Hoist the Blue Flag 5/1

Det var väl egentligen bara en fantastiskt trevlig kväll i goda, normalt sett (geografiskt) avlägsna, vänners lag som kunde få mig att glömma debacklet på Stamford Bridge när Chelsea fick sina fiskar varma och dessutom stryk efter tre insläppta mål mot Aston Villa. Ett lag vi historiskt sett haft svårt för. Eller ja, inte bara historiskt, förra säsongen tappade vi väl ledningen mot dem vid två tillfällen om jag inte minns helt fel (jag hoppas att jag minns fel). Så hade omständigheterna varit annorlunda hade jag kunnat rycka på axlarna och skylla på att det var just Villa vi mötte. Nåja, det blev som det blev, som det ofta blir. 

 

Jag hoppas att varenda en av er hade lika trevligt som jag under fortsättningen av den kvällen. 

 

---

 

Två dagar senare och kanske fortfarande lite seg efter nyårsaftonen (det är åldern kära vänner, det är åldern) hade jag helt glömt bort hur sällsynt täta matcherna är såhär års. Således hade jag redan bokat upp mig på mer aktiviteter med de där människorna jag träffar alldeles för sällan och hann bara se första halvlek. Jag gillar det inte, men visst borde Lamps blivit utvisad. Det fanns inte något ont uppsåt, det var bara ett dåligt beslut tagit för sent och utan vidare eftertanke. Men ändå. Det där kunde ha slutat med benbrott och hade en Wolvesspelare gjort så mot någon av de våra och kommit undan med det hade jag blivit rasande. Och Cole hade tur som klarade sig med bara ett gult istället för två. Överlag var det ett frustrerat och lite irriterat Chelsea. Det var ingen bra känsla i kroppen när jag traskade iväg för att träffa mina vänner. 

 

Det var en lite lugnare tillställning den här gången. Fyra av de närvarande var under 2 år och drog ner snittåldern betydligt. Medan jag satt där och blev bjuden på mat i form av en utsökt rödbetssoppa med tofu och veganskt nybakat bröd (vissa fördomar om den här staden gäller fortfarande... och för den delen tror jag att mitt midjemått skulle må bra av att få lite mer av den varan men nu kommer jag från ämnet) så satt jag med min telefon och uppdaterade textTV sid 378 och hoppades att jag inte skulle framstå som alltför asocial. Finns säkert bättre målbevakare nuförtiden men nostalgi och gammal vana gör att jag håller fast vid trogna gamla text TV. Hur som helst. Ledning med det enda och udda målet. 

 

Ju närmare matchen kom sitt slut desto mer nervös blev jag under de där sekunderna när sidan laddades. Och precis när jag började tänka att “kan inte var långt kvar nu, nu måste vi klara det” så ändrades en av siffrorna. Och inte till det bättre. Att döma av de förvånade blickarna jag fick från de församlade kring matbordet så hade jag visst tänkt lite för högt och vad de än pratat om så passade ett “Nej! det är inte sant!” inte riktigt in i diskussionen. Men de känner mig. De är vana. 

 

Chelsea är ju inte längre det där laget som avgör i slutminuterna så jag sjönk ihop. När jag samlat mig uppdaterade jag en gång till bara för att bekräfta resultatet. I mitt huvud hade jag redan försökt räkna ut vad det här skulle betyda för tabelläget och för våren. Den här gången reste jag mig upp med knuten näve och jublade. Mina vänner gav mig underliga blickar. Men jag är van. 

 

---

 

Väl hemma och inloggad på nätet igen såg jag att min ömma moder lämnat en enkel men ack så talande kommentar på min facebooksida. Den löd “Hrmpf”. Nåja. Hon är Wolves supporter sedan 60-talet. Så hon är van.