Hoist the Blue Flag 11/7

Förra veckan, på det interna redaktionsforumet, lovade jag att leverera en Hoist innan veckans slut. Jag var så säker i detta att jag lovade att om jag misslyckades med detta skulle jag inte klandra redaktör Joannou om han slog in knäskålarna på mig med valfritt trubbigt föremål. Jag tänkte att såhär kan det ju inte hålla på. Bortsett någon enstaka nyhetsartikel har jag inte levererat en enda text sedan säsongen slutade. Lördagen kom och skribent Isaksson, som bor i min gamla hemkommun, berättade att en skåning med ett fälgkors på pakethållaren cyklat genom trakten i hög fart norrut. Det blev ingen text förra veckan och här sitter jag med benen gipsade. Inte mer än rätt antar jag. Som man bäddar får man ligga. Och jag behöver inga knän för att skriva. 

Att jag inte levererat några inlägg under en händelserik sommar beror kanske på att jag fortfarande inte riktigt kommit över det trauma som var den förra säsongen. Och utöver all turbulens var det ju matcher hela tiden. Så det behövdes väl lite tid för återhämtning. Och förresten, när det gäller den stora händelsen, Mourinhos återkomst, så har det redan skrivits spaltmeter om detta och min åsikt i den frågan, om jag hunnit bilda mig någon, tillför inte så mycket i nuläget. 

Så jag struntar i nyförvärv och transfermarknad just nu. Jag tänkte istället ta upp en grej som jag inte riktigt fick tillfälle att ventilera medan säsongen pågick. 

---

I FA-cupfinalen 1997 gjorde Roberto Di Matteo SITT MEST BERÖMDA MÅL redan i första minuten.  Men om man skulle åka tillbaka i tiden och berätta för Chelseafans att om 15 år kommer en av de där spelarna att coacha laget till en vinst i Champions League... ja då tvivlar jag på att många skulle gissa att det skulle bli Di Matteo. 

Av någon anledning finns det folk som har tydliga preferenser när det gäller tränare. Vissa anser att de bör haft en spelarkarriär. Men jag tvivlar på att det spelar någon som helst roll. Mourinho hade aldrig någon spelarkarriär medan Ancelotti spelade i italienska landslaget i många år. 

Så då är min fråga: Vem i dagens Chelsea tror ni har bäst chanser till en tränarkarriär? Många skulle svara Terry. Den brittiska pressen kom med många gliringar som menade att Terry i praktiken styrde laget från bänken de där matcherna han var skadad eller bänkad. Men jag tror inte att Terrys ledarskap PÅ fotbollsplanen kan överföras till ett ledarskap utanför. Lampard då? Jag tvivlar på att Lamps skulle vilja ge in sig på en sådan bana. 

Nej, tvingas jag slå vad sätter jag några tior på en lite otippad, men ack så rutinerad, doldis. Petr Cech. Till att börja med så verkar han, i de förhållandevis få intervjuer han gör, vara en ytterst sympatisk snubbe med det hjälmbeklädda huvudet på skaft. Och vad gäller ledaregenskaper har han många gånger varit kapten i såväl Chelsea som i tjeckiska landslaget. Han håller sig borta från skandalrubriker utanför planen och verkar ha förmåga att komma överens med de flesta. 

Bara en tanke... vad säger ni? Vem i de senaste årens Chelsea ligger bäst till för en tränarkarriär? Kommentarsfältet är öppet. 

Vill tillägga att jag ser Ivanovic som en framtida hårtorks-coach i the Championship eller kanske serbiens landslag. Sedan måste jag också nämna att det är min övertygelse - så nära en irrationell religiös övertygelse en inbiten anititeist som jag själv kan komma - att David Luiz kan åstadkomma vad helst han vill eftersom det aldrig skulle slå honom att det är möjligt att misslyckas. 

---

Men om vi återgår till Cech ett ögonblick. Han spelar inte bara fotboll i Chelsea utan även trummor i det i Prag-baserade rockbandet Eddie Stoilow när tillfälle ges. Häromveckan hoppade han in när bandet gjorde några festivalspelningar. Ni kan se ett videoklipp HÄR (och även ett äldre klipp HÄR). Jag bad en god vän till mig, tillika trummis i ett antal mer och mindre framgångsrika band, ge ett omdöme om hur han skötte sig. Min kompis skrev följande: 

Jag håller med min gamle vän batteristen, dels när det gäller Cechs teknik bakom trummorna, men håller även med om att det är rätt coolt med idrottare som gör annat än skapar skandaler och spelar FIFA om dagarna. Och för att vara en hobbytrummis gör han det ändå rätt bra.

---

Till sist kanske ni minns hur oroväckande mycket skit jag fick när jag i två blogginlägg under våren uppmärksammade Chelseas damlag. Och nej då, jag har inte heller glömt alla positiva kommentarer inläggen fick. Hur som helst. Om någon nu undrar varför det är viktigt att uppmärksamma och stödja damfotboll kan ni ta en titt på DEN HÄR BILDEN som cirkulerat på sociala medier under dagen. Jag blev riktigt illa till mods när jag såg att en av twittrarna hade David Luiz som profilbild. Men när jag kollade upp det här gröthuvudets profil lite närmare hade han en bakgrundsbild på när han gör tummen upp för en bild på en FC Mordor logga och ett foto på Pique. Så där krossades den snubbens trovärdighet som fotbollssupporter. Jävla muppar.