HAMMERS HISTORIK del 191-195
Leif Thomas fortsätter att leverera trevliga historier från världen runt omkring West Ham. Han blandar sina alster med dikt, fantasi och verklig historia. Mycket nöje med din läsning och stort tack till Leif Thomas för hans underhållande alster från West Ham Redaktionen. 191 Player of The Year. 192. Carrolls målgest. 193 Bajs i byxan. 194 MOT TOPPEN. 195 En fika med Nobes och Tomkins.
HAMMERS HISTORIK del 195
Burma Old Bhoys på väg för uppvisningsmatch i den ädla sporten cricket. Champagnen är på kylning. Belgarna får stå för teet. Är inte helt hundra i mitt högra nyckelben, men räknar ändå med att kunna leverera några RUNS.
Mellanlandning. Och några timmar i London. Gissa vilka jag träffar på ett slitet café? Mark Noble och James Tomkins. West Hams två cockneygrabbar. Jag tar i hand och slår mig ned. Alla fyra stolarna runt bordet är därmed upptagna.
Jargongen är rå men hjärtlig mellan Hammersspelarna. Leif Thomas: "Cunch, last game, a bit bleak." Nobes: "Cockney´s must have clothes but truth loves to go naked." Det var synd att det blev en sjunde plats trots en sådan glimrande säsong. Vi är överens.
Tomkins: "Bloody hell: up the apples and pears to Bedfordshire; who´s that on the dog and bone?" Ringsignalen kommer från Nobes mobil. Under tiden berättar jag för Tomkins om den uppkommande cricketmatchen. Tomkins lyssnar noga.
Tomkins: "Cricket, eres fellas wearing sara´s?" Jag hinner knappt svara att vi överlag klär oss i vitt. Då dyker Keira Knightley upp i rutan på tv:n som hänger snett ovanför bordet där vi sitter. Tomkins: "Look at the bacon and eggs on `er!" Vilka spiror, ja!
Nobes har pratat färdigt i mobilen. Tomkins: "Samantha sixteen, at last." Nobes får något lurigt i blicken. Nobes: "Mate, did you just false started?" Nobes grimaserar sig som om lagkamraten släppt väder. Tomkins: "No, good heavens, it was me doll."
Nobes: "Not a dickie will past my filter." Nobes lovar att inte skvallra om vad Tomkins ovanligt stora docka på stol nummer fyra just åstadkom för åskliknande ljud. Tomkins: "Pass the bilk, and you, don´t put Charlie in yer coffee." Det är helt klart lite tidigt för kokain i javat.
Aston Villa, Norwich och Newcastle relegerade. Nobes: "Big clubs. Go down. Only got themselves to blame." Vad tycker Tomkins? Tomkins: "They take a bit of a bath." Det stämmer att dessa tre klubbar kommer att förlora enorma summor i och med att de trillar ur Premier League.
Leif Thomas: "Any holiday plans?" Tomkins är först att svara: "I dunno, maybe just put a Sandy on my boat." Ett stort leende är aldrig en felaktig början. Bra svarat. Nobes: "Perhaps me and the Bag driving up to Godivas." Varför inte. Katedralen i Coventry lär vara sevärd.
Och där är jag tvungen att lämna de blivande ikonerna ifrån den stora lilla klubben från östra London. Nobes: "No more nightclubbing and no more walnut whips for you my dearest boy...." skojar lagkaptenen i Claret and Blue om sin lagkamrats under stundom vilda livsstil.
HAMMERS HISTORIK del 194
>>>REID BRINGS THE HOUSE DOWN<<<
-Daily Mail
Den 10:e maj skrevs ännu ett kapitel i West Ham Uniteds enastående historia. Och nu är det väl inget snack längre! Det finns bara ett United - och det är vi, West Ham United.
Det började skakigt före match. Louis Van Gaal bakom ratten. Det sägs att Ryan Giggs till slut fick Van Gaal att inse att han kört vilse igen, då spelarbussen stod parkerad utanför Fawlty Towers i Torquay. Det är inte första gången Van Gaal envisas med att ratta spelarbussen. Mycket talar dock för att det var den sista gången.
Matchen då, West Ham bjöd verkligen upp - och sedan inträffade märkliga saker. Det tog ett tag att förstå symboliken. Men att vi skulle förlora mot det här gänget fanns inte på kartan ens. Och det trots underläge (1-2) i slutet av matchen. "Super Mick" Antonios super nick möjliggjorde att ödet skulle komma att få ha sin gång.
Det var aldrig något snack, efter 2-2, vem som skulle avgöra matchen. Allt tydliggjordes ur tomma intet då Herbert "Tiddler" Ashton, Ted "The Phantom" Fenton, "Big Ron" Greenwood och John "The Loyal" Lyall och Bobby Moore plötsligt satt på rad. "Tiddler" viftade med sitt trollspö varpå Dimitri Payets inslagna boll ändrade riktning och landade på Winston Reids panna.
Målet var det fyratusenfemhundratrettioåttonde och sista målet att rassla i nätet på Boleyn Ground. Vi sätter plus mellan siffrorna på 4538 så långt det bara går och ser vad vi får för slutnummer. 4+5+3+8=20. Vi fortsätter att plussa: 2+0=2. Och vem har nummer 2? Jo, just precis, Winston Reid. Det hela var förutbestämt. Efter det mullrande jublet som utbröt efter 3-2 målet och måste ha hörts ända till Japan var "Tiddler" och de övriga legenderna spårlöst försvunna.
Av Daily Mail utsågs Winston Reid till planens bäste spelare. Reid fick betyget 8.5 och följdes tätt därefter av Mark Noble och Manchesterlagets Anthony Martial på vardera 8.0 i betyg. ("Nobes" utsågs dock till matchens lirare på plats.)
Själva avskedsceremonin må ha varit aningen rörig, men alla barnen som dök upp med sina spelarpappor och den fantastiska stämningen på Boleyn Ground gör att Shrewsbury Town nog får lämna ifrån sig epitetet "The Family Club". Från och med nu är det West Ham United som är Englands nya myspys och familjeklubb. Och visst kändes det som om både "Andy the Giant" Carroll och "Super Mick" Antonio insåg för första gången att de var hemma.
Slaven Bilic i tårar var också det en vacker syn. Ge Bilic ett kontrakt som löper ut om hundratolv år. Det återstår visserligen en match - säsongsavslutningen borta mot Stoke. Men vi har bara sju förluster den här säsongen. Alla lag får förluster. Vår bästa säsong (1985/86) hade vi tio förluster. Skillnaden är alla oavgjorda matcher pågående säsong. Det är dessa oavgjorda matcher som måste omvandlas till 3 poängare. Förhoppningsvis redan nästa säsong.
Vart är West Ham United på väg? Mot toppen av toppen!
Vart är Hammers på väg? MOT TOPPEN AV TOPPEN!
HAMMERS HISTORIK del 193
>>>Again, quite right.<<<
-Charles Dickens
Arsenals dåvarande manager Terry Neill gjorde sitt livs misstag som lät lagets kapten spela i FA-Cupfinalen 1980 mot division 2 laget West Ham United. Efteråt försökte man från Gunnershåll skylla ifrån sig. Man anklagade West Hams manager John Lyall för att inte ha berättat hur bra Alan Devonshire var. Att det var virvelvinden Devonshire som var skurken. Man glömde från Arsenalhåll helt enkelt bort att det var deras högerback och tillika lagkapten, Pat Rice, som skitit på sig. Och det mitt under en FA-Cupfinal? Pinsamt.
West Ham vann naturligtvis finalen (1-0) och "I´m forever blowing bubbles" ekade över Wembley. Nu var det inte bara Pat Rice karriär som spelare som dalade den tidiga majkvällen 1980. Det inträffade skulle också tragiskt nog, utan att någon kunde ana det just då, få enorma konsekvenser kommande år framöver. Det blev ett aber för det engelska landslaget att spela viktiga landskamper på Wembley. Bajsdoften satt i väggarna, satt i läktarna, satt i grässtråna. De engelska landslagsspelarna började skämmas över att spela på Wembley. Pat Rice och dennes risiga mage satt som toppen på dynghögen.
Till slut blev Förbundet tvunget att skrida till åtgärder. Wembley byggdes om till följd av det som inträffade då Devonshire vände bort Pat Rice i FA-Cupfinalen 1980. Tidernas uppsnurrning. Arsenalkaptenen var på läktaren. Naturligtvis hade ingen velat ha Rice uppe på läktaren, då hade publiken förmodligen rest sig och gått för att få lite frisk luft. John Devine - den naturlige högerbacken sattes till vänster i Gunners försvar medan den rutinerade Sammy Nelson - som väl aldrig gjorde ens en medioker insats i den rödvita stassen sattes på bänken. Pat Rice borde inte ha satts varken på högerbacken eller på bänken, utan tvångsförflyttats av barmhärtighetsskäl till toalettringen.
Stuart Pearson, som avgjort FA-Cupfinalen 1977 då i Manchester Uniteds mundering, spelade på topp i Hammers tillsammans med David "Psycho" Cross, men eftersom Alan Devonshire kom i rajd efter rajd ändes vänsterkanten fick man snabbt uppfattningen att West Ham spelade enligt 4-3-3 systemet. Vilket egentligen inte var fallet, men så såg det ut. 4-3-3? PLÖTSLIGT DÖK BILDEN AV "ARCHIE" UPP. Ingen har väl glömt bort Archibald Renwick MacAulay från Skottland, som förgyllde West Ham med samma briljans som Devonshire gjorde. Fast mycket, mycket tidigare förstås. Den lätt rödhårige eleganten som spelade i Hammers åren 1937 till 1946.
Även "Archie" MacAulay fick stora delar av sin väldigt långa fotbollskarriär spolierad av Andra världskriget. Men "Archie" var med och vann War Cup 1940. Det West Ham United som höll tillbaka det vilt kämpande Blackburn Rovers och rättvist kunde vinna med 1-0. Varför tänkte Det Historiska Fakultetet på 4-3-3 i samband med MacAulay? ENKELT! För det var MACAULAY som uppfann systemet 4-3-3. Efter karriären som spelare var över övergick helt enkelt den flammande skotten - som så charmant bar upp färgerna Claret and Blue under en sådan jobbig tidsepok - till att själv bli manager.
"Archie" MacAulay började i liten skala 1953 i Guildford. Men blev vida känd då denne tog dåvarande division 3 laget Norwich till semifinal i FA-Cupen 1959. Säsongen därpå tog även skotten upp Canaries från division 3 till division 2. Något den omtyckte "Archie" gjorde om som manager säsongen 1964/65 med gott mod då Brighton and Hove Albion vann promotion från division 4 till division 3. Archibald Renwick MacAulay spelade 83 ligamatcher för West Ham United och tillverkade 29 mestadels vackra mål. Det blev 7 cupframträdanden för "Archie" och 2 baljor. MacAulay ledsnade på fotbollen och lämnade densamma 1970. Efter en tids sjukdom gick "Archie" ur tiden 1993, strax innan sin 78 årsdag, flera gamla West Ham spelare och ledare var närvarande vid jordfästningen.
HAMMERS HISTORIK del 192
Carrolls målgest 9 april 2016.
Det Historiska Fakultetet har blivit nerringt angående Carrolls målgest. Kul att intresset är så gigantiskt stort. Sällan har väl en målgest gett upphov till så många frågor. Att "Andy the Giant" dessutom gjorde ett hattrick mot Gunners bidrog i allra högsta grad att dels fick vi supportrar se den live tre gånger - sedan vevades den i repris efter repris efter repris.
Själv har jag gjort till vana att alltid hälla upp en drink maltwhisky och skåla varje gång Hammers gör mål. Tack vare Carrolls målfrosseri blev det att höja whiskyglaset tre gånger på raken. För att inte tala om alla gånger de tre målen vevades i repris efter repris efter repris. De som ej kan njuta av "livets vatten" från Skottlands rika övärld utan att såga ned grannens flaggstång bör naturligtvis istället skåla med juice i glaset.
Likt en gotisk 1700-tals figur från slottet Otranto kom "Andy the Giant" således glidande på gräset med armarna utsträckta. Här kunde den litterärt intresserade se Beatrix Potters lilla skogsväsen Goody. En av den väldige forwardens favoriter från barndomens dagar. Vilken fantastisk tolkning av Carroll. Den som kan sin Hammers historik kände naturligtvis igen Hammers forwarden Billy Dare och dennes odödliga målgest från vintern 1958. Dare kom glidandes på Boleyn Grounds slitna gräsmatta med armarna utsträckta.
Det var tider det. Och nu har dessa fantastiska tider återvänt. 1958 var det Ted "The Phantom" Fenton som ledde ett sällan skådat offensivt West Ham United. Det finns bara ett United. Och det är West Ham United. Det är en sanning för alla tider. För stunden och säkert många år framöver är det Slaven Bilic som leder West Ham; Bilic som återupplivat den under stundom så oerhört underhållande fotbollen med klacksparkar och allt positivt som går under benämningen The West Ham Way. Fantastiskt.
"Andy the Giants" målgest kan också hittas i skotska nationalpoeten Robert Burns diktning. "O´ foggage green! Baith snell an´ keen!" Utan att säga ett ljud formulerar Carroll den lyriska andemeningen - och fattas bara annat Andy Carroll är ju snudd på född i Skottland! Inte riktigt, men nästan. Spår kan även hittas hos gurun Maharishi Mahesh Yogi och dennes meditationskonst. Eller vad sägs om "This is karma, the fruit of actions performed in the past." Jag tyckte mig kunna se den lille indiske gurun sväva över Carrolls flätor vid det andra målets vidunderlig upprepning av den klassiska målgesten.
Alla som kan skönja en pipeline till Carrolls intresse för vildblommor i målgesten är spot on. De flest vildblommor dyker upp under våren och växer sedan oftast under de svåraste av förhållanden och på de kargaste av platser till vackra kreationer att avnjutas av sådana experter på just vildblommor som Carroll själv. Märk väl att "Andy the Giant" tillbringat upp till tre dygn i en grop för att följa den spänning det innebär att se dessa överlevare inom växtriket skjuta fart upp ur jorden. Även om de flesta vildblommor förstås dör under sensommaren och hösten. Men det är en annan truddilutt i bastuban.
Carroll visar med målgesten att han bryr sig om planetens överlevnad. Det går inte att säga annat än att Andy Carroll är en mångsidig man. Flera som hört utav sig har undrat om målgesten bär något särskilt namn. Självfallet bär målgesten ett namn. Andy Carroll säger exakt detsamma som Billy Dare med målgesten. Utan att med ord säga någonting. Likt en hejare inom pantomimteaterns universum. Och det är också målgestens rätta namn: Ask Me If I´m Happy. Nu när våren anlänt och gräset fått sin välbekanta gröna färg kan vi alla gå ut och göra vår egen "Ask Me If I´m Happy" målgest. Lätt som en plätt.
HAMMERS HISTORIK del 191
Vem blir Player of the Season i Premier League 2015/16? Och vem blir Players´ Player of the Year säsongen 2015/16 i samma liga? Det är inte omöjligt att West Hams elegante fransos Dimitri Payet får åtminstone en av ovanstående hedersutmärkelser. Flera Leicesterspelare måste även de ligga bra till. Men sin vana trogen kanske presskåren tänker i andra banor. De s.k. storklubbarna brukar ju ofta kamma hem priser som Player of the Season. Kanske Manchester United ikonen Sir Bobby Charlton utses till Player of the Season? Dock knappast av spelarorganisationen. Där står det nog snarare mellan Payet och Vardy.
Den fantastiska klubben i de snygga färgerna (Claret and Blue) hemmahörande i östra London har kammat hem Player of the Season två gånger genom åren. Först ut var den store Bobby Moore 1963/64. Scott Parker var den senaste säsongen 2010/11, trots att Hammers kom sist i Premier League - imponerande. Lite av West Ham i ett nötskal: underhållning med klacksparkar och tunnlar genererar inte alltid i så många poäng. Tyvärr. Annat är det dock under pågående säsong 2015/16 där Hammers förvisso gett bort en hel del poäng för att hålla liv i den eleganta fotbollen som även benämns som The West Ham Way.
Player of the Season har delats ut i England sedan 1947/48. Den förste att vinna utmärkelsen var gentlemannen Sir Stanley Matthews iklädd den tangerina Blackpooltröjan. Blackpools dåvarande manager Joe Smith frågade Matthews, då 32 år, inför säsongen om denne orkade spela någon säsong till? Sir Stanley Matthews blev åter Player of the Season 1962/63 - 48 år gammal! Denna gång bar Matthews Stokes polkagrisrandiga tröja. Sir Stanley Matthews som adlades medan han fortfarande var aktiv som spelare lade till slut skorna på hyllan våren 1965. Efter 35 år som professionell fotbollsspelare tackade Matthews för sig 50 år gammal. Makalöst.
Players´ Player of the Year började delas ut säsongen 1973/74. Norman Hunter i Leeds vita dress blev den förste spelaren att ta emot utmärkelsen. Andra man minns är fantastiska målvakten Peter Shilton som fick utmärkelsen då Nottingham Forest som nykomlingar vann ligan säsongen 1977/78. Players´ Player of the Year har även tilldelats slitvargar oumbärliga för det egna laget men sällan de spelare som tillhörde ligans mest glamourösa, eller vad sägs om Mr 100% - Peter Reid i Evertons blå tröja som vann priset säsongen 1984/85, eller avige fransosen Eric Cantona – mannen som alltid avgjorde de viktigaste matcherna - som fick priset 1993/94. Lätt att glömma att den okände Montpellier forwarden vann ligan med Leeds United för att sedan vinna densamma upprepade gånger med Manchester United. Cantona gjorde en "Björn Borg" och la av väldigt tidigt.
Ryan Giggs i Manchester Uniteds välbekanta röda skjorta fick Players´ Player of the Year till skänks säsongen 2008/09. Ett mycket märkligt val med tanke på att Giggs inte startade många matcher den säsongen. Men sett till lång och trogen tjänst var utmärkelsen helt rätt. Lagkamraten Nemanja Vidic´ fick samma säsong mottaga utmärkelsen som Player of the Season. Men det är lätt att glömma vilka som blivit Player of the Season, för en del val känns nästan underliga i efterhand, men faktum är att dessa spelare då var oftast det rätta valet. Några exempel: säsongen 1967/68 fick en av fotbollsvärldens mest begåvade underhållare George Best utmärkelsen. Välförtjänt, minst sagt. Kommer någon ihåg Sir Bobby Robson-eran i Ipswich Town? Säsongen 1980-81 föll "Ippan" på målsnöret och förlorade ligatiteln till Aston Villa. Players´ Player of the Year blev John Wark, medan Frans Thijssen mottog utmärkelsen Player of the Season. Båda grymt duktiga mittfältare i Ipswich Town då det begav sig.
Men visst infinner sig känslan att många fantastiska spelare gått miste om utmärkelserna Player of the Season och Players´ Player of the Year. Trevor Brooking (West Ham United), Graeme Souness (Middlesbrough och Liverpool), Trevor Francis (Birmingham City och Nottingham Forest), Terry Butcher (Ipswich Town), Dennis Mortimer (Aston Villa), Trevor Sinclair (framför allt under sin tid i Queens Park Rangers) med flera. Frank McAvennie som utstrålade magi under sin första säsong i West Ham 1985/86 hade oturen att dittills ganska medelmåttiga forwarden Gary Lineker tagit steget från Leicester City till Everton. Lineker spelade bara en säsong i Toffees innan flyttlasset gick till London och Spurs. Men den säsongen blev Linekers genombrott och engelsmannen vann både Player of the Season och Players´ Player of the Year. "Super Mac" McAvennie var skotte. Och skottar har aldrig fått någonting gratis i England. Men undermeningen är ändå att vi får aldrig glömma dessa unika fotbollsspelare - som oavsett klubbfärger - gett oss en sådan magnifikt underhållande verklighetsflykt i årtionde efter årtionde. Alla generationer supportrar har sina egna hjältar; det är både tjusningen och förbannelsen med den brittiska fotbollen.
Leif Thomas
