Hoist the Blue Flag 18/2

Jag önskar att jag brydde mig mer om FA-cupen. 

 

Och jag menar det helt ärligt. Jag vill kunna känna det där romantiska skimret som ligger över den här mytomspunna turnéringen. Och jag vill känna att det här romantiska skimret inte bara är en - och förlåt men jag kan inte låta bli att använda det här ordet - schimär. 

 

Istället låg jag och sov bort hela första halvlek mot Birmingham. Det beror inte på att det var härj och styr och lev igår (herregud så jag önskar att så var fallet) utan berodde på att jag jobbat ett nattskift innan. Men jag önskar att jag känt att matchen mot Birmingham var värd att gå upp en timme tidigare för att se även första halvlek. 

 

Jag vet inte hur jag hamnade här. FA-cup segern 97 och efterföljande seger i numer avsomnade cupvinnarcupen, är kanske mina allra käraste Chelsea-minnen. Ligasegrarna med Mourinho var ändå på något sätt väntade. Det var en tidsfråga och man hade hela säsongen på sig att liksom vänja sig vid tanken. Men 1997/1998 då jag gick på gymnasiet och inte hade möjlighet att se en enda match, bortsett cupvinnarcupfinalen på Råsunda, på TV. De segrarna var något extra. Tanken på att Chelsea var kapabla att vinna någonting fanns liksom inte. Och det vette fan om jag fortfarande riktigt kommit över att vi vann de där titlarna. Fortfarande kan jag se tillbaka på det och hisna vid blotta tanken. Men det var då det. 

 

Har man blivit så bortskämd med ligavinster och CL-slutspel att man inte bryr sig om lilla FA-cupen längre? Eller är det så att ligan och europaspel gjort att lagen överlag inte kan satsar på cupen längre? 

 

Fotboll är ju lite speciellt eftersom det egentligen inte lämpar sig för cupspel. Minns ni när allsvenskan införde slutspel i slutet på 80-talet? Det gick sådär... De europeiska cuperna har gått från rakt cupspel till ett system med gruppspel följt av slutspel. Och jag tror att MLS gör bort sig lite grand när man försöker amerikanisera sig genom ett slutspel som imiterar de Fyra Stora amerikanska ligorna istället för att särskilja sig och sin sport. 

 

Jag förstår traditionen. Och jag tycker det är en fantastisk idé att låta lag från lägre divisioner få slåss med de stora elefanterna. Alla gillar en underdog och en stor del av det romantiska skimret kommer sig ju av det där med att vem som helst kan slå vem som helst. Men är det verkligen så? När var senast ett lag som spelar i en lägre nivå än Championship faktiskt kom någonvart? 

 

Och det här är synd och skam. För eftersom fotbollen är så baserad på seriespel är det så häftigt med en renodlad utslagsturnéring. Jag vill ha en FA-cup som betyder något. Eller förlåt, det är klart att FA-cupen inte är helt betydelselös. Men om jag säger såhär istället: Jag vill ha en FA-cup som betyder mer än den gör idag. 

 

Vad ska man göra åt det här då? Ja, inte för att någon lyssnar på mig. Till exempel skulle jag vilja att matcherna avgjordes direkt. Inga omspel som strular till ligans matchschema. Jag skulle framförallt vilja plocka bort den menlösa ligacupen. Gör den till en renodlad U21-turnéring eller liknande istället. Om inte det hjälper för att stävja inflationen så kanske man ska låta FA-cupsegraren få en gratisplats i CL. Eller göra något drastiskt som att bara köra FA-cupen vartannat år? 

 

Jag vill ha en cup där det inte är något snack huruvida man ska ställa upp med bästa lag eller inte. Och när Chelsea vinner FA-cupen vill jag känna att det är en bedrift, inte en alibi-titel som kompenserar för en dålig tabellplacering.