Hoist the Blue flag 5/9
Essien dosen´t live here anymore- Lovén
Året är väl 2002 och jag befinner mig på den korsikanska landsbygden med några kompisar. Bastia har klarat sig kvar i Ligue 1 och mycket tack vare en Ghanesisk mittfältare kallat LeBison. Alla Bastias fans var lyriska över detta fysiska praktexemplar som lika bra kunde spela ytterback som innermittfältare och på det sätt han gav allt för laget och drev på det i underläge och lugnade i överläge. Han var en General men lika mycket dess hjärta och lungor.
När jag fick se honom på Bastias träningsanläggning satt han med huvudet i sina knän.Andades lugnt och Freun kom fram och gav honom en röd väst och han reste sig direkt.
Det vi församlade fick var en Essien som jagade livet ur sina lagkamrater, alltid med ett leende på läpparna vinna allt defensivt och servera fina pass till anfallarna. Det räckte den gången för att få mig att önska honom till Chelsea.
Ett år senare hade Essien nästan själv burit Bastia till Uefacupen och under säsongen alternerat på fyra positioner i startelvan.Bland fansen var han redan en legend då han gärna satt på stadens cafeer och diskuterade fotboll med dem som ville.
Det stod givetvis klart för alla att han var för bra för att hållas kvar på ön så när Lyon la sitt €15.5m Bud så var det ett bud som var för bra för att vara sant och var tillräckligt för att det skulle bli en lycklig skiljsmässa. Efter ett möte med Tränaren Nouzaret på Armand Cesari kom de båda överens om att Lyon skulle ett bra steg att ta.
Senare samma kväll på Bar Cinastra sjöng han ” non sarete mai con noi”/Ni blir aldrig av med oss med supporterfalangen “Pulces “(Lopporna) och har sen dess älskats som han vore en son av korsica.
Att pengarna för övergången räddade ungdomsakademin och hjälpte klubben att finansiera resor för bortasupportrar är inget som man glömt än idag 10 år efter övergången och säger inte lite för vad han betytt för klubben.
Ett par säsonger senare när han bytt tröja från Lyon till vår egen sitter jag och ser på när han jagar Thierry Henry och hur han oroligt ser sig om bakom ryggen när han går ner i plan. 3 gånger kommer Essien nära och tre gånger släpper Henry bollen utöver sidlinjen. Det är en smula komiskt men när de kommer i kamp om bollen har Henry ingen chans mot Essiens fysik.
Det är så jag minns honom. LeBison. Som en oxe, outtröttlig , stark och envis alltid med det personliga patos som inte innefattar att ge upp eller ta det lungt.
Han har gett mig så mycket glädje genom och idag när jag ägnat stor del av min vakna tid till att se hans matcher så har han fortsatt att glädja mig.
Men han föll offer för DiMatteos evolution. Som i sin smidighet kan jämföras med en persom som ska ge en gorilla en brassevaxning.
Jag kan inte förstå hur man kan tycka att han gjort sitt i klubben, att han ens övervägs att lånas ut. Stora spelare lånas inte ut-Det är DiMatteos första generalfel. Han om någon borde väl veta hur man ska behandla en spelare som kämpar sig tillbaka från en lång skadeperiod. Klubben hade ett stort tålamod med hans egen skada när det begavs sig.
Och skulle det vara så att en klubb som Real vill ha honom borde väl det sända en signal om att han inte är slut som spelare och med nyktra ögon se att en matchtränad Essien ger defensiven en tabilare grund att s tå på. Så nej. Jag förstår inte hur DiMatteo tänkte där om det inte är meningen att de defensiva mittfältarna enbart ska spela sidled mot våra talangfulla turbotroll därframme.
Det hade kunnat slutat bättre. Essien är värd det. J M vet vad han får och vad vi går miste om.
En sorgens dag för oss som älskar LeBison. Men lycka till och motbevisa gärna alla som misstrott dig.
***
På andra sidan av det tragiska myntet återfinns Malouda. Som inte fattar vinken ens när han blir skickad till reservlaget. Han hade chansen att gå till en klubb som ville betala honom för att spela fotboll. Men det var tydligen inte nog för honom.Pengar-Inte fotbollen var det avgörande.
Så han gör en Bogarde.
***
