Hoist the Blue Flag 14/9
Tack Anton? - Postat av Niklas Isaksson
Häromdagen berättade Lovén en del mycket intressant historia om rivaliteten mellan Chelsea och QPR. Både på planen och vid sidan av den. Mer sånt! Själv tänkte jag inte gå längre bakåt i tiden än till en dag i oktober förra året.
Inför den match som spelades 23 oktober på Loftus Road förra året hade jag inte några särskilda tankar om motståndet. Det kändes som en vanlig bortamatch mot typ Norwich eller Bolton. En bortamatch som ska spelas av och resultera i tre säkra poäng. Match mot QPR. Derby visst, men inte ett DERBY.
Alla minns vad som hände den dagen. Eller åtminstone vad vi tror hände. Eller åtminstone vad domstolen fastslagit hände.
Straffen var billig men det var kanske straff. Bosingwas utvisning kändes fel. Drogbas utvisning var en aktion i frustration och solklar. Publikens beteende var... ja, diskutabelt. Sedan var det det där med Anton och JT. Något sades. Vi lämnar det där.
Nu sitter vi här dagen innan årets ligamatch borta mot QPR och intresset för matchen är av en helt annan dignitet än för ett år sedan. Det skrivs spaltmeter om handskakningar. Viasat kommer sända matchen. QPR-fansen kallar väl i vanlig ordning detta för årets happening, finbesök från Chelsea. För egen del har matchen stigit några steg och det känns inte som en trist höstmatch borta mot Wigan. Det känns som en match som Chelsea ska vinna. Hemmapubliken får gärna hålla i bollen denna gång också, men bara för att domaren ska hinna blåsa av innan Chelsea gör tvåsiffrigt.
Så. För ökat intresse. För att matchen visas på TV. För att viljan att vinna stärkts. För detta kanske vi ska tacka Foy? Vi kanske ska tacka QPR-fansen? Vi kanske ska tacka Anton? Vi kanske ska tacka Terry? Vi kanske ska tacka personen i publiken som anmälde (eller hur det nu var)? Hur som helst, tack vare all publicitet får vi nu tagga till inför en match som känns betydligt mycket mer viktig än den där matchen i oktober förra året. Kanske den sista ligamatchen vi spelar på Loftus Road på några år?
