var det 1906 då Hammers tvålade dit Norwich med hela 6-1. Det är fortfarande de största siffrorna klubbarna emellan. Förstod att det fanns de som undrade. Då Canaries vann 1908 spelades matchen på Rosary Road.
Rosary Road kallades passande nog för The Nest, alltså med tanke på att laget i grönt och gult kallas alltjämt för Canaries. West Ham har plusstatistik på Norwich. Som West Ham supporter ser man fram emot nästa helg.
Nästa söndag och mötet i FA-Cupens femte omgång mellan Blackburn Rovers och West Ham United. Det börjar luta åt att vårat kära West Ham tar hem den gamla pokalen. Och jag får springa naken?
Ett löfte är ett löfte. Eftersom mitt brutna nyckelben nu är läkt, och jag ämnar ta plats som "E" d.v.s. End/Eleven i startelvan då mitt cricketlag Burma Old Bhoys uppvisningsspelar i trakterna av Charleroi i Belgien 20-22/5 har jag funnit ett sätt att hålla mitt löfte om att springa naken utan att bli arresterad för förargelseväckande beteende helt enkelt genom att följa cricketens lagar - cricketsporten har inte regler utan lagar – och spritt naken hålla i ett te fat och i en te kopp vilket är fullt tillåtet.
Förutsatt att West Ham vinner FA-Cupen, förstås. De fem senaste matcherna mot Blackburn har slutat oavgjorda. Men även mot Rovers har vi plusstatistik. Vem kan glömma 1-0 triumfen 1940 i War Cup?
Dimitri Payet har imponerat. Vilket lockat till sig stora klubbars intresse. Men nu är ett nytt kontrakt skrivet och Bilic sa redan innan att Payet trivs i klubben och stannar. Tack för det. För det fanns en tid då vi släppte spelare väldigt lättvindligt. Tony Cottee till Everton. Paul Ince till Manchester United. Rio Ferdinand till Leeds. Frank Lampard och Joe Cole till Chelsea. Michael Carrick till Spurs. Carlos Tevez till Manchester United o.s.v.
Bilic resoluta handlande påminner om självaste "Big Ron" Greenwood. 1973 ville Brian Clough köpa Bobby Moore och Trevor Brooking till Derby County. Greenwood svarade vänligt men bestämt nej. Så var det med den saken.
Up the Hammers! Vad betyder det? Själv hade jag ett tygmärke med "Up the Hammers!" fastsytt på jeansjackan 1980-81. Således betyder det att West Ham ska ta sig upp. Helt enkelt ordna uppflyttning till högsta nivå.
Hammers tillbringande tre säsonger i division 2. Spelare som Trevor Brooking, Frank Lampard (den äldre), Billy Bonds och Alan Devonshire stannade samtliga i klubben. Det skulle aldrig ha skett någon annanstans.
Hammers är något unikt. Visst är det så; det enda klubblaget som vunnit VM guld. Bara det! Dessutom varit föregångare gällande den offensiva fotbollens utveckling. Faktiskt den offensiva fotbollens ständiga beskyddare om man så vill.
Hur man än ser på saken så tycks West Ham hela tiden höja sig över mängden av andra klubbar. Vare sig det är sövande tråkiga Arsenal eller intetsägande kvartersklubbar som Stockport, Spurs och Sheffield United så framstår dessa som ytterst tråkiga klubbar.
Man skulle inte ens bli förvånade om Arsene Wenger dök upp iklädd pyjamas med tillhörande nattluva. Sidled, sidled, sidled, szzzzzzzzz.... Även om andra klubbar inte kan lastas alltför mycket för att deras klubbfärger är så oattraktiva, kan vi West Ham supportrar under tiden bara njuta av våra klubbfärger - i claret and blue - och ödmjukt tillstå att vår klubb är speciell. Utan att ta till för stora ord kan vi gott kosta på oss att för en gångs skull blygsamt konstatera: West Ham är legendariska i fotbollsvärlden, något av en välmående institution.
Finns ett bättre sätt att beskriva West Ham annat än att säga det alla redan vet innerst inne: nämligen att vi är bara bäst. Vi är en stor klubb. Hur kan man bättre beskriva det hela. Garanterna, underhållarna, legenderna inom den stora lilla klubben från östra London.
I månadsskiftet februari mars 1982 satt jag på en parkbänk i Hyde Park. En äldre man slog sig ned och tog mig artigt i hand. Mannen såg sliten ut. Mannen bodde sedan många år i Schweiz, men var i London för att följa Wales rugbylandslag som skulle möta England på Twickenham.
Mannen tog fram ett cigarettetui och erbjöd mig en cigarett. En last för livet. Redan under sin barndom på tidiga 1930-talet hade mannen rökt. Ingen visste hur farligt det var på den tiden. Som vuxen gör man ett val. Mannen var mycket belevad. Jag hade sett honom i flera filmer.
Look back in anger; Cleopatra; Iguanans natt; Örnnästet; De vilda gässen. Och han hade varit gift två gånger med världens vackraste kvinna. Mannen berättade att han under många år inte kunde vistas fritt ute. Underbar förmiddag - det är vår i luften, sa han.
Vidare berättade han om att han oftast omgavs av ett stort entourage. Han uppmuntrade mig aldrig ångra något och att läsa Dylan Thomas poesi. Mannen tackade för pratstunden, tog mig åter i hand, och vandrade sin väg. Två och ett halvt år senare var den äldre mannen död.
Har man skakat hand med Richard Burton, så behöver man inte be om ursäkt. Det finns bara ett United och det är West Ham United. Hur det än går mot Norwich i serielunken spelar ingen roll. Det viktiga är att vi vinner över Blackburn. Då är vi i kvartsfinal av FA-Cupen och ostoppbara.
Fakta: West Ham United har inte förlorat en cupfinal på Wembley sedan 1923.
HAMMERS HISTORIK del 187
Få spelare i West Hams fantastiska historia har haft så många smeknamn som Joseph Stanley Foxall, aktiv i Hammers mellan åren 1934 t.o.m. 1944, bland alla smeknamnen kan nämnas "Joey", "Stan", "Trinity Fox", "Wild Man", "The Fox" och "Gainsborough Speed Boat".
Men det som fortfarande känns mest igen av äldre Hammers supportrar är naturligtvis - "Mystery Man". Inte minst var Foxall ett spöke för dåtidens Tottenham Hotspur. Strax innan Andra världskrigets utbrott - närmare bestämt säsongen 1938/39 - sade man inom Spurs: "Oh no not the Mystery Man!"
Iklädd den snygga West Ham tröjan hade nämligen Foxall gjort till något av en vana att göra oräkneliga mål på just Spurs. Lägg därtill "Mystery Mans" spelstil som var bestialiskt brutal i kombination med en enorm dribblingskänsla och till råga på allt en näsa för målfabrikation.
En annan specialitet som Foxall ofta bjöd på var att efter att ha mottagit bollen på egen planhalva dribbla sig fram genom motståndarlaget. Vilken stil, vilken klass och under stundom - vilken bestialisk brutalitet mot övriga på planen. Både med- och motspelare inräknat.
West Ham Uniteds manager Charlie Paynter var hänförd av Foxalls konster – såväl dribblingsraider som fula tricks. Enligt Paynter hade Foxall precis allt man kunde önska sig i en fotbollsspelare. Till utseendet påminde Foxall om en mer relativt nutida profil i Hammers (läs: Kevin Nolan).
"The Mystery Man" var en stor del i att Hammers tog hem War Cup 1940. Efter 1-0 mot ett vilt kämpande Blackburn Rovers. Den officiella statistiken för Foxall fram till krigsutbrottet lyder 106 ligamatcher och 37 mål. 7 cupframträdanden som resulterade i 5 mål.
Men under 1940-talets början blev det många flera matcher och långt flera mål för mannen som kallades "Mystery Man". Det är lätt att tro i efterhand att Foxalls karriär tog slut på grund av Andra världskriget, men så var inte fallet, utan karriären avslutades efter en brutal vänskapsmatch i september 1944.
Queens Park Rangers och Hammers drabbade samman i en match där dobbarna var först in i alla närkamper. Man skulle kunna säga att "Mystery Man" till slut fick smaka sin egen medicin: knäskadan Foxall ådrog sig var så allvarlig att karriären var över. Stan Foxall föddes 8 oktober 1914 och gick ur tiden, 76 år gammal, 12 augusti 1991.
Fakta: Joseph Stanley Foxall är en av många osjungna hjältar i West Hams enastående och stundtals briljanta historia. Hammers specielle "Mystery Man".
HAMMERS HISTORIK del 186
ON A STORYTELLER´S NIGHT. Det var framåt kvällskvisten lördagen den 21:a januari 1984, efter matchen West Ham - West Bromwich som slutade 1-0 till Hammers efter mål av tonåringen Tony Cottee, som "Big Ron", "C.C." och "Mooro" klämde in sig i "grönsakshandlarens" saab (med ratten på fel sida).
Färden bar av till Ronald Greenwoods favoritpark Kennington Park, det här var stunder då gamle "Big Ron" levde upp, den svensktillverkade bilen parkerades och "grönsakshandlaren" plockade ut något ur förvaringsutrymmet som var dolt under en filt. Greenwood flinade förväntansfullt och kände efter i rockfickan.
The Marx Brothers i all ära. Visst fanns där roliga scener i filmklassiker som A Night at the Opera från 1935, A Day at the Races från 1937 och The Big Store från 1941. Men för Greenwood var The Charlo Brothers alltid de lustigaste. Och att dessutom så många år efter att de först träffades fortfarande få träffa dem då och då var en ynnest.
Bobby "Mooro" Moore kände samma sak. "Mooro" hade varit stamkund hos "Charlo" ända sedan den dagen då John Charles hade tvingats lägga skorna på hyllan på grund av efterhängsna skadebekymmer och sadlat om till grönsakshandlare. De färskaste grönsakerna hittade man som kund alltid hos John Charles. Clive Charles var yngst i gänget.
Väl framme vid konstverket Fountain of Life stannade de fyra. Under filten var ett fyrfat. "Big Ron" hoppade jämfota av glädje. Ur rockfickan plockade "Mooro" upp två potatisar med skal på. Bröderna Charles gjorde detsamma, och så även Greenwood. De åtta potatisarna lades på fyrfatets galler för att "bakas". Doften som spreds kring Fountain of Life var gudomlig.
John Charles och Clive Charles spelade aldrig tillsammans i West Ham United. John "Charlo" Charles plockades upp i A-truppen av "Big Ron" och fick debutera 1963 som den förste färgade spelaren på den allra högsta nivån. Lillebror Clive var sju år yngre och fick debutera på Highfield Road i Coventry i mars 1972. Clive Charles hade oturen att en viss Frank Lampard spelade på vänsterbacksplatsen säsongen 1971-72.
"C.C." var under sin relativt korta tid i West Ham utlånad till Montreal i Canada - av alla fotbollsstäder på planeten? Clive Charles spelade endast 15 matcher totalt i Claret and Blue. För storebror John blev det 118 ligamatcher och 24 cupmatcher. Clive intresserade sig tidigt för tränarsysslan och flyttade till västra USA, närmare bestämt Portland i delstaten Oregon, först som spelare och senare som coach.
Men här stod nu fyra West Ham legendarer och pratade gamla minnen. "Mooro" påminde "Big Ron" om första gången denne ätit "bakad" potatis grillad på gallret till ett fyrfat. Det var under det fattiga 1920-talet. Greenwood bedyrade att "bakad" potatis på ett fyrfat var godare än all lyxmat på vilken lyxrestaurang som helst i världen. Men potatisen blev en ännu ljuvare upplevelse med en klick margarin på.
John Charles tog fram ett paket margarin ur rockfickan. Greenwood hoppade åter jämfota av glädje. Flinande som små buspojkar stod de runt fyrfatet och smaskade på sina uppvärmda, "bakade" potatisar under en stund av total tystnad. Innan kvällen var till ända ekade skratten över Kennington Park. Långa salvor av bullrande skratt.
The Charlo Brothers var barn till en vit mor och en färgad far – som härstammade från Grenada. Det som var sensationellt var det faktum att "Charlo" var barn nummer åtta i syskonskaran och född 1944. Lillebror Clive var sladdis, född 1951, och nummer nio i syskonskaran. Clive hade sitt liv vid den här tidpunkten i USA. Respekterad coach för bland annat USA:s U20 landslag för kvinnor. Men Clive besökte sin släkt i det gamla hemlandet England med jämna mellanrum.
Cancern tog Bobby Moore endast 51 år gammal. Tio år senare skulle cancern även ta Clive Charles endast 51 år gammal. "Big Ron" skulle styra kosan mot himlen - eller vad man nu tror på - 2006 av hög ålderdom 85 år gammal. John Charles dog 2002, ett år innan sin lillebror, 57 år gammal efter ett långvarit missbruk.
Om någon som läser detta flanerar en eftermiddag i Kennington Park och kommer fram till Fountain of Life - skänk då en tanke åt forna dagars Hammers hjältar: Ronald Greenwood, Bobby Moore och The Charlo Brothers. Och glöm inte att ta med en-två potatisar lite margarin och ett fyrfat.
Fakta: Bobby Moore och dennes nummer 6 är Retired i West Ham United.
Fakta: Clive Charles och dennes nummer 3 är Retired i Portland Timbers.
Leif Thomas
