Hoist the Blue Flag 2/2
Final.
När jag några timmar senare svängde in på Registro official de Terreno parkering i La Asunción för att leta efter Señor Marras kontor hade jag på hemmafronten redan använt all min skicklighet för att undvika det minfält jag vandrat in igenom att hemlighålla mitt sidoprojekt för resten av familjen.
Det krävdes en dans med fjärilslätta steg för att övertyga min sambo att ingen familjetid har gått till spillo, att detta bara kommer att ta denna eftermiddag i anspråk och att vi sedan kunde återgå till att vara familjen på paradissemester. Efter en stunds överläggning bestämde sig minfältet att säkra sina bomber och hissa grönt flagg för att sedan skämtsamt kommentera min envishet.
”Det kan inte vara så svårt” Svarade jag ” Han är ju tvungen att finnas någonstans mellan stjärnorna och rännstenen”
Jag såg redan ut som en Geckoödla ifärd med att ömsa skinn så en dag på stranden var uteslutet såvida ingen uppfunnit solfaktor 500. Med en puss släppte hon iväg mig med det enda kravet att jag skulle vara tillbaka till middagen.
När jag till slut hittade Paolo Marras kontor på understa våningen var han i färd med att äta bönor och ris med kyckling i sås. Det var en ganska rundlagd herre som satt och åt framför mig på det lilla kontoret och trots risken för att spilla så var hans ljusa kostym fläckfri när måltiden var över.
Efter att bjudit mig på en dubbel espresso bjöd han mig att följa med in till angränsande rum som avslöjade varför hans kontor var så litet. I femton rader från golv till tak stod hyllor av dokument rörande markägare, försäljningar,köp, anspråk,krav för hela Nueva Esparta från 1929 och framåt.
När det var etablerat att jag kunde spanska sköt hans meningar fram som kulsprutesalvor i vilket han förklarade arkivets uppbyggnad. Det var ju inte så att jag ville lyssna på honom men jag antog att han på det sättet gav mig valuta för pengarna jag betalat så jag höll mig lugn och lyssnade på honom utan att avbryta.
När 20 minuter gått kom vi så till fram till anledningen för mitt besök.
Han gav mig några referensnummer och pekade på de två hyllor som skulle kunna vara aktuella han själv skulle kolla en sak i de databaserade arkiven. ” Suerte ” sa Señor Marras innan han leende försvann in till sitt kontor.
Jag stegade fram till de två hyllraderna han pekat på. Trots att jag såg på tusentals dokument så kändes det inte på något sätt nedslående. Jag kände mig upprymd när jag plockade fram mitt anteckningblock och satte mig på stegen som stod uppställd där.
” B ” som i Banneter
”B ” som i Barraña
”B ” som Brutels, Bunel, Burkets, Bocard, Bocarde,Bodín,Bocanegra,Bogarte,Bogarde.
Mitt hjärta hoppade till. Jag slet ut pärmen,öppnade den bara för att finna att det gällde en överlåtelse daterad till Juli 1974.
” Fan, mierda !!”
Jag hade letat på fel hylla
.Nästa hylla såg mer lovande ut.
Compras/ Vendas- Dueños Extranjero-Utlänska ägare.
Den var indelad i år så jag började på 2006 då jag visste att det fanns pengar på Winstons konto.
Inget napp.
2007 gav mig inget förutom att en viss Edgar Davids nekats av myndigheterna att lägga sitt hus i Aruba som en del i ett köp av en andelslägehet.
2008 Äntligen!! Winston Bogardes namn. Registrerad som intressent av en lyxlägenhet i Porlamar och en officiell ansökan till medlemsansökan till en hyresrättförening på norra sidan av ön.( det var på samma gång en visumansökan där den sökande förväntades vara på ön mer än 5 månader per år)
Ingen adress regist. Inga bifogade dokument som styrkte ägarskap. Ingen underskrift-Ingenting. Jag fann det konstigt att de överhuvudtaget arkiverade sådanhär information.
2009- fram till idag gav inget.
Jag drog slutsatsen att Winston i alla fall varit på ön och gått i köpetankar men att det stannat vid detta.
Visst, det var i det stora hela en besvikelse att ha kommit hela vägen hit för att finna spåren helt försvinna. Det var en liten vinst att jag i alla fall sett hans namn på ett officiellt papper. Och precis som jag gick i tankarna att putsa historien lite öppnades dörren.
-Psst! Señor! Venga!.
Marras stod i dörröppningen med en bunt papper i ena handen och en stor kladdig bakelse i andra.( kavajen fortfarande fläckfri)
Jag gick mot honom i hopp om att han skulle bjuda mig på ännu en kopp espresso. Hans lilla mun utvidgades och slukade halva bakelsen och mellan det gräddmarinerade leendet lyckades jag höra ord som skrivare-viktiga papper-där.
En klick grädde försökte smita från Señor Marras mun. Med en enkel handrörelse, fortfarande med en bunt papper i ena näven så avvärjde han att fläcka ner sina kläder.
Han gjorde en svepande handrörelse mot den motsatta väggen..” Traer el papel! ”
Jag tittade bort mot väggen. Där stod en skrivare i full färd att skriva ut en bunt papper. Jag gick ditåt som señor Marras förmodligen ville att jag skulle göra. Varför var oklart kanske det var en del av betalningen att hjälpa honom.
Med några snabba ryck var de lösa. Det var en massa referensnummer som inte sa mig ett enda dugg men Señor Marras kom snabbt upp bakom mig. Nu helt fri från bakelse och papper.( Hur gick det till ? )
Han tog papprena från min hand och bad mig följa med. Han blickade ner på första pappret " Numero cincuentaseite( 57 )….aaah….57b-51..aqui/här. Han tog snabbt tag i stegen som jag suttit på och ställde sig på den….”Här..!! ”
” Ursäkta! Jag tror inte jag kommer att finna det jag sökt efter,men tack för din vänlighet. Jag måste nog tillbaka till Porlamar nu ”
”Men, då missar du ditt scoop” Han sa det sista på engelska i en ton som om vi befann oss som deltagare i en Ellroy-roman.
Han kom ner från stegen utan att visa mig vad han hittat.
”Den du söker. Winston Bogarde nederlänsk medborgare, ex fotbollspelare i Barcelona och Chelsea?”
Jag nickade på huvudet för att bekräfta att det han sade var korrekt.
”Han har aldrig ägt en lägenhet,villa eller mark här på ön eller någon annanstans i Venezuela.”
Jag nickade igen. Detta visste jag ju sen en kvart tillbaka.
” Men hans bolag GME gör det.”
Jag skrattade till ” Vad är det du säger? ”
” Allt står här Señor. I mars 2008 bad vi på denna myndighet om klarläggande om vem som stod som ägare till en lägenhet i Pampatar. Mäklarfirman hade enbart mottagit en summa pengar varpå lägenheten bytte ägare…..och vi är mycket noga med ägarförhållanden”
Mitt hjärta hoppade till, denna gång av rätt anledning. Spåret var inte dött i alla fall.
” Vad är adressen? Får du lämna ut den? ” Fick jag fram
” Självklart.!!” Han tog fram en penna och skrev ner den.” Vill du att jag ska kolla om han är där? ”
” Ja..GÄRNA !!” Mitt inre var en fontän. Tänk om jag denna dag fick stå öga mot öga med Bogarde och ställa den fråga han duckat i nästan 10 år. En snabb syn gav mig huvudrollen i ett drama där jag berättar att jag som Chelseafans inte glömt vilket slöseri med pengar han var och lite skam han hade i sin kropp som fullföljde sitt kontrakt i en klubb som så tydligt inte ville ha honom. Jag såg storyn sprida sig över hela det blå samhället i Europa.
10 minuter senare var jag och Señor Marras på väg i min bil till Pampatar som han berättade var ett livligt ställe 20 minuter från Porlamar. De två städerna skulle snart växa ihop och det gav dem på kontoret ständig huvudvärk eftersom landkontoret inte ville ge byggnadstillstånd men som ändå lät sig mutas.
Efter några omvägar för att plocka upp Señor Marras kemtvätt( Jag lovar, den här mannen skulle kunna bära en kavaj 1 år utan att det blev en fläck) och en liten sväng förbi ett konditori satt vi båda i bilen mot den adress som var mitt slutmål. Señor Marras- klinisk ren..och jag som såg ut att blivit utsatt för en Fiskmåsräd.
Fastigheten låg precis över ett stort shoppingcenter i utkanten av stan. Vägen dit var en slingrig väg som gick igenom en park och väl däruppe möttes man av en fantastisk utsikt även om fastigheten i sig inte var något spektakulärt. Vi stannade utanför ett Café som låg på bottenplan. Señor Marras gick ut först och in på Cafét. Jag stannade utanför för att torka på bort kladdet från mina kläder.
När han kom ut var händerna fulla med munkar. Hans leende var stort när han förklarade att han kände vaktmästaren och att han gärna ville hjälpa oss.
Efter några minuter kom en puckelryggad man i blå kläder ut från en av dörrarna på bottenplanet. Han såg ut som 75 och gav intrycket av att bo i samma sopvagn han drog efter sig.
Trots detta så fick han en broderlig kram av Marras. Vi förklarade snabbt läget och han sa ok. Ur min plånbok fiskade jag upp en 20 dollarsedel som jag gav honom. Han log knappt när han stoppade ner den i bröstfickan.
Under tiden till Bogardes lägenhet berättade han att lägenheten varit uthyrd till flera olika personer. Det har alltid varit livat i det hörnet och ett irritationsobjekt för grannarna i huset.
Vi gick tre trappor upp och ut i en korridor som löpte längs husets utsida. När vi passerat första hörnet stannade han till. Vacklade för några sekunder men istället för att falla ihop och dö av hög ålder sträckte han ut sin arm och tryckte på dörrklockan.
-Han heter Morales. Sa han lågt.
Han tryckte igen och innifrån kunde man höra ljud från någon som öppnade en dörr och kom närmare ytterdörren. Jag klämde mig emellan vaktmästaren för att vara först att presentera mig.
Dörren öppnade sig och avslöjade en mörk man med en ciggarett inklämd i sin tandlösa mun. Han hade på sig ett vitt otvättat linne och svarta kalsonger.När han såg vaktmästaren gjorde han en grimasch och sa att han visst betalat hyran.
” Ursäkta att vi stör” Sa jag i ett försök vara artig." Jag undrar om vi får komma in och ställa några frågor?"
” Är du polis ? ”
” Inte alls,” Försäkrade jag honom ” Bara en journalist som har lite frågor om ägaren”
Vi fick komma in och bland det första som jag fick syn på var Bogardes bok ” This N****R bows for no-one.” Jag frågade snabbt om jag fick köpa den-Det fick jag inte. Sen var frågorna snabbt avklarade. Han visste inte vem Bogarde var, hade aldrig hört talas om ett europeisk fotbollsproffs som skulle i närheten av honom eller Pamptar. G M E var ett okänt företag och han hyrde av hans bror som arbetar i Caracas och det hade han gjort sedan 1 ½ år tillbaka. Vaktmästaren bekräftade detta med ett Si och en nick.
Jag synade lägenheten. Den var sparsamt möblerad med endast 1 soffa i ett helvitt rum utan någonting på väggarna. I samma rum fanns köket som löpte längs ena sidan. Det andra rummet var sovrummet även det sparsamt möblerat med bara en säng och en garderob. Lägenheten saknade både havsutsikt och balkong. Inte så ståndmässigt boende om man har ett rykte om att vara lite av en jack of all trades( mångsysslare).
Det började även bli tid att ge sig av. Solen var på väg ner och samtalsämnena hade sinat efter att jag fått mina svar.
Jag frågade Morales om jag fick låna toaletten. Det var sista strået till att hitta något som kunde tänka sig ha relation till Bogarde. Jag låste dörren och letade efter saker men fann bara halvbuteljer av urdruckna Romflaskor.
Så kom den illmariga ideen till mig. Jag kände ett starkt behov av ge mig tillkänna om Bogarde en dag i framtiden fick för sig att komma tillbaka. Jag saknade penna eller något som jag kunde märka väggen med.
Det fick bli toalettrullshållaren. Jag vek den yttersta kanten så tyst jag bara kunde och när den gav vika hade jag ett verktyg att skriva med.
Utanför dörren hörde jag Señor Marras ropa mitt namn.
Jag svarade att jag strax var färdig.
Några minuter senare betraktade jag mitt verk. På väggen bakom toaborsten ristade jag in.
”Do you think we forget that this is payed with Chelseamoney ?” CTID!
Vi lämnade lägenheten och begav oss till bilen. Jag ringde hotellet o bad dem lämna ett meddelande till min familj att jag var på väg och skulle komma med en extragäst.
Señor Marras log och bekräftade sitt " SI " Med ett leende sedan satt vi tysta hela vägen till Porlamar. Jag tänkte över den senaste veckan.
På ett sätt var mtt sökande ett misslyckande. På ett annat plan väckte det den lille äventyrspojken i mig och den var inte alls missnöjd. Jag är nöjd över att ha kommit såhär långt även om jag i egentlig mening inte kom långt.
Bogarde lär leva ett tag till med att kallas Premier Leauges sämsta värvning någonsin. Jag tror inte någon journalist någonsin kommer att få svaret på vad han tycker om det.Inte heller kommer vi få veta vad han tyckte om sin lägenhet om han nu någonsin satt sin fot i den.
Han kommer att förbli ett litet mysterium fram till den dag han öppnar munnen och säger sitt och jag är ganska nöjd med att universum ordnat saken på det sättet.
Middagen på hotellet var utsökt. Señor Marras visade sig vara ett ypperligt middagssällskap som t o m min Far trivdes med. Historierna avlöste varandra svensk bonde möter Venezulansk tjänsteman var verkligen en skön kombination..att båda var lika dåliga på engelska hindrade dem inte.
Vi skrattade mycket , åt himmelskt och berättade historier hela kvällen och när señor Marras fru kom för att hämta honom var klockan 02.15.Motvilligt bröt vi upp och begav oss till våra rum.
När lillan somnat satte jag och sambon oss på balkongen. Vi kunde lika gärna vara kvar tills soluppgången, dessutom hade vi lite kvar i Mojitoflaskan.
Så satt vi där medans soluppgången sakta närmade sig och när den slutligen visade sig höjde jag glaset.
” För dig Bogarde, må du lämna spår efter dig även nästa semester”
