Hoist the Blue Flag 4/7
Debut på Hoisten - Postat av Niklas Isaksson
Som ny medlem i redaktionen välkomnades jag hjärtligt av de som numer skulle kunna kallas för mina kollegor. Fyra minuter efter det första ”Välkommen” så kom ett ”Vafan Niklas”. Det visade sig att en av de drivande krafterna i denna blogg, Andersson, och jag är uppväxta ett halvlångt stenkast ifrån varandra. Att utkanterna av vår lilla hemort skulle vara ett sådant Chelseafäste? Efter kommentaren ”Get a room…” släppte vi dialogen kring vart vi bott och vilken den andre nu egentligen var.
Den andre drivande kraften i denna blogg, Lovén, hälsade mig välkommen med tillägget ”Sätt igång med statistiknörderiet..!!! (och minst tio inlägg på hoisten)”, och där är vi alltså nu. Inlägg nummer ett, debuten, på hoisten är påbörjad och ska följas av ytterligare minst nio. The pressure is on…
Vi spolar tillbaka tiden några månader. ”Vasaloppet är ganska coolt.” Så tänkte jag, köpte utrustning och såg till att anmäla mig så fort det var möjligt. Den tredje mars nästa år ska jag alltså stå på startlinjen och ha nio mils skidåkning framför mig. Får se till att beställa en Chelseatröja i storlek XS (eller kanske lämplig barnstorlek) så att den inte tar onödig vind. Startnummer 11318 har jag tilldelats, vet inte om det betyder tur men leker vi lite med siffrorna skulle vi kunna få datumet 18 mars 2011. En fredag, två dagar efter en stabil 0-0 match mot FC Köpenhamn som innebar avancemang i Champions League och två dagar innan en härlig 2-0 seger hemma på Bridgen mot City. Kanske kan vara någon form av turnummer ändå..?
Tisdag den 24:e april. En kväll vi alla minns. 1-0 kom efter trettiofem minuter. Kort därefter kom utvisningen och några minuter innan halvtid drogs rullgardinen ned. Jag var bedrövad. Ett fantastiskt mål av Ramires alldeles innan pausvilan satte oss åter i förarsätet, men jag kände mig ändå tom. Det skulle inte gå. Straff tidigt i andra och där skulle spiken i kistan slås i. Vi vet hur det gick. Precis då tändes hoppet igen. Likgiltigheten och tomheten byttes mot nervositet och hopp. Minuterna tickade sakta. Så kom det. Torres! 2-2! Avancemanget klart! EUFORI!
Dagen efter kände jag mig upprymd med känslan av att sväva på underbart blåa moln. ”Jag måste ut och träna.” Löparskorna på. Tog den vanliga rundan. Startade klockan och började springa. Känslan i kroppen var underbar och tankarna gick tillbaka till gårdagskvällen. Inte en tanke på att det var jobbigt. Stoppade klockan och var tvungen att dubbelkolla tiden. Milrekordet krossat med tre minuter och jag var inte ens trött.
Dagen innan min Vasaloppsdebut ska vi möta WBA hemma i ligan. Nu har jag svårt att se hur jag ska få samma euforiska känsla i kroppen från denna match, men en minnesvärd seger där kanske kan hjälpa mig till en kanontid i Vasaloppet?
Tillbaka i nutid så är jag hemma efter avklarad bröllopsresa och schemat framöver innehåller, förutom den stenhårda (nåja) Vasaloppsträningen, mycket Chelsea. EM är över och fokus kommer att flyttas till den alltmer efterlängtade Premier League starten. Vi går en otroligt intressant säsong till mötes och det ska bli riktigt härligt att följa den tillsammans med alla blå vänner.
