Hoist the Blue Flag 21/5

Säsongens sista matchdag började med en klassisk fail för min del. Av olika anledningar spenderade jag helgen i kungliga hufvudstaden och hade hoppats att kunna se matchen med likasinnade. Jag visste att det numera är Jameson på Folkungagatan som typ och på något sätt är det som ligger närmast att vara officiell chelseapub i stan. Så jag traskade dit i godan ro lagom till avspark. Men när jag väl kom dit möttes jag av beskedet att de tänkte visa Arsenals match istället. Vilket gladde det gäng Arsenal-fans som parkerat sig där inne betydligt mer än det gladde mig. Så jag fick halvspringa genom regnet längs Östgötagatan bort till Skanstull, där jag kunde följa matchen på Viaplay hemma hos min syster och svåger. Det gick bra det med när jag väl hämtat andan. 

Det var skönt att Chelsea höll ut även de sista halvlekarna av den här bisarrt långa säsongen och därmed såg till att undvika CL-kval utan att behöva förlita sig på andra resultat. Men jag tyckte det var rätt intressant efter slutsignalen när TV-kameran zoomade in på två hemmagjorda plakat som hyllade FSW. Rätt säker på att det fanns betydligt fler skyltar med mindre vänliga avskedshälsningar. Jag förstår att de skyltarna ger en bra story i media, där man av oförklarlig anledning verkligen vill göra FSW’s tid i Chelsea till en succé. Men jag är ganska säker på att den attityden INTE är representativ för fansen. 

Som jag ser det är Chelseas fina avslutning av säsongen snarare ett utslag av vad statistiker kallar “regression to the mean” och i mina ögon är det något som Chelsea lyckades med trots, och inte tack vare, den tillfällige tränaren. Visst lyckades han någorlunda med att införa ett rotationssystem. Och visst var det bra att han testade att plocka upp Luiz på mittfältet ibland. Men i övrigt? Hans “taktiska geni” lyste med sin frånvaro. De byten han gjorde under matcherna gjordes aldrig som en reaktion på vad som faktiskt hände på planen. De verkade snarare vara något han bestämt sig för innan match och sedan genomförde utan tanke på hur matchen artade sig.

Och jag har inget emot Benayoun, tyckte rent av att det inte var en så tokig värvning när han anlände till klubben. Dessvärre har han varit skadebenägen och platsar helt enkelt inte i laget. Ändå envisades Benitez med att byta in honom i match efter match.

Jag hälsar säsongens slut med lättnad över att aldrig mer behöva se Rafa besudla Chelseas bänk.

Och självklart var det roligt att CFC vann Europa League. En pokal är en pokal. Men kom ihåg att en vinst i EL gör oss till europamästare lika lite som Öster blev svenska mästare när de vann superettan. Lika lite som Sverige är bäst i världen på hockey bara för att vi råkade vinna en B-turnéring som hockey-VM samtidigt som de stora grabbarna gör upp om Stanley Cup. Men nästa år... då jävlar. Då är vi tillbaka i Champions League och Tre Kronor har en del att bevisa i OS, en turnéring som faktiskt betyder något. 

Noterar också att det florerar illasinnade rykten om att ManC försöker sno åt sig TSO rakt framför näsan på oss. 

Till sist måste man ge lite uppmärksamhet åt en slitvarg och trotjänare som år efter år efter år slitit i det tysta, aldrig klagat över sin ständiga plats på bänken och alltid gett sitt yttersta när han fått spela. Jag har sådan respekt för den här mannen trots att jag många gånger svurit över honom när han blivit bortdribblad eller inte hunnit med på sin högerkant. Han som var den första spelare Mourinho värvade och som TSO beskrev som en man som aldrig blir matchens lirare men som alltid gör stabila insatser. Nu lägger Paulo Ferreira av efter nio säsonger i Chelsea. Både han och hans frisyr förtjänar egentligen ett eget blogginlägg men ni får nöja er med att titta på hans avkedstal till ett fullsatt Stamford Bridge.