Hoist the Blue Flag 7/4
Ett typ av Requiem.
Jagad av mardrömmar om att Benitez och Sven-Göran Eriksson tog över Chelsea tvingade jag mig att stiga upp ur sängen trots att den var 04.55.
Jag var tvungen att stilla oron och då finns det inget annat att göra än att tända datorn för att vara säker på att min debut som sanndrömmare inte innehöll dessa apokalyptiska ryttare i en framtida Chelseastab.
Fast nu var stenen redan i rullning så det enda rätta att följa upp min avbrutna sömn att plocka ut skrivaren till köket, lägga 11mått till 4 koppar, ladda skrivaren med ny patron och påbörja min sorgehantering genom att printa ut allt som hade med AVB´s avsked att göra.
När min dotter några timmar senare kommer ut till köket utspelas en mindre melodram på platsen. Mitt i de 32 artiklar jag funnit på nätet ,39 om man räknar med de som handlade om Newton så hade jag glömt att göra gröten och väcka henne. När man är 7 år är detaljer som dessa oerhört viktiga och jag fick precis den utskällning man kan förvänta sig.
När husfriden infunnits sif igen Med extra mycket kardemumma på gröten och extra mycket chocklad lämnade jag henne i skolan och sprang de 200 meterna tillbaka till hemmet för att läsa igenom det jag skrivit ut, understryka meningar med svart eller rött beroende på dess relevans och i slutändan formulera ett inlägg.
Det blev inte som jag trodde att det skulle bli. Istället för att kategoriskt avfärda klubbledningen för dess otålighet börjar jag med ett Requiem över AVB.
Det sägs att AVB i sin iver att göra Roman belåten sov på Cobham i ett japan inspirerat rum och att han där ägnade sig åt att göra statistik och manualer som han tog med sig till morgonens träning.
Denna besatthet, för det är vad det är. Överförde han till spelarna och det sägs att han med en lägerkommendants pedanteri hade en bestraffningsskala som inkluderade allt som rörde laget från att komma i tid till träningen till hur de skulle bete sig under bortamatcher.
Hade han lyft blicken från detta skulle han sett hur ledande karaktärer i laget gjorde narr av honom, men han var nog för inne i det hela, tänkte för mycket, ville för mycket och kände för lite så att han missade det uppenbara.
Det finns rapporter om att han bråkat med ungdomtränarna 2 dagar efter Evertonförlusten och 1 dag efter ett telefonsamtal med Roman. Detta bråk som i ett led att sparka neråt och slicka uppåt skulle handlat om att de inte utvecklade talangerna och förberedde dem för A-Laget tillräckligt bra varpå ungdomstränarna ringt Gourlay för att klaga på AVB för att han lade sig i saker som han inte hade befogenhet till.
Spiralen fortsatte neråt efter Napoli matchen då både Cole och Lampard klagat på uttagningen och efter matchen konstaterat med ett Vad-var-det-vi-sa-leende att Chelsea aldrig skulle vinna något under hans taktiska ledning.
Hans reaktion var i hans fall fullt logiskt. Han låste åter in sig på Cobham och tyvärr för han själv så svarade han på pressens alla frågor innan han själv fått reflektera över det som hänt och vad som skulle kunna göras. I tankarna var nog hans nästa säsong klar, i alla fall då det gällde vilka han tyckte förtjänade en plats i hans framtida bygge. Men åter glömde han den lilla detaljen att han kanske inte tog omklädningsrummets trotsighet på allvar och när Roman och hans hov rullade in på Cobham tidigt på Söndagsmorgonen så kanske han trodde att det skulle röra sig om ett vanligt samtal rörande hans nästa steg.
Det som skiljde detta avskedande från de förra var att det levererades på plats efter det att Gourlay befallt AVB att befinna sig på träningsanläggningen ( Vilket han redan gjorde) och det som skiljde Romans reaktion från föregående var att efter han avskedandet gått ner till spelarna och beskyllde dem för att underminerat tränaren och ytterst varit ansvariga för situationen.
Personligen kan jag tycka att Roman inte skulle ha stannat där. Han skulle inför alla erkänt att även han är en del av problemet. Att misslyckandet i sig inte var ens fel utan hela den förbannade klubben och den rastlösa atmosfär som den betsat väggarna med men att framtiden innehåller mindre av den varan utan kommer att styras av kärlek för klubben och för den fantastiska sporten fotboll.
Njae . Det komme r nog aldrig att hända. Men drömma är ju inte straffbart.
Slutligen vill jag åter poängtera att jag verkligen tycker att det var fel beslut att sparka AVB trots allt.
Jag är säker på att om han lugnat ner sig och fått en chans att forma sitt lag skulle det kunnat sluta lyckligt. Och skulle han han slutat med att huka sig vid linjen under match skulle det t o m kunnat sluta med att jag tyckte riktigt bra om honom.
Att han totalt saknade man-to-man management kanske hade kunnat slipats bort med åren och i takt med att han kände ledningens förtroende växa.
Projektet som AVB skulle ta med oss på skulle ha blivit en vandring in i mörkret dit inget pokalskimmer hade nått på några säsonger och en smärtsam men nödvändig renovering av klubben som skapat nya fundament som klubben kunna stå på.
Nu blir det inte så. Avskedandet av tränare har blivit något konstant i vår klubb och rastlösheten blivit ett sätt att hantera alla typer av motgångar.
Och för varje sparkad tränare växer min misstro mot klubbledningen. Roman borde köpa Fc Mordor istället om han så gärna vill ha pokaler. Där slåss laget mot Real om pokaler och där kan man göra lite som man vill om man är ägare till en storklubb.
Nu när detta inlägg lider mot sitt slut återstår det bara en sak att göra. Att korrekt beskriva personen jag beskrev som " Den ryske Jokern" i tidigare inlägg. Markk worral, Justin Bower är inkopplade för att ta reda på Eugene Tenenbaums egentliga roll i ledningen så jag är väldigt optimistisk att inom kort kunna ta av honom mystikens slöja och delge er vem han är-På riktigt.
