Hoist the Blue Flag 3/7

Sent i tisdags, kvällen innan Villas Boas skulle hålla sin första presskonferens som Chelseas coach, började det florera rykten på nätet om att Roberto di Matteo skulle bli ny assisterande tränare. Eller... ryktena hade säkerligen florerat en längre tid. Jag brukar vara ganska sen på att snappa upp sånt där. Framåt småtimmarna dök det i alla fall upp en artikel från the Guardian i min RSS-läsare och saken verkade då klappad och klar. 

 

Jag fattade nog inte själv hur jag reagerade på den nyheten förrän jag någon timme därefter gick och la mig och insåg att jag hade ett stort leende på läpparna. Det var ungefär då som jag insåg vilket genidrag det var. 

 

I mitt förra inlägg så talade jag ju om för er att jag alltid är hopplöst naiv och optimistisk när det gäller värvningar. Men här finns det ändå några, i bästa fall, fullt rationella argument.

 

Till att börja med har vi hans kvalifikationer. En tredjeplats i the Championship med Milton Keynes. Uppflyttning från the Championship till Premier League med West Bromwich. Lysande start på sin första säsong i Premer League (undantaget storförlust mot Chelsea i öppningsmatchen) och utnämnd till månadens tränare senare under hösten. Sedan tappade WBA mark i tabellen och di Matteo fick sparken... men sånt händer ju även tränare som vinner dubblar.

 

Sedan har vi spelsystemet. Liksom Villas-Boas verkar di Matteo förespråka löjligt offensiv fotboll. Nu var det inte många WBA matcher jag såg förra förra säsongen, så jag får lita på vad som skrivs i diverse tidningar. Det var någon på forumet som sade något i stil med att han kanske var lite för offensiv vilket resulterade i jädra massa baklängesmål. Det känns kanske inte stabilt, men ordentligt spännande.  

 

Han är förankrad i klubben och populär bland fansen men framförallt är han inte Zola. Jag vet och jag förstår att många vill se Zola komma tillbaka till Chelseas organisation. Men jag tror att det skulle vara problematiskt att ha Zola i tränarstaben just på grund av han i det närmaste är helgonförklarad. Förväntningarna skulle vara hysteriska och smått omöjliga att leva upp till. 

 

Om jag ska leka hobbypsykolog så ser jag i di Matteo både ödmjukhet och ambition. Han kunde säkert ha hittat ett nytt lag att träna, kanske inte i Premer League men säkert i the Championship eller någon klubb annorstädes i Europa. Istället väljer han att ta ett steg tillbaka och bli assisterande tränare bakom Villas-Boas, något di Matteo kanske inte skulle ha gjort om erbjudandet kommit från någon annan klubb.

 

Om det nu var smart av Villas-Boas (eller vems idé det nu var) att erbjuda di Matteo jobbet, så var det ännu smartare av di Matteo att acceptera det. Jag tror nämligen inte att han planerar att bli kvar i Chelsea för tid och evighet. Jag tror att han ser det här jobbet som ett tillfälle att skaffa ytterligare rutin och erfarenheter för att sedan leta sig vidare till ett nytt huvudtränarjobb. Det tror jag är riktigt bra. Det innebär i så fall att vi får en assisterande tränare som vill lära sig saker. Som inte är rädd för att testa nya grepp. Som vill vinna titlar, dels för sin nygamla klubb och dels för att samla på sig meriter som kan hjälpa honom få ett bra huvudtränarobb i framtiden. En assisterande tränare med ambitioner helt enkelt. Jag tror inte han kommer tillbaka för att enkom leva på fansens kärlek och gamla meriter. 

 

Sedan kanske man inte ska överdriva den assisterande tränarens betydelse, men den diskussionen tror jag vi sparar till ett annan gång.