Hoist the Blue Flag 10/4
Kattguld
Kattguld.
Jag skulle ha skrivit en liten serie om det gamla Chelsea och när jag betalade för 1 års tillgång av det enormt informativa ” English Media Archive” Så hade jag det rätta verktyget. Det var i alla fall det jag trodde.
1.399 421 träffar fick jag när jag skrev in Chelsea i sökmotorn. De första 500 som jag kollade på hade dessutom 2-5 andra referenser så det stod ganska klart att jag var tvungen att specificera mig lite mer och för att få ut det mesta möjliga av det överflöd jag hade framför mig.
Så jag började leta efter anekdoter från Chelseas ungdom. Jag ville ha tidningsrubriker som berörde bortamatcher och om det var möjligt hitta en tråd att följa för är det något som verkligen intresserar mig så är det just om hur uppkomsten av bortakulturen.
Den tråden ledde mig emellertid till en match mellan Newcastle-Sheffield United spelad den 22Oktober 1927. Då 5 Sheffieldfans arresterades efter match efter att ha använt ” Foul and disproper Language” Mot vanligt folk på järnvägstationen.
Dessa 5 Blades, var det de som drog igång bortaföljet? Jag återfann Eddie Homes och Pete Chelmes namn ytterligare några gånger fram till Mars 1928 då deras arbetsgivare ”London & Northeast Rail” Förbjöd dem att utnyttja personalrabatten för att åka och se på fotboll.-Det här var ju väldigt intressant och låg helt rätt med det lilla jag visste om ämnet innan. Järnvägsarbetare från Sheffield började åka på bortamatcher utanför deras hem stad.Det lät klockrent och helt logisk Tänkte jag
Men det var Chelsea jag skulle skriva om och så jag fick lämna denna tråd och det tog inte många minuter innan jag var en alldeles underbar historia på spåren.
Det började med en FA Cupmatch mellan Luton-Chelsea nådens år 1934. Det var FA cup och fest i den lilla staden. Driftiga Lutonbor hade ställt upp bord som serverade Thé och Butterlemon scones eftersom det väntades komma folk från huvudstaden.( Vilket var anmärkningsvärt på den tiden)
Londonborna kom. Chelseakillarna kom och de sågs som fräckaMen trevliga trots att de använde en del fula ord. Förbrödringen var total även efter matchen som Luton vann med 2-0 men där slutar gemytet och en arg bagare vid namn Tom Turpin blev intervjuad i Luton Herald.
Det var nämligen så Herr Turpin hade en 19-Årig son som hette William och att denne blev kidnappad av Chelseafans när han skulle leverera bröd till puben ” Queens Head ” Och där träffat några törstiga Londoners som bjudit honom på Pints och Whiskey och att detta fått William att glömma övriga leveranser.
De hade tagit med honom till matchen och efter hade de övertalat honom att följa med till London. ” Spriten fick vettet att fara” Säger en arg Far.
Men det är inte slut där. Unge William Turpin följer med Chelseafansen till London men väl där blir han inte insläppt på puben de skulle gå in på utan lämnas utanför. Till följd av berusningen bestämmer sig då den unge mannen att sno en cykel och försöka cykla tillbaka de dryga 5 milen tillbaka till Luton. Den planen sprack då ägaren till cyckeln satt inne på puben och hela tiden hade ett öga på cyckeln.Han fick rejält med stryk innan William lyckade springa från den arge mannen, det största problemet var att han aldrig varit i London så han frågade sig fram till han sent den 17 januari, blöt och stelfrusen hittade en station med ett norrgående tåg. Han hoppade på det och hoppades på det bästa vilket tydligen var för mycket. I Watford blev han avslängd och eskorterad av polis till stationen där han fick soppa och Thé av de hjälpsamma konstaplarna.
Tom Turpin blev inte glad när Watford polisen ringde till bageriet 04.30 morgonen. Han var just i förd med att sätta första satsen med bröd i ugnen och när han inte hade sin son som assistent så hade han bara den 73-årige Reg Drucker som hjälp och som alla kan förstå var det inte den mest stabila hjälp den gamle mannen kunde erbjuda.
Han var tvungen att åka ner till Luton järnvägsstation, betala 65pence för överträdelsen och sedan ta hand om en son som var bakfull för första gången.
En mycket arg Tom Tucker avslutar med att nämna att det var som om han varit förbytt när han kom tillbaka. Han använde slang som skulle fått den mest härdade hamnarbetare i Portsmouth att rodna. Han avslutar med att han hoppas att polisen i framtiden ska ha bättre koll på fotbollspubliken.
Nu är denna artikel ganska söt i sin helhet och kanske skulle kunnat funka som ett inlägg i en serie om det historiska Chelsea.
Om det inte hade varit för raderna
" We come from London and we sing some tunes, we love Chelsea and now you do..We come from London and we sing a tune and now we´re in Luton and sing for you"
Detta kanske inte säger så mycket, Det är en rätt oförargelig text. Men bara det att en journalist på Luton Herald nämner att Chelseafansen denna bistra januaridag 1934 sjunger fick mig att gå igång på alla cylindrar. Jag hade för mig att just sjungandet av andra saker än lagets namn började i början på 60-talet. Detta skulle ju betyda att Chelsea var bland de första i England att börja sjunga ramsor och bara det skulle vara något att berätta.
Jag var i himmelen utspridd mellan den tredje och den sjunde. Alla timmar av långsamt letande hade äntligen gett resultat.
Men. Och det finns alltid ett ” Men”
Hade det inte varit för våran eminenete El president som krävde en direkt källa så hade jag postat hela historien dagen därpå. Jag blev till först irriterad. Vem var han att kräva sådana saker? Jag brukar fan inte fara med osanning i faktasammanhang.
Jag vaknade dagen därpå och satte genast igång kolla alla referenser till den som jag hämtat mina uppgifter ifrån( Eftersom ENA inte tillåter att man sparar fler än 5 åt gången) Jag hittade artikeln och jag hittade journalisten. Worley. Jag följde hans artiklar fram till Maj34, han skrev mest om fotboll och om klubben så det blev en del sen kom 6Maj och det var där hela historien fick sin lösning.
Bristol C var på besök och Worley tyckte att han inte haft såhär roligt innan en fotbollsmatch sen Chelseafansen sjöng på ” The Queens Head” !!!
När jag såg orden framför mig kunde jag inte annat än att skratta. Jag antar att den event uella moraliska skulden som Worley har är preskiberad och redan har bordlagts bortom livet Han, Worley. måste ha varit där samtidigt s om den unge William Turpin kommit till Puben och förmodligen sett hur gästerna från London bjudit den unge mannen på alkohol men inte ingripit. Jag hoppas verkligen inte att Pappa Turpin läste Luton Herald denna dagen. Det hade kunnat sluta riktigt illa. Tråden om läktar sång var därmed avgjord och Oscars krav på källa var det som avgjorde.
Så när jag summerar de första 100 timmarna av historie letande har jag kommit fram till följande:
-Det finns mycket av värde om man ser bakåt och vissa av dem skimrar inbjudande, men är trots det inte guld.
Dessa historier som jag nämnt var sådana. Jag trodde jag var något på spåren och även om de förtjänar att nämnas så nådde de inte ända fram . Ungefär som kattguld.
Jag hoppas att kunna återkomma inom kort med sköna historier värda sin vikt i guld.
