Han blev störst genom att vara minst
Minneskrönikorna kommer inte nämna honom så ofta. Kidsen idag kanske inte ens vet vem han var. Men för mig kommer John Obi Mikel alltid vara en av de stora.
Det finns olika anledningar till att en spelare etsar sig fast i det kollektiva fotbollsminnet; vissa gör det på grund av sin oöverträffliga talang och förmåga – här kan vi nämna Cristiano Ronaldo, Lionel Messi och Zlatan Ibrahimovic – andra på grund av sin hårdhet och totala kompromisslöshet på plan – Carlos Puyol, Roy Keane – och vissa på grund av sin flärd och dribblingsförmåga och, kanske lite väl mycket, också på grund av sin levandsglädje utanför plan.
Sedan finns det spelare som John Obi Mikel.
Nigerianen inledde sin karriär i Chelsea 2006, och kanske känns det konstigt att tänka att han var hos oss i tio år. Att Lampard stannade i 13 känns riktigt, att Terry spenderade mer eller mindre hela sin karriär i kungsblå färger likaså – men på något sätt känns det som att Mikels Chelseasejour lätt faller mellan stolarna, att det blir närmast konstigt att föreställa sig att han spelade så många säsonger på Stamford Bridge.
Vi ska komma till vad det är som gör honom så stor i mina ögon, men missförstå mig rätt här; han var inte en spektakulär fotbollsspelare.
Han hade ingen speciell teknik, var inte överdrivet snabb, hade inte ett makalöst skott eller en fantastisk frisparksfot. Han behövde inte det.
Antites till dagens spelare
I dagens fotbollsvärd definieras väldigt mycket av extremer; varje spelare ska ha en tydlig roll, något de är bäst på i laget. Du är inte längre central mittfältare, du är sexa eller åtta eller tia; är du ytterback är du inte bara ytterback, du förväntas också gå in i mitten i en inverterad innermittfältsroll.
John Obi Mikel var antitesen till allt det där.
På det defensiva mittfältet gjorde han det han skulle, och han gjorde det rätt. Han stod rätt, han rörde sig rätt, han tacklade rätt. Han löpte hem när han skulle och bidrog med offensivt understöd när han skulle (vilket visserligen var väldigt sällan). Han var en lagspelare i ordets rätta bemärkelse; aldrig sur över att nöta bänk, aldrig överdrivet divig eller oprofessionell, aldrig i öppet bråk med en tränare. Han var den där typen av spelare som aldrig står ut själv, men som i en lagsport blir så oerhört viktig; som limmar ihop gruppen, bidrar med kontinuitet och ödmjukhet.
Det är så lätt att glömma bort en sådan spelare, och därför är det också i mina ögon så viktigt att vi minns honom. Vår Obi Mikel, som på 249 matcher stod för smått makalöst svaga ett mål men på något sätt ändå kom undan med det, som var helt lugn med att sitta bänk och ändå gå in och göra en punktinsats så fort han fick chansen, som dominerade mittfältet på Allianz Arena den där magiska majkvällen 2012.
Historieböckerna kommer knappt nämna honom. Om tio år kanske han är bortglömd av de allra flesta. Men för mig var han, i all sin enkelhet, en av de största.
