Hoist The blue Flag 6/1
Om en krönika-Lovén
Jag sökte mig bakåt i tiden. I gamla artiklar som jag sparat för att melankoliskt läsa igenom den. Jag laddade lite matcher som han dominerat och personliga noteringar som när han efter förlusten mot Villa för några år sen vara den ende spelare som gick fram till oss bortafans för att både tacka för att vi kom och som för att beklaga vad vi fått se.
Det är sånt som stora spelare gör när deras begåvning på plan matchas av en lika stor personlighet och förutom Zola och ett fåtal fler så har vi inte haft ett överflöd av denna typ i vår klubb.
Jag hittade även en artikel jag skrev December 2008. Jag kommer inte närmre min av min beskrivning av min kärlek och beundran till Frank Lampard om jag skulle försöka skriva den idag.
Ni får gärna skicka in era kärleksförklaringar till Lampard till min mail. Jag är garanterat inte den ende som älskar våran Super Frankie Lampard.
KRÖNIKA ÖVER EN BILD
"Jag vill komma ihåg det här året, inte för Andraplatsen i ligan, inte för den hedersvärda förlusten I CL finalen, inte heller för att vi åter spelar vacker fotboll eller för något annat. Det enda jag vill ta med mig av detta år, är bilden som ni ser"
Det är inte mycket kvar av året , det fattas några matcher men sen är detta år 2008 dömt som alla andra år att gå hädan och ge plats för ett nytt år, men innan raketerna fyras av och Champagne salvorna ekar mot radhusfönstren och kramarna som utdelas i andedräkt av hummer och Cognac samt alla löften som avges högtidligt och som ändå inte fullt ut kommer infrias vill jag minnas det år som var.
Jag vill komma ihåg det här året, inte för Andraplatsen i ligan, inte för den hedersvärda förlusten I CL finalen, inte heller för att vi åter spelar vacker fotboll eller för något annat.
Det enda jag vill ta med mig av detta år, är bilden som ni ser. Lampard omgiven av sina lagkamraters respekt och en blå ocean av kärlek efter straffen mot Liverpool- Bara den bilden vill jag ta med mig till nästa år, ta fram ibland och se på för att bli påmind hur stort livet är, hur stor fotbollen kan vara i sina vackraste ögonblick.
Ingen kan ta detta ögonblick från Frank, alla vet historien om hans cancersjuka mor Pat som precis avlidit om hur vi blå på läktarna gett våra sympatier. Jag är säker på att det betytt mycket för honom, men när han slagit straffen, och den gått i mål så är det uppåt han ser, över sin Far och närmsta familj som sitter på läktaren. Över publiken som är samlad. Sen sluter han ögonen och Han är inte där, han är hos sin mor och själsligt är han i omloppsbana runt sin uppväxt. Han är där varje favoritson älskar att vara, hos sin mor och hennes ömhetsbetygelser, det är glädje över målet, över hyllningarna men även ett avgrundsdjupt sting av saknad över de som inte kan vara närvarande och dela glädjen .
Jag har tittat på den där bilden så många gånger utan att hitta ord, Jag har tittar på den och försökt skriva något men det har oftast inte gått, detta är mitt tafatta försök till att försöka förmedla storheten i bilden, i historien i det djupa och i glädjen över att Frank Lampard spelar för oss och inte för någon annan.
När det ryktades i somras, att Frankie var på väg till Juventus eller Inter så tryckte jag igång datorn och lät bilden som jag hade som bakgrundsbild fylla ett mörkt rum och jag var inte det minsta orolig över att han skulle lämna oss.
Se på bilden,han är hemma, hos de sina, hos oss.Bara här kan han älskas på det sätt som vi gör. Jag tror bara att han väntade med att skriva på för att han ville dyka ner i sig själv en stund. När han kom upp till ytan fanns det inga andra alternativ.
Så det är den bilden jag vill ha inpräntat när 2008 blir 2009 och nya bilder, nya matcher och nya förhoppningar ska infrias..
Lovénloven@chelseasweden.com2013-01-06 01:05:56
