Hoist The Blue Flag: Alla inlägg fram till 6/12

Chelseas blogg manövrerad av vår eminente skribent Lovén vilken är fylld av partiskt ställningstagande, subjektiva åsikter och enögd kärlek till ett visst lag i kungsblått.

"The Beatles - Yellow submarine" Postat av Lovén

”Number1 is Robert Fleck..and number 2 is Robert Fleck..and number 3 is Robert Fleck and number 4 is Robert Fleck..and number 5 is Robert Fleck..and number 6 is Robert Fleck..and number 7 is Robert Fleck  and number 8 is Robert Fleck…and number 9 is Robert Fleck..and nuber 10 is Robert Fleck and number 11 is Robert Fleck and number 12 is Robert Fleck…

Ref// We are living in a Robert Fleck world Robert fleck world Robert Fleck world..we´re all living in a Robert Fleck world Robert Fleck world Robert Fleck world……"

Förutom att vara en sång som gnager sig in hjärnan så är det ett uttryck för en sinnesstämning när  spelarna visar ingen vilja,ledningen är kass och resultatet går emot oss och det dessutom serveras dålig pint i pausen och allt känns som man är ofrivillig invånare i Robert Flecks värld ( Chelseas kanske sämsta spelare genom tiderna  för er som inte visste) men ändå utsatt sig själv för det som pågår på plan  genom att  betalat för att vara där.

Den här sången är en av mina all time favorites bland Chelseasånger just för den distans den uttrycker. Den är fjärran från alla ”Glory glory” och alla vinnaskallar som endast kan skrika när de vinner och som måste slå ett hål genom en vägg när laget förlorar. Jag gråter hellre av lycka när vi vinner med 5-0 på stamford bridge mot United än att går i vrede när vi ligger under med 0-3 mot sunderland.

Nåväl. Att jag är realist betyder inte detsamma som negativ men jag vet vad jag ser och känner det  jag känner och jag drar min slutsats av det.
Kanske skulle mitt synsätt ses som defaitism i ett Tyskland på 30-talet. Men  jag känner att jag kan inte kräva varken seger i varje match eller en titel varje säsong. Chelsea är det lag som jag valt som maka och jag måste leva med dess fel och brister i alla lägen för att byta finns inte på min världskarta.

Så. Käre Donnie. När Chelsea får däng av Sunderland, spelar som ett gäng pojkar med anemi mot  Newcastle och låter Everton vara Madam Dominant på Stamford samtidigt som vi har en ägare som allt mer ser ut som en felmedicinerad psykpatient som skrattar så fort någon sparkar bollen, medans Gourlay lägger upp planen för hur klubben ska finansiera hans pensionering finns det inget vi kan göra annat än att grattulera oss själva för att vi föll för denna underbart kaotiska klubb med en Robert Fleck sång
  
***

4/12: "Mörkret sänker sig, men hoppet finns kvar" Postat av Daniel Joannou


De som har följt mina texter vet att jag inte är pessimistiskt lagd. Alla har vi olika taktiker när det gäller att följa laget i våra hjärtan. Min kollega Lovén till exempel sänker alltid alla möjliga förväntningar, letar fram brister och trycker på ömma punkter. Först när han har snackat ner laget till allsvensk nivå börjar festen. Då är förväntningarna så låga att varje vinst kan firas som ett bröllop samtidigt som förlusterna möts med axelryckningar och ett "vad var det jag sa".

Innan säsongen började intervjuades både jag och Lovén i en spalt här på SVF som gick under namnet "Summering av sommarens snackisar". Där skrev Lovén följande:

"...jag såg förra säsongen som denna generations sista försök till att vinna titeln och jag tror att det kommer att bli synligt denna säsong. Jag har stora frågetecken när det gäller motivationen i ligaspelet..."

I denna spalt drog visserligen jag själv också ner förväntningarna men i takt med den sprakande säsongsinledning som vi stod för förändrades mitt sneda leende och rynkande panna till stolta nickningar och varma applåder. Blev jag lurad? Ja, det känns så nu i alla fall....

Det kan vara så att Lovéns sätt att se saker och ting på är riktigt. Man kanske ska förvänta sig inget, och vara nöjd över det brödskivor och köttslamsor som slängs ens väg. Själv kommer han inte att hålla med om min beskrivning av hans utgångspunkt. Själv kommer han att säga att han bara är "realistisk". Men jag anser mig själv också vara realistisk, fast från en annan ståndpunkt. Jag tycker att vi är bättre än så här. Och än är jag inte motbevisad. Inte riktigt ännu.

Men det smärtade att se matchen idag. Och det smärtar ännu mer att tvingas erkänna att oavgjort inte var ett orättvist resultat. I ärlighetens namn tycker jag att alla resultat i november, bortsett från matchen mot Birmingham där vi förtjänade att vinna, har varit rättvisa. Tyvärr. Och visst, det kan vara brist på motivation i ligaspelet... men det kan också bara vara en tillfällig kollektiv formsvacka.

I december möter vi i turordning Tottenham, Man Utd, Arsenal och Bolton. Detta blir en riktig fingervisning. Vill vi vara med och slåss om ligatiteln så ser vi till att prestera bra i dessa matcher. Annars är det nog dags att sänka förväntningarna. Men vi har allt i egna händer. Och jag har inte gett upp hoppet.

***

24/11: "Funderingar en snöig onsdag" Postat av Daniel Joannou

Där satt den! Det var detta som behövdes! I en match där Chelsea hade mängder av målchanser och äntligen får in bollen! Gårdagens match var ett styrkeprov i fler än ett avseende. Dels vände Chelsea ett underläge. Dels vann vi med en väldigt ung och omeriterad trupp. Och likt Birminhgham-matchen så förtjänade vi att vinna. Och äännntliiiigen gick bolluslingen in över mållinjen.

På det individuella planet imponerade Van Aanhoolt och Sturridge mest. Borde vara dags i alla fall för den sistnämnde att få mer förtroende framöver. Igår var han riktigt bra och påminde lite om Joe Cole (må han vila i frid) när denne var som bäst. Kvick och explosiv på ett engelsk sätt. Även Turbull gjorde en bra match. Ja, jag är riktigt glad över att vi vände och vann... även om det satt långt inne.

På även-en-blind-höna-kan-finna-ett-korn-kontot hittar vi följande; Det är många matchtips som haglar in på forumet och ibland, ibland träffar de rätt - och då blir det ju extra kul. Forumsskribenten "Esse" skrev i halvtidspaus, vid ställning 0-1, följande inlägg på forumet:

"Namn: Esse
Sänt: 2010-11-23 21:44

Tittade precis på Season Review från säsong 2009/2010 men var tvungen att pausa för detta blogginlägg. Jag noterade att vi stundtals spelade mycket bra fotboll förra säsongen. Vi spelade fantastiskt i början... men så kom hösten. Och mycket riktigt, ungefär vid samma tid som just nu (något senare) började resultaten gå mot oss.

Först åkte vi ur ligacupen mot Blackburn. Sedan fick vi på nöten av City. Därefter kryssade vi mot ett (piss-) lag från Cypern (APOEL) i Champions Leauge och sedan mot Everton i Premier Leauge. I den sistnämnda av dessa matcher släppte vi in tre (ja just det... tre!) mål på hemmaplan. Vi stack visserligen upp och lyckades med nöd och näppe slå det från Premier Leauge utskickade Portsmouth med uddamålet men sedan fortsatte kräftgången genomkryss i två raka matcher mot West Ham och Birmingham. Innan denna period hade vi hunnit med att förlora mot Wigan med 3-1. Noterbart är även att under denna tid var vi inte nämnvärt skadedrabbade.

Därefter minns vi vad som hände. Vi lyfte oss själva i kragen en meter från jordytan och landade med högerfoten i Premier Leauge-bucklan och vänsterfoten i FA Cup-pokalen.

Jag håller med. Spelet på senare tid har inte varit bra. Vi förlorade mot ett villt kämpande Liverpool, stack upp och lyckades vinna för att sedan riktigt underprestera mot Sunderland. Det senaste var så dåligt så att jag skämdes. Men "kris"....? Nja...  vi har alla förutsättningar att lyfta oss själva i kragen ännu en gång.

Just nu har vi ett skadedrabbat lag. Spelare som Alex och Terry (som vi alla visste innan säsongen började inte fick bli skadade samtidigt om vi ville ha ett lyckat försvarsspel) är skadade... samtidigt... Lampard och Essien (som vi alla visste innan säsongen började inte fick saknas samtidigt om vi ville ha ett lyckat mittfältsspel) saknas... samtidigt... Och Drogba (som vi alla visste innan säsongen började inte fick komma ur form om vi ville ha ett lyckat anfallsspel) är ur form... Det är många faktorer som inte stämmer på plan just nu. Utan att fösvara den usla inställning i föregående match är det dock, på grund av de nyss nämnda faktorerna, ganska logiskt att det har satt sin prägel i resultaten. 

Om vi då istället försöka fokusera på det positiva.

- Vi är, trots dåligt spel i de senaste matcherna, ligaledare.
- Vi har vunnit mot det lag som i detta nu närmst skuggar oss (Arsenal).
- Vi är i praktiken klara gruppvinnare i Champions Leauge.
- Vi har trots tre mål i baken förra matchen minst mål insläppta av alla lag i ligan.
- Vi har trots noll mål gjorda i förra matchen flest mål gjorda av alla lag i ligan.

Vi har en viktig tid framför oss med ett tufft spelschema som börjar redan i helgen mot Birmingham borta. Vinner vi här kanske vi också lyckas att lyfta oss i kragen, styra rätt skutan eller (för den delen) få det blå tåget på banan igen vilket är långt ifrån en omöjlighet. Så, ur detta perspektiv, är vi inne i en kris så måste det vara den muntraste krisen i mannaminne... Låt mig således kavla upp armarna och starta högtryckstvätten. Krisen är inte här. Inte just nu i alla fall.

***

14/11 ” Med vänner som Gourlay behövs inga motståndare” Postat av Lovén

0-3!!! Ridå och hejdå!
0-3!! Mot Sunderland. På Stamford Bridge.!?
Jag såg inga mästare idag. Jag inget av det lag som inte släppt in ett mål på hemmaplan på nio matcher. Däremot såg jag ett lag i fritt fall. Utan mål och mening. Utan spelidé eller ett tempo att genomföra det med. Det tidigare övertrasserade karma-kontot hade nått sin kreditgräns.Turen som vi inte längre är förtjänta av har dragits efter en tid av okontrollerat användande.Karma Fortuna har öppnat strupen på sumon och pissat rakt ner i det för att göra det alldeles glasklart för alla som trodde att de kunde komma undan med halvhjärtade prestationer måste tänka om och tänka rätt.

Om jag hade varit konspiratoriskt lagt så skulle jag kunna lägga in  Wilkins  i nederlagets ekvation och sedan påstå  att spelarnas prestation idag var en samlad protest mot binnikemasken Gourlay som hittat en väg in i Chelseakroppen och infekterat dess organ.Men...Utan Lampard, Terry, Essien och Alex känns vi som ett mittengäng och utan tillräcklig bredd så är vi det. Sunderland är ett mittengäng, men ett mittengäng med hjärtaoch vilja, som idag såg avsaknaden av våran ryggrad som årets inbjudning till en fest de inte var inbjudna till. De tog för sig som om de vore finbesök, som om Stamford Bridge också var deras hem.I bedrövelsen över denna förlust kan man inte annat att respektera den frenesi som sabbade våran Söndag där vi trodde att vi kunde sitta varma i våra Fars dags presenter och sippa finlir i godan ro medans det mekaniska pianot höll ljudet av nordanvinden utanför dörren. Jag fick en bok också. Den tänker jag läsa tills jag somnar. Imorgon är en ny dag och nästa vecka väntar Birmingham borta och för första gången på länge är jag verkligen nervös och kommer att bli överlycklig om vi kom undan med 1 poäng.

***

12/11: "An act of absolutely no class" Postat av Lovén

Jag tänkte igår posta en liten historia om varför Fulham är våra egentliga ärkerivaler och lite historier  kring en del legendariska matcher som spelats genom åren Jag hade även för avsikt att tacka för det goda sällskapet som bjöds på "The flying horse" Trots att vi bara var 5 st ( och en av dem inbjuden) och trots vi var tvungna att sitta på övervåningen med  matchkommentatorerna överröstade av Absolut Country. Jag hade precis satt mig för att skriva, orden var klara i mitt huvud, det var bara att leverera och trycka på knappen då vår egen historia slog mig i ansiktet och fick mig att tappa fokus.

Att klubben vill ha nytt blod i leden är fullt förståeligt, både bland spelarna och i staben behövs det ibland nya ansikten för att klubben ska gå framåt. Att den även behöver avskeda personer är dessvärre också nödvändigt ibland. Men att sparka den nuvarande tränares högra hand  och en legend för oss fans i halvlekspausen på en reservlagsmatch och sen ge det  2 rader på Chelseas officiella hemsida utan att förklara det nödvändiga "Varför" Är låg klass. Och anser Gourlay att han inte behöver förklara, att klubbens egna affärer inte behövs att redovisas inför oss , är det ett handlande av icke-mätbar klass.
Det är inte så ledningen för en klubb som vill vara en stormakt ska sköta sina affärer och framför allt inte hantera sina medarbetare som dagligen har slitit och sliter 
 varje dag för klubbens framgång. Respekt är ledordet i denna affär. Respekt mellan arbetsgivare och anställda. Respekt mellan klubbledning och dess fans. "sunt förnuft och handlande" med andra ord.
Men ledingen för Chelsea verkar vara jagad av Bates spöke eftersom de fortsätter i samma "fina " Anda som en gång i tiden jagade harmonin på flykten.
 
Det går en massa rykten om vad folk tror sig ha sett, hört och tolkat dem därefter. Jag tänker inteåterge dem här. En vetgirig kan säkert hitta dem om de söker. Jag försöker att hålla mig lugn men jag har i likhet med många andra fans en stor irritation över det som hänt och hoppas på en förklaring inom kort 
Men ändå
Skäms Gourlay..skäms!!!  " This is not the way to do it!!!

***

"Mycket kan hända på två veckor" Postat av Daniel Joannou

För knappt två veckor sedan skrev jag en krönika om vikten av att njuta just nu som Chelseasupporter. Allting var frid och fröjd. Spelmässigt, resultatmässigt, på tränarfronten och jag till och med hyllade styrelsen för långsiktigt tänk och strukturerat arbete. Jag skrev den krönikan då just för att jag hade något på känn. Det kan inte vara så här bra, lugnt och fridfullt länge till. Snart så träffar skiten fläkten. Det var helt enkelt för bra för att vara Chelsea. Och två veckor senare...

Min vana trogen försöker jag inte förhasta mig när jag skriver texter men beslutet att sparka (ja, jag kallar det sparka) Ray Wilkins har av supportrarna bemötts med största möjliga avsky. Jag skriver detta för det är den uppfattning jag har skapat mig efter att ha gått igenom diverse internetforum samt pratat med Chelseavänner. Jag delar den känslan.

För mig var Ray Wilkins en länk mellan två värdar. Han var som den snälla farbrorn som kunde komma till en med ett objektivt synsätt och uppmuntrande ord när man som tonåring bråkade med föräldrarna. Han var på supportrarnas sida samtidigt som han satt bland de höga hönsen. Nu är han borta. Avrättat. Förnedrad. Och jag kan inte begripa varför.

Den enda slutsatsen jag kan dra är att Wilkins måste ha begått ett kontraktsbrott och jag vill här understryka att detta är rena spekulationer från min sida. Men jag kan helt enkelt inte begripa varför man gör sig av med en man som var så uppskattad av såväl fans som huvudtränare bara sådär huxflux. Någonting har skett.

Jag sablar inte ner på styrelsen. Jag är tacksam över vad de, med Abramovich i spetsen, har åstadkommit på senare år. Men (!) att det kommer en reaktion från oss supportrar är logiskt. Likt vi reagerade när trotjänaren Clark lämnade för West Ham. Då löste man det genom att ta in en legend som var mycket omtyckt redan innan - Wilkins. Frågan är hur man gör denna gång. Men jag själv kommer i alla fall inte slå någon kullerbytta om det blir så att Maldini presenteras i nästa vecka.

Det som för två veckor sedan sammanfattades med orden njutning, lugn och harmoni har det nu spillts en burk tippex över och ditklottrat med tuschpenna står i stället bara ett ord. "Obegripligt". 

***

9/11: Stamford Bridge är vårt hem. Postat av Lovén.

Läser med förskräckelse om de nya planerna på att bygga en arena.Bruce Buck har varken dementerateller bekräftat  nyheten men enligt engelsk media är det bråttom att bestämma sig om  det eventuella köpet av den mycket attraktiva marken för att den inte ska gå till något annat ändamål.

Vinstmaximeringsonanisterna gnuggar sina händer.Spyr upp klychor som att Chelsea skulle behöva en ny arena för att möta framtiden och dess behov. För framtiden, den är inte längre subjektiv utan  något väldigt konkret, den är skrämmande för den som inte hänger med, för Framtiden, den äter sådana som inte gör det och som inte kan möta behovet.
Och så faller de svaga för dessa argument eftersom det är ett välanvänt argument överallt i vår profitinriktade värld för ingen vill stå i Framtiden, med skägget i brevlådan och hävda att de inte mött ”The almighty Behovet.”

Det målas på skräckscenarior om hur Roman en dag kommer att tröttna på att pumpa in pengar, att han t o m skulle tröttna på Klubben och lämna det. Varför vet ingen, men det KAN bli så att huvudvärken som vi publik,klubb,lag ger honom är ett I-Landsproblem för mycket och det enda botemedlet som finns tillhands är att helt sonika lämna skiten och återgå till att samla överdimensionerade lyxbåtar såvida inte kvoten med asiatiska fotbollsturister,V I P –loger och annat Fleet street patrask uppfylls på en ny arena
.
 Så.Nej!Jag kan inte förstå hur vissa supportrar så lättvindigt i tanken kan ge upp Stamford Bridge av ekonomiska anledningar. Fråga Arsenal hur det är att vara fan till en rik klubb med en andefattig arena utan stämning och där allt som skiljer en matchdag från en picknick är antalet korvgubbar
.
Jag kan heller inte förstå hur man så lätt kan acceptera att flytta från vårt hem, vår hemjord och borg för möjligheten till  ett kombinerat fotboll och happening event för 70.000 utan hjärta och med en publik som med allra största delen kommer att bestå av folk som köpt en matchbiljett till ett marknadsanpassat pris och där läktarsång inte ingår i helhetsupplevelsen eftersom företget som köpte några skyltar vid kortsidan inte informerat om Lördagsnöjets baksidor.
 Stamford Bridge har varit vårt hem i 105 år Där har Chelseafans i generationer, i regn,snö eller snö förbannat ödet för att man varit Chelseasupporter eller tackat en högre makt för kvällar då magi skapats
 Framgångar har kommit och gått men Stamford Bridge har bestått i alla dessa år som en  definition på vilka vi är och på vad Stamford Bridge är- En plats där man begraver sina hjältar och vördar sin historia oavsett hur den behandlats av tiden.Det är ett  starkt skäl att stanna kvar. Det är den andra hälften i vårt äktenskap med Chelsea och en defination på vilka vi är. Det är hemma kort och gott.

Det kan mycket väl vara så att jag är konservativ och inte alls i fas med tiden. Men jag ser hellre att vi stannar där vi är och fortsätter in i framtiden med den giv vi fick av Mears än att bygga ett rymdskepp för att kolonisera ”FRAMTIDEN” och dess omättliga behov.
 
*   *   *   *


8/11 " Mycket väsen för  ingenting " Postat av Lovén

Det finns många olika sätt att förlora på. Från de djupt orättvisa som inte alls speglat en match till den som det förlorande laget faller med flaggan i topp och äran i behåll. Jag har sett matchen mot Liverpool 2 gånger sen den spelats och försöker komma fram till vart denna förlust hamnar på specrat men kan inte riktigt bestämma mig. Allt jag såg var 2 dåliga lag som inte försökte underhålla den betalande publiken. Alltså slutsatsen av gårdagens match är att de helt enket misskötte sitt arbete om man med det menar att  skämma bort  fansen med ännu en minnesvärd match som mötena mellan Chelsea-Liverpool brukade innebära och minst dåliga i denna match var Liverpool , därför vann de. Det  är en enkel analys, men den fungerar för mig.

Nu vänder vi blad.

***

7/11  “Chelsea Away days are the best  Del 2” Postat av Lovén.

"You want us to win, You want us to win You waaaant uuus to win..!!!!"

Ur  ett tusentals strupar låter vi som om picterna stod invid Hadrianus mur redo för ett anfall mot det Romerska rikets nordligaste utpost. Från Liverpools fans får vi inget svar så vi fortsätter. Detta är våra rivalers nordigaste utpost och vi är här för att stödja vårt lag och att ingen Liverpoolsupporter ska undgå att vi tänker vinna både på plan och på läktaren. När Gerrard så påpassligt bjuder på 1-0 målet vet (skade-) glädjen inga gränser. Och den enda sång som hördes var “ Sign on.. sign on”. De satt där, i majoritet men ändå tysta, hålögda och ägda av en frenetisk bortasupport. Inte ens när vi drar de gamla “Rafa we want you to stay" och "Murderes” får vi mothugg. Det är Chelsea som märks på plan och det är Chelseafans som hörs på Anfield. Det fanns ingenstans i världen som jag hellre var än just där, just då, bland Chelseassupportrar som känner att en ligatitel är inom en halvleks räckhåll. Att få säkra den mitt i fiendeland, denna vackra dag i maj är något jag aldrig kommer att få återuppleva igen. Livet är helt enkelt inte så bra att det tillåter det att hända en gång till. När Lampard sedan gör 2an och rusar fram till oss är karnevalen ett faktum. Det dansas, sjungs, snubblas. Gamla idrottsskador slås upp, armbågar bli blodiga. Mannen som står brevid mig försöker krama mig men rammlar och slår upp ett sår på underläppen och hakan. Han reser sig up, torkar av sig blodet och avslutar kramen han tänkte ge mig. Det är extas i sin renaste form. Vi är där, men ändå inte. Att älska ett lag handlar oftast inte om titlar, det är ingen värdemätare i sig. Men den dagen var vi bäst i världen och ligatiteln var ett kvitto på det.
 
Nu är det match på Anfield igen. En ny trupp med blå anhängare gör sig redo för en ny resa med funbus med allt med det innebär av madness, UB40, öl och allsång. Hur skönt skulle inte det vara att få vara bland dom? Att få kliva av i Liverpool efter ett par timmars galenskap på hjul genom halva England och reta lokalbefolkningen med vår sång. Det är en underbar del av supporterlivet, långt ifrån räckmackorna, Perryman, fonetiska sånghäften anpassade till en asiatisk fotbollsturist man kan komma och jag kan bara säga till er som ännu inte blivit Engelska medlemmar –KÖP!! Och bli en del av underbart blått brödraskap. Imorgon är en del av det på Anfield och jag inser att detta kan bli den sista kvällen på ett tag som jag är riktigt lycklig för spelar inte det mekaniska pianot rätt sång och tar inte den blå sumon rätt grepp kan motståndarna lätt få för sig att de är bättre än oss på plan och på läktaren och då kan det gå åt skogen. Något jag inte riktigt vill vara med om så jag ignorerar det svarta hålet, tar en omväg och tar mig tillbaka där jag började. Ett betydligt bättre ställe.

*

Om Joe Cole. Gustav beskrev det bra i hans SW6. Det kommer att kännas konstigt att se honom (om han startar) i en röd tröja efter så många år av reservationslös kärlek till hans talang, hans hjärta för klubben och hans sympatiska person. Jag vet inte om jag vill veta vad han tänkte när han bytte till Liverpool. Det skulle vara som att fråga en otrogen flickvän om den andre killen var bättre i sängen (i Joe Coles fall kan vi med säkerhet säga att så inte var fallet). Allt jag vet var att han offrade år av hyllningar, av tusentals fans och en plats bland Chelsealegendarer för några ynka tusen pund mer i veckolön och hans namn förralltid inristad på den svarta eken. Hur jag än försöker kan jag inte förstå det och om han en dag vill förklara varför han gjorde det så tänker jag inte lyssna. Han har gjort det han har gjort och inget kan någonsin ändra på det.

*
Avslutar denna sena Lördags-hoist med att konstatera att Tottenham redan spelat sin match i himlen. Tidigare idag på  Reebook stadium kom Bolton med en obehaglig uppdatering av verkligheten (iallafall för spursfans). Nämligen, att Tottenham alltid kommer att vara Tottenham.


 2/11: "Jag har gjort mig av med mina boots". Postat av Daniel Joannou

Jag har gjort mig av med mina skor. Ett par boots som varit med mig länge och varit till en hel del nytta. Men inte längre. De har svikit mig och jag vill aldrig se dem igen.

När jag köpte bootsen hade jag höga förväntningar som också infriades. Det var ett sådant där skoköp där det kändes som att plagget var gjort till just mig  och jag kunde höra hur bootsen viskade att de skulle bli mig trogna. De hade kommit rätt. Under en längre period var dessa boots till stor användning och jag började fatta stort tycke för dem. Ett bra klädesplagg. Inte de bästa skorna. Men fullt dugliga och jag gillade dem.

Bootsen gick dock sönder lite då och då. Något skosnöre fick bytas ut och något hål limmas igen, men det gjorde inget för sådant hör ju till. Vid ett tillfälle gick de dock sönder ordentligt och jag tog dem till skomakare där de lagades. När bootsen var färdiglagade och jag återfick dem såg de bra ut. Det sken om dem och hålen var lagade. Jag hade dock börjat använda andra skor under tiden de varit på lagning. Spatserat runt i gympaskor, valsat omkring i finskor och till och med införskaffat ett par nya boots. Så till en början valde jag andra skor att ha på mig, trots att bootsen var tillbaka i min skohylla. Jag visste att de skulle bli använda igen (jag visste ju mycket väl vad de kunde prestera), men jag hade helt enkelt anpassat mig till deras frånvaro och just då tyckte jag att jag hade bättre alternativ.

Efter ett tag började jag dock att använda bootsen igen. De hade förtjänat chansen efter att ha väntat tålmodigt på skohyllan och nästan gett mig sorgsna blickar. Det kändes bra att använda dem och jag var glad, trots att jag inte använde dem hela tiden. Kom ihåg, detta var trots allt inte mina bästa skor.

Men så började ett ytterst märkligt händelseförlopp... Från att allt hade varit frid och fröjd fick jag på känn att bootsen inte var nöjda och mycket riktigt hade de sorgsna blickarna bytts ut mot rena krav. De ville bli använda oftare, inte bara relativt regelbundet utan hela tiden. Och de ville ha fler resurser. Mer impregnering. Mer skoputs. Och så ville de stå längst upp på skohyllan tillsammans med de bästa skorna.

Jag vägrade. Aldrig. Vad hade dessa boots gjort för att förtjäna denna behandling? De hade ju banne mig precis kommit tillbaka från skomakaren!

Situationen blev ohållbar och jag var tvungen att göra mig av med dem. Så jag ställde dem utanför dörren till min lägenhet - dock med dörren öppen om de skulle vilja hoppa in. Men ikke. En tjuv från slummen tog dem. Lika bra det, men ganska trist att jag inte fick en spänn för dem. De var ändå värda en del.

Ibland ser jag genom mitt fönster när tjuven springer runt med bootsen. Han använder dem så ofta han kan - de är ju benägna att gå sönder en del. Han har dem längst upp på sin skohyllan i alla fall, bland de bästa skorna. Och han impregnerar och putsar dem hela tiden. Jag vänder bort huvudet. Bootsen har svikit mig och jag vill inte ens titta åt det hållet. Vidriga boots som jag inte kan förstå att jag tyckte så mycket om.

Chelsea möter Liverpool på söndag. Joe Cole uppges vara skadad.

***

2/11: "Chelsea away days are the best" - Postat av Oscar Karlström

Den här bloggens mästare Lovén älskar Chelsea away days. Han har under flera decennier följt sitt kära lag på bortaplan runtom i England och i övriga Europa. Jag har inte alls Lovéns erfarenhet av att åka på bortamatcher med Chelsea men min kärlek för företeelsen är lika stor.

I lördags var jag i Blackburn och såg när Chelsea ganska oförtjänt slog Rovers med 2-1. Måljublet på Ewood Parks bortasektion när Ivanovic knoppade in 1-2-målet är svårt att beskriva i ord. Det är möjligt att formuleringskonstnären Lovén skulle kunna ge en någorlunda korrekt bild av hur det är att fira en "late winner" men jag låter er lämna det till er fantasi. Det känns bäst så.

Även om sekunderna efter segermålet var dagens klara höjdpunkt så fanns det mycket mer som var njutbart i lördags. Den där härliga matchdagskänslan som alltid infinner sig när man vet att man ska se Chelsea live samma dag och själva resan till matchen med alla förväntningar, allt uppsnack och alla nya intryck är underbar. Uppladdningen på puben Fernhurst utanför Blackburn var supertrevlig med sång, öl och många vänner på plats. Tågresan hem till London var också en fantastisk upplevelse.

Jag har knappt hunnit smälta den underbara helgens minnen innan det är dags igen. På lördag bär det till öarna i igen. Den här gången blir det fun bus och Liverpool away. Om ens en tiondel av det jag fått berättat om bussresan till och från Anfield förra säsongen upprepar sig så är jag mer än nöjd. Om vi dessutom piskar The Reds så är det julafton gånger hundra. Can't wait!

P.S: För er som aldrig har lyssnat på The Chelsea Football FanCast (och för er som lyssnar varje vecka också så klart) så kan jag tipsa er om att lyssna på det avsnitt som släpps om ett par timmar. "Sleeping Dave" och jag var med på inspelningen i söndags kväll och representerade CSS och vi hade nästan lika kul som på en Chelsea away day. Jag hoppas att det blir lika roligt att lyssna på avsnittet också. D.S


Ewood Parks bortaläktare. Rockin'!

* * * *

1/11 " Äntligen November" Postat av Lovén

Klockan är omställd till vintertid. Det är grått utanför fönstret och på den brittiska ön tävlar lågtrycken med varandra. Det är trist säger en del, det är deprimerande säger andra. Jag säger tvärtom. Det är nu Away season börjar .Liverpool till helgen erbjuder Chelsea chansen att sparka på dem som redan ligger tillbaka till positionen under strecket. Sist jag där, vann vi både på plan och på läktaren. Jag föväntar mig en annan match nu. Det är helt andra förutsättningar men likväl skulle ja gärna sätta mig i "The Funbus" med 70-talet andra likasinnade och åka hela vägen upp till Anfied för att förlora min röst.

*
Ancelotti medger ärligt att laget  hade tur i Lördags mot Blackburn. För oss som inte var på Eewood utan satt hemma med andan i halsen och desperat tillbad en en högre makt att Lampard tillfisknar och på ett mirakulöst sätt konseverat den form han hade innan han blev skadad. Han behövs mer än någonsin. För om vi fortsätter att utnyttja det överskott på karmakontot i denna takt så är den snart förbrukad och 5-poängs ledningen vi hade med den.

* * *
1/11 Silly season är här igen... och lite fair play-dilemman. Postat av Lovén.

Det ryktas om Lahm och Shweinsteiger, om Hamsik och Cavani och det är bara att konstatera att det engelska lågtrycket innehöll mer än bara regn. Personligen kan jag väl tycka att vi borde ha en kreativ mittfältare och en anfallare som har förmågan att förändra matchbilden när musiken från det mekaniska pianot inte räcker till för att få Sumo-Chelsea att dansa. För jag är inte övertygad att detta kommer att räcka hela vägen fram till en titel då saknaden av Plan B i ett pressat läge lyser med sin frånvaro.

*
Nani är ingen spelare som jag skulle vilja ha i dagens Chelsea. Han är en bra representant för de nya unga fotbollsmiljonärerna som anser att alla medel helgar målet. Skitsamma hur bara det blir 3 poäng. Han slängde sig, tog bollen med handen och när Gomes  hör en spökvissla passar han på att sno bollen och slå den i mål ser sig många tvungna att ta ordet moral sin mun, eller Nanis avsaknad av den. Jag ser bara komiken i det. För nog är det humor när sådana här saker händer Tottenham och att det hände just på Old Trafford med Clattenburg som domare.


25/10 Dilemma vid en vägg del 2. Postat av Lovén

Det är dags för att bestämma vem som ska hänga på väggen som min personliga ”wall of fame” Vänsterbacksplatsen ska besättas och aldrig har det varit så lätt att sätta en man där. Det givna valet är Graeme LeSaux. Denne gentleman, tvålfager och elegant i alla lägen var länge Chelseas enda bidrag till det Engelska landslaget i en tid då vårat lag rättvist kallades för främlingslegion. Han var inte speciellt snabb eller dribblingssäker men det kompenserade han med en otrolig positionering och elegans i närkamperna  och  inlägg som var ett begrepp  bland motståndare. Så, välkommen LeSaux på min vägg!

” I´m so Sorry Mr Rooney.” Det är väl läge att be Rooney m ursäkt efter att ha kölhalat honom för ett par dagar sen. Så här är  min ursäkt:

*
Det är egentligen brist på på nyheter idag, Undertecknad gör en sk alibipost för att inte bloggen ska dö i förtid.

*
För er som missade att våran Sugardaddy hade födelsedag igår, Kan ni idag böja era huvuden och tacka honom för allt han gjort för klubben.

*
Donnie skrev i  bloggen Lördags och jag uppmanar fler till att ansluta sig till ”Hoist the blue flag”. Det finns många som har åsikter i CSS. Varför inte låta dem synas här? Maila Donnie så lägger han upp den.


23/10: "Tankar och funderingar en regnig lördag" Postat av Daniel Joannou

Jag har köpt Fifa 11. Korrekt, jag är 25 år, högskoleutbildad, egen företagare och spelar TV-spel. Och just Fifaspelen har jag inhandlat de senaste åren, och det är roligt att se förändringarna de gör.

Jag gör mål med Drogba och noterar kort efteråt att publiken sjunger "Didier Drogba, tjallallallala, Didier Drogba tjaaa lalalallalla". Coolt. En ny funktion. Och exakt den ramsan jag själv så många gånger sjungit live.

Min flickvän tillika fästmö (J) skriker på mig, hon är färdig och vi ska ut och äta. Och jag spelar TV-spel. Måste motvilligt avbryta matchen. J har köpt kläder till mig då jag på senare år motvilligt har tvingats inse att jag inte är ett modelejon och jag klär mig i en skjorta, ett par modekorrekta ljusblå jeans och drar på mig ett par stövlar(!) som nästan går upp till knäna(!!). Jag kammar till mitt bakåtslickade hår, ser mig själv i spegeln och tänker: "Fan, jag ser ju ut som Jimmy Åkesson".

På väg ner till stan, hållandes J i handen hör jag mig själv nynna "Jimmy Åkesson, tjallallalla..." varpå J ger mig en konstig blick. Oj. Jävla Fifa. Jävla obekväma stövlar.

Fifa 11 ja. Efter att ha läst Gustafs senaste SW6 tänker jag snabbt på hur ledningen i EA-sports har agerat när deras största varumärke Wayne Rooney helt tappat förståndet (och fotbollskunskapen med för den delen). Undrar om det här inte är på sin rätt att man ryter till. Och alla unitedfans, är nu allt förlåtet? Karln har ju uppenbarligen visat sig från sin rätta sida en gång för alla. Prostitutionshärvan åt sidan - det enda som kom ut från veckans utspel är ju att med lite dödshot och våldgästande så skriver spelare på nya kontrakt... just en snygg bild att skicka ut till unga fotbollsfans världen runt.

Nej, jag skrattar mig lycklig över att jag håller på Chelsea och inget annat lag. Nu ska jag spöa Liverpool (skulle kunna skriva ett helt blogginlägg om detta lag men det får vänta till en annan gång) i Fifa 11 för att sedan se mitt kungsblå lag ta emot Wolves. På återseende och tack Lovén för att jag då och då får möjligheten att skriva av mig i din blogg. Carefree!

***
22/10: "Hoist The Blue Flag Release!!!" Postat av Daniel Joannou

Det är med glädje och stolthet vi nu förkunnar och förverkligar vår nya blogg på Chelseasidan. "Hoist The Blue Flag" med Lovén har äntligen presenterats och för alla er läsare där ute - här har ni något att gotta er åt - All text publicerad från vår kära Lovén fram till dagens datum. Klockan är nu några minuter över midnatt och jag har arbetat febrilt med teknikaliteter som har motarbetat mig och min kära kollega under en längre tid för att förverkliga denna blogg. Men nu tycks det vara över. Nu kör vi. Läs allt och se sedan fram emot nya härlig blogginlägg i blå anda.
Välkomna till "Hoist The Blue Flag".

***
21/10: "En bra dag". Postat av Lovén.

Solen skiner genom en isande vind. Snön är i antågande och hela Sverige håller andan. Jag sitter på bibban och avslutar dagens svep i nyhetsvärlden. Telia lovar att utbyggnaden av bredbandet är klart i eftermiddag och genast känns solen varmare och vinden som en smekande Tinerfeñobris i Augusti.

Givetvis hintas det från både trovärdigt och inte fullt så trovärdigt håll om Rooney i Chelsea. Kanske redan i Januari. Terry backar en eventuell transfer och allt verkar som om det är klart. Ett annat säkert tecken på att han verkligen är på väg till oss är att bordellen på W street redan fått in jul o nyårs bokningar från J Doe, Manchester.

-Borini gjorde fem mål i senaste reservlagsmatchen och det glädjer mig ännu mer. Vem behöver Rooney när en sån kille knackar på A-lagsdörren?
-Frank ”The hellicopter man” Arnessens dagar i Chelsea verkar äntligen se ett slutdatum. Chelsea har tills slut insett att scoutning per hellicopter är ett förlegat sätt att värva talanger på...

***

20/10:  ”År Noll”. Postat av Lovén.
Som alla vet var Mayafolket riktigt duktiga på matematik och astronomi. De var besatta av tiden och såg på tiden som om den vore en orm som slingrade sig fram och berörde allt den rörde vid. De  byggde pyramider i tidens ära där varje timme, varje dag, vecka och år var markerat på pyramidens sidor med en symbol. De var så exakta att de visste Venus synodiska  perioder 500 år innan vi europeer ens kunde greppa att solen och dess planeter gick i cykler och ellipsiska banor.
Dessa överdängare i tidmätning har räknat ut att jorden går under den 28e Oktober 2012. Men de tycks ha glömt en ganska stor sak. Dagens datum, 20 Oktober 2010, var det världens undergång för alla Unitedfans. I Alla fall den del som hade en Rooney-symbol inristat i sitt hjärta. Även PL sjunker några decimeter av detta så jag och många andra ser Rooney som en symbol för Uniteds storhet, för Englands storhet. PL sjunker ytterligare när Rooney får tid att förklara varför han inte är nöjd. United, vars ambition alltid är att ligga i topp, vinna och skriva historia varje säsong verkar inte spela någon roll för honom.. Rooney tycker inte de är tillräckligt ambitiösa.
I en sport som mer och mer avskärmar sig från verkligheten och lever under egna regler och med egna pyramider och sidor med världens valutasymboler inristade för att lättast följa dess cykler är det  City-Stjärnan som skiner klarast över" I Me Myselv Pyramiden." Och till dess ära offrar sitt hjärta, lojalitet och passion för sporten för om inte United och dess miljoner fans världen över och personliga beundrare inte räcker till hans (Rooneys) ambitioner, ja, då har  man i min mening ett stort svart bottenlöst hål istället för ett hjärta.

***
19/10: ”To Russia with love”. Postat av Lovén.

Jag hade nog förväntat mig ett Spartak Moskva som gjorde det svårt för Chelsea att spela ut. Med tight försvar och kontringsfotboll skulle våra blå pojkar få uppleva alla nackdelar med konstgräs. Lyckligtvis visade det sig att jag hade fel. Chelsea kontrollerade matchen, var vän med plastgräset och spelade en Hit-and-then-supervise-football-according-to-Ancelotti style. Efter ett härligt Zhirkov mål och ett Anelkiskt Anelkamål så drog ensemblen i andra halvlek med bara det mekaniska pianot påslaget.
Det ser bra ut. Stabilt. Effektivt går laget på halvfart fram i CL. Kanske en medveten strategi eftersom framtiden kanske måste utspelas på Camp Nou med nordiska domare....

***
17/10: ”Boring non-scoring Chelsea at the villa Park." Postat av Lovén.

Jag visste resultatet redan när jag satte mig ner för att se den, men jag ville veta exakt hur dålig matchen var eller i alla fall få några svar om vart vi är på väg eller hur bra Villa spelade. Och det som slog mig medan jag satt i soffan var just det... att det var inget som slog mig! Att inga svar kom! Spelet var ungefär som en som en vanlig arbetsdag för dig eller mig. En sån där dag som man stiger upp till bara för att man måste, äter den där förbannade gröten för att det är mer nyttigt än gott, dricker sin svarta kopp Zoegas dubbeldos som man alltid gör för att orka sätta sin tillit till SLs gröna linje för att man gjort så gott som alla arbetsdagar vecka ut och vecka in. Sen väl på jobbet, göra samma saker, säga samma saker, skriva samma saker och diskutera med kollegerna om ämnen som väldigt sällan varierar. Och när man väl kommer hem är man knappt medveten om att arbetsdagen slutat, ännu mindre att den börjat.
Chelsea verkade ha en sån dag. De steg upp och åkte till Villa Park utan försvarsupplösande medel. De varken vann eller förlorade. Precis som de gjort så många gånger innan. Och när de vaknar upp dagen efter match kommer de att undra om matchen ägt rum överhuvudtaget.
Noterat: Att vissa saker förblir desamma. Arsenal vann en match de inte förtjänade att vinna men ändrar det med fusk. Chamakk(?) är den senaste i raden av Arsenalspelare som begår övergrepp på det rena spelet. Inte i samma klass som VanPersies övergrepp på offsideregeln på Stamford Bridge för ett par år sen men nog ska en domare av rang kunnat sett igenom bluffen. Nu ska ni inte tro att jag är helt omedveten om vad vissa spelare i CFC gör för det är jag och jag tycker lika illa om det...

***

3/10: "Alone at The Flying Horse.” Postat av Lovén.

CSS stockholm är hemlösa. Som ett folk Utan moderland driver vi omkring för att hitta en plats vi kan kalla för våran igen.Det går sådär. Jag har precis satt mig efter en diskussion med bartendern där jag vädjade till honom att i alla fall respektera våran bokning och ge oss en plats som vi är nöjda med. Det resulterar i att han sätter mig vid ingången  med ”Classic country hits”. Jag protesterar. Hävdar att vi bra dagar kan bli uppemot 30 pers. 30! törstiga killar som betalar överpris för deras öl utan att klaga. Svaret var väntat. Ordet ”Överpris” skar hans halspulsåder som om jag hade haft ett rakblad och i det ögonblick önskade han nog att Flying horse hade haft en källare med svartvit TV och utan ventilation. Jag fick en soffa i alla fall. Men det var allt. Jag såg vårt tilltänkta revir krympa för varje kund som kom in och inte hade en Chelseatröja på sig. Till slut, när vi var två blå som letat sig hit var det enda som återstod matchen.

***
4/10: ”Pride of  London”. Postat av Lovén.

Det var ett nöje att se Chelsea den första halvleken. Att se dem spela med en sådan brutal effektivitet måste ha varit frustrerande för Arsenalspelarna. De gjorde som de alltid gör: spelar bollen som om den vore en hal tvål och de som om det vore första dagen som en nyanländ fånge i duschen.

Halvchanserna avlöste varandra. Anelkas numera patenterade missar fick mig att börja nynna ” That´s why we love Salomon Kalou”. Arsenal fick inget tryck och mitt i allt. Ett Drogba-mål, nuförtiden lika återkommande som Julafton. Ett turmål, ett klassmål och 1-0 i paus. Och ett tvåmans Carefree rungade över The Flying horse. Mer öl till överpris inhandlades. En sexa Xanté stod i beredskap (men det är inte samma sak att dricka den utan Guy). Lite mingel i baren och lite gäck med den rödklädda majoriteten. Från undre plan hördes det sång. Det var visst derby av något slag i en liga som kallades för allsvenskan. Nåväl. Glädjen delade vi i alla fall.

Andra halvlek började med skrämselhicka. Chelsea slöt sina led. Bevakade sin ledning och lät Arsenal spela publikfriande och lovande. Jag väntade på en kvittering men Chelsea vek sig inte, de sträcktes likt en pilbågssträng utan att gå av. Men det fanns en stelbenthet som jag kände igen från Citymatchen och den bådade inte gott och som grädde på moset byttes Ivanovic ut mot ”The woodenleg” Ferreira  som helt sonika gick in och stärkte defensiven. Jag sänkte Xantén i hans ära men minuterna efter, då det kändes som att en kvittering var nära förestående så gick Alex upp och tog en frispark i Lampards frånvaro. Och som han gjorde det! Han satte den med en kraft som borde vara förbjuden på en fotbollsplan. Årets mål utan tvekan. Och ett tvåmanns Carefree rungade åter på the flying horse. Vi fick to m med in ett ” We Can see you sneeking out” till Arsenalsfansen som satt framför oss och förmodligen drömde sig tillbaka till Ljungberg & Henrys muntra dagar då Arsenal fortfarande var en kraft att räkna med men som nu får nöja sig en bitter förlust till sin ocker öl medans vårat tandemhån följer dem som sällskap på vägen ut.

Efter matchen skyndade jag mig hem. Jag måste upp tidigt och jag vill hinna med att läsa Wengers patenterade bortförklaringar och visst - han gjorde mig inte besviken. Wengers ursäkter var lika usla som deras bortasupport.

”We had Chelsea by the ropes” var ett återkommande uttryck och det får mig att undra om inte M Jacksson förre läkare fått en ny patient att förse med narkotikaklassad verklighetsflykt. För i realtid så borde han istället fråga varför de skanar effektivitet, tyngd och vilja. Det har varit ganska tyst från Grinollen ett tag, ingen mer spektakulära uttalanden om att lag som gör många mål borde få en extra poäng, i alla fall sen Chelsea tog Premier Leauges målrekord. Men han hittar väl säkert på några nya sätt att skylla sina egna tillkortakommanden på omvärlden.
Men det blev tre poäng. Nu väntar ett två veckors långt uppehåll från riktig fotboll. Och som seden bjuder på ett besök på Villa park för undertecknat. Och det vet vi alla hur det brukar gå...
***
28/9 "Bad boogie with a bad partner." postat av Lovén

Det var tänkt att jag skulle ha lagt upp denna blogg idag. Men två små problem tycks ha blivit till ett berg omöjligt att bestiga. Telia skyller  på utbyggnaden av nätet och jag kommer fortfarande inte in på admin i Svenskafans. Trist.

***

27/9 "Etiska dilemman fortsätter." postat av Lovén
Det ska renoveras hemma. Tapeter, möbler och annan inredning ska bytas. Jag har tagit tillfället i akt att gått ner till källaren och hämtat upp gamla lådor med Chelsearelaterat material eftersom min ansökan att åter få ha en blå hörna av mitt hem äntligen tycks ha blivit godkänd. Givetvis tänker jag utnyttja detta. Min idé om att  ha en egen hall of fame framför mig när jag betalar räkningar, skriver eller läser är alltför lockande för att låta bli.

Så jag sätter mig ner bland kartonger och lådor och stannar där hela morgonen och går igenom alla foton jag har på gamla och nya hjältar som ska hamna i guldram på min vägg. Vid lunch ringer en kompis och frågar om jag är sugen på mat. Jag berättar snabbt vad jag tänker göra och han hänger direkt på och vill hjälpa till, likt den fina vän han är.
Runt 15.00 snåret hamnar ett mail i min inbox och jag öppnar det snabbt. Det visade sig vara från min hjälpsamme vän som bifogat en bild och jag borde egentligen ha fattat vad det skulle innehålla eftersom vi ofta träter om fotboll då han både är Spursfan och har dåliga smaken att ha Leeds som andralag.

På bilden: Gustavo Poyet i Spurströja. Med handen hade han dragit upp klubbmärket mot munnen vars läppar formade sig till en kyss. Att han nästa sekund skulle kyssa kloaken råder det inga som helst tvivel om. Jag fattar direkt vad min vän var ute efter. Jag vet att  han kysste märket, jag såg matchen på TV och jag kommer ihåg vilken smak den lämnade i munnen. Jag antar att det min vän var ute efter, var att höja ett varningens finger och tänker efter vem jag sätter där. Där på min hall of fame.
Givetvis börjar jag allra längst bak med målvakten. Det finns tre starka kandidater som jag ser det

1). Den legendariska Bonetti, men jag kan inte säga att jag har sett honom annat än i gamla klipp och lyssnat på hörsägen. Det är därför han bör vara med när man överväger att  förgylla en egen hörna men av samma anledning bör jag avstå.

2) Peter Cech. Presentation onödig. Han är kvalitet rakt igenom. Chelsea through&through och har förhoppningsvis många år kvar hos oss, men, han har inte det egensinniga draget som målvakter brukar ha. Han känns som en välpolerad mediaprodukt som via sitt arbete som målvakt i Chelsea bidrar med att förstärka bilden av laget som starkt, kompetent och titelaspiranter var säsong.
Jag inser att det egentligen inte ska gå att välja någon av de två jag nämnde.
Så... av rent känslomässiga skäl kommer DeGoey vakta målet på min wall of fame. Denne flaxande, hysteriskt ojämna målvakt har många gånger fått mig att begrava mitt huvud i händerna och fått mig att kväva ett ”Men herregud, vad gör du människa?” men lika många gånger fått mig att skrika av glädje efter en hårresande akrobatisk räddning. Han var en profil, stofil, spexare och en målvakt av stundtals hög klass.

Så Välkommen till min vägg De Goey.

***

26/9: "Etiska dilemman." postat av Lovén

Jag respekterar den bojkott som Romaredaktionen gjort i och med sin ”Silenzio stampa”. Jag förstår den tillfullo. Men jag förstår också att svenskafans vill ha något i utbyte för det arbete de lägger ner. Det var ju ett tag sedan starten och att de inser sin vikt för svenska supportrar och har vett att tjäna lite pengar är ju något som var tvunget att komma förr eller senare. Det ligger i tiden att arbete ”Pro Bono” och passion allena räcker inte till.

För egen del betyder det att jag inte behöver lägga ut mina texter direkt utan kan i lugn och ro gå igenom nyheter och tankar tills mina inloggningsuppgifter börjar fungera igen.

I London var det CL dags och det Chelsea visade att de kunde spela italienskt. D v s att avgöra matchen i första och spela på resultatet i andra halvlek.

***

25/9: "Låt ligan börja." postat av Lovén.
Innan matchen mot Citeh hade vi en löjligt bra målskillnad, spelade en makalös vägvinnande fotboll och allt såg frid och fröjd ut. Chelsea var en vägg som la sig ner över sina motståndare och krossade dem med tyngd istället för finess. Lite som en sumo som välte över en 10-åring istället för att slå.

Jag hade hoppats på att reta gommen redan mot West Ham som förut skapade sura uppstötningar och en oförklarlig irritation. Klubbens ”Pure act of absolutely no class” borde ha varit tillräckligt med bränsle för att starta en inre majbrasa. De hade slängt det enda goda i som fanns i klubben och ersatt det med en anemisk Onkel Fester kopia. Men näää... Lite samarin och den var historia. Jag ville så gärna känna ”hatet” mot Jellied eel ätarna, men mycket mer än ett snett leende när den misshandlade talangen och ex Chelseaspelaren Scott Parker drämde in ett mål mäktade jag inte med den här dagen.

Annat är det med City. De har blivit ett riktigt boogieteam för oss. När Bellamy gjorde två mål på Stamford Bridge i våras var det som om något dragit in något oheligt på en helig plats, När Tevez sökte bråk med Terry försvann den repsekt jag hade för honom sen hans huvudroll i WH´s ”Great escape”. I dag var inget undantag, mot Sumo-Chelsea ställde de ett gäng hårdtacklande knattar som gång på gång rymde från ett förödande grepp. Under en väldigt lång period av matchen så såg det dessutom ut som att spelarna verkade försöka att slå någon slags rekord i hur många människor som får plats på tio kvadratmeter (Svaret tycks tydligen vara 6 Chelsea + 5 City och 1 Mancini i garderoben). Och när MacEachran och Sturridge kom i slutet för att förändra matchbilden var den vita flaggan redan hissad. City har blivit ett problem. Ett problem som Ancelotti tagit med sig från Italien där han gång på gång blev taktiskt utmanövrerad av Mancini.

Dessvärre för oss blå, har inte Ancelotti spelare på sin bänk som kan ändra en matchbild och det gör hans Plan B väldigt genomskinlig.
Vi förlorade rättvist men jag är trots det glad. De behövde poängen mer än vi och vi slapp ännu en match med tennissiffror.

***
Before "Hoist." Postat av Lovén.

Jag ska vara ärlig. Det är lika bra att vara det från första början så att man inte får några efterslängar senare och blir beskylld för saker man redan visste att man var. Den här bloggen kommer inte vara lika välskriven och välbalanserad som redaktionens senaste lysande tillskott  Gustav är i sina krönikor. ”Hoist the blue flag ”kommer heller inte äga den exakthet som Mäster Pavlidis har/hade i sina texter. Den kommer förmodligen vara befriad från objektivitetens ok som vår gode Donnie skämt bort oss med. Nej, Hoist The Blue Flag kommar enögt och blåögt  se det från en Chelseasupporters vy utan en tanke på att behaga motståndarfans .” Hoist the blue flag” kommer inte heller att nöja  sig med mindre än  att gå ALL IN i frågor som ligger  nära hjärtat.

Så, nu vet ni. Detta är alltså Hoist The Blue Flag.
 

13 kommentarer

Lovén2010-12-06 23:04:00